Lyssna på kroppen!

Det känns nästan som jag ”tjatar” om mitt sätt att träna;
Det här med att jag (nästan) aldrig planerar, utan går på känslan för dagen. Jag har sagt det förr, men det är verkligen det sättet som fungerar för mig. Och det är ju det viktiga. Att man hittar det som funkar för en själv. Som gör att träningen blir av!
Att känna mig styrd och låst i träningen, får mig att tappa träningslusten helt. Hellre att det blir en ändring, än inget pass alls. Medan andra blir motiverade och drivna av att ha struktur på sin träning. Whatever works.🙂

Och vara snäll mot sig själv!

Igår gick jag inte ens på känslan för dagen.
Mer känslan för STUNDEN. Ombytt och klar traskade jag rakt in i gymmets styrkedel, bland lösa vikter och skivstänger. För att bara få magkänslan:
”Nä, jag orkar inte det här idag...” Fortsatte förbi alla som stod där och lyfte och gick till yogasalen istället. La mig på en matta 5 minuter innan klassens början och hörde/kände när jag la ner huvudet:
”Nu gjorde du ett bra val. Tack!”  Varsågod, kroppen! ❤

img_8357

Vem är löpare & Hur man flyttar gränser!

Det fanns en tid, för inte alltför längesen, när jag tyckte 2-3 km var tillräckligt långt att springa.
Och 6-7 km var jättelångt! Därför känns det faktiskt lite märkligt när man numera kan komma på sig själv att tänka:
”Hm… Jag kör nog en ”vanlig”  distansrunda på 10 km-runda idag.
Och man gör det dessutom utan större bekymmer. (Även om inte alla rundor känns fantastiska, såklart!)

Hade någon frågat mig för 5-10 år sedan om jag trodde att jag skulle bli en ”sån där springande/tränande människa” hade jag nog bara skrattat eller dissat samtalet helt. Visst, det hände väl att jag gav mig ut på enstaka joggrundor i unga år, men det blev aldrig något regelbundet.

Ligga kvar i soffan.

Det var ridningen som var min passion i många år och när jag slutade rida, tog det nästan 10 år (!) innan jag:
1. Dels började springa och
2. Dels lyckades passera den där ”gränsen” i löpningen/träningen.

Den där gränsen jag tror att man faktiskt måste passera för att fastna! Det är nog väldigt få (om någon) som älskar sina första löppass…!  Det är så lätt att börja springa ett par veckor eller månader och sedan ”glömma bort det” eller ligga kvar i soffan för att det känns lättare och skönare, just då.  Vad man inte inser är att man istället missar man den där härliga, endorfinfyllda känslan efter passet!

Längden har ingen betydelse!

Vad jag vill säga är att det spelar ingen roll om man springer 1 km eller 4 mil.
Om man springer är man en löpare. Punkt! Man behöver inte känna några som helst krav på varken sträcka, tempo, kroppstyp eller kläder (Skaffa däremot bra skor!). Så länge man tycker det är kul och man mår bra av det – bara kör!🙂

Seså. Ut och gå, lunka, jogga, spring! 
Om jag kunde göra det, kan alla.l Promise!

Petra Månsson skrev ett klockrent inlägg inom samma ämne:
Nej, man måste inte köra en Ironman för att duga!

Matvaror jag alltid har hemma!

Jag är en person som älskar god mat!
Problemet är att jag är aningens för lat för att ta mig (tillräckligt med) tid för att laga den… Att äta ute är en lyx, som jag inte unnar mig (tillräckligt) ofta. Att ha en personlig kock hade varit drömmen, men det ligger (också) utanför de ekonomiska ramarna. Man kan ju få drömma.🙂

IMG_6103

Fast på sätt och vis har jag ju en personlig kock;
Min sambo lagar mat betydligt oftare här hemma. När jag väl gör det blir det oftast spagetti & köttfärsås eller pannkakor (jag är dock grym på att göra tunna, frasiga pannkakor!)

Trots (min) brist(en) på matlagning, finns det en hel del råvaror som jag/vi i princip alltid har hemma. En bra grund liksom. Jag äter sällan halvfabrikat, även om det kan slinka ner lite färdig pytt-i-panna med ägg eller stekt falukorv med makaroner emellanåt (bor man med tre barn så gör man).😛

IMG_2381

Det här finns alltid i min kyl:

  • Grekisk yoghurt
  • Ägg
  • Krossade tomater
  • Mjölk
  • ”Riktigt” smör
  • Skinka
  • Gravad lax
  • Kidneybönor
  • Keso
  • Makrill i tomatsås

img_0877

Det här finns alltid finns i min frys:

  • Lax
  • Kyckling
  • Köttfärs
  • Hallon
  • Blåbär
  • Mango

IMG_4799

Det här finns alltid i mitt skafferi:

  • Pinjenötter
  • Potatis
  • Chiafrön
  • Fiberhavregryn
  • Cashewnötter
  • Pasta
  • Jordnötssmör
  • Vetemjöl / Socker / Bakpulver / Vaniljsocker/ Kakao m.m. (bakingredienser alltså)
  • Körsbärstomater
  • Curry
  • Olivolja

img_9448Här kan ni även läsa om mina bloggkollegors matvanor.🙂

img_8792

 

Uppföljning – Veckoplanering 38!

Jag försökte ju mig på att planera min träningsvecka förra veckan.
Här kommer uppföljningen. Dels känns det kul att själv se hur det faktiskt blev och sedan var det några läsare som var nyfikna på resultatet…🙂

  • Måndag – Till stallet och ”sniffa häst” med äldsta sonen (as usual).
    Hur det egentligen blev: Japp, stallet blev det. Sonen red en ”tung” häst och var heeelt slut efter lektionen! Där stod jag på marken och önskade jag hade kunnat sitta upp själv och få henne att skärpa till sig…
  • Tisdag – (Ofrivillig) fotbollsmorsa. Eventuellt ett löppass efteråt. Om jag orkar (har väldigt svårt att komma ut om jag inte tränar direkt efter jobbet)…
    Hur det egentligen blev: Tja, efter mycket (!) frustration över (icke existerande?) fotbollsplanering(en) blev det istället ett löppass. Intervallstege som utmanade pannbenet! (Längre intervaller i början, kortare i mitten för att sedan blir längre på slutet igen. När man är som tröttast.
  • Onsdag – Global Mala Yoga for Peace”. 108 (!) solhälsningar för fred. En yogaklass på gymmet, som samtidigt pågår över hela världen. Klassen är gratis, men man får donera om man önskar och just deras insamling går till ”Läkare utan gränser”.
    Hur det egentligen blev: Yogapasset hade verkligen varit en bra grej, både för mig, men även pga att det gick till bra ändamål. Men jag var så himla trött att det blev en (oplanerad) vilodag istället.

img_2264

  • Torsdag – Löpning i någon form. Kanske långa tröskel-intervaller, om kroppen känns fräsch.
    Hur det egentligen blev: Sista-minuten-planerare och känslomänniska som jag är, blev det ett styrkepass på gymmet. Det där galna (idiotiska) benpassset där jag omedvetet gjorde ett galet PB. Som i sin tur gav mig träningsvärken från helvetet. Och först idag (tisdag) är jag i princip ”återställd”. Liite trycköm fortfarande. Helt overkligt!
  • Fredag – Eventuellt spinning, eller vila.
    Hur det egentligen blev:  Vila – utan diskussion!
  • Lördag – Långpass, ca 15-17 km, eller Liseberg (Kan det också räknas som långpass?)
    Hur det egentligen blev:  Definitivt den dagen träningsvärken peakade! Kände mig, på riktigt, handikappad. Låg mest i soffan och bad äldsta sonen hjälpa de yngre förmågorna med ditten och datten…  Tog en promenad med hunden på kvällen. Välbehövligt, men robotliknande gång.
  • Söndag – Löpning (långpass eller morgonjogg), 90 minuters yogapass eller Liseberg.
    Hur det egentligen blev: Liseberg – till barnens stora glädje! Vi var där när de öppnade, klockan 11 och gick hem när de stängde vid 20.00. Nio timmars promenad måste väl ändå räknas liiite som långpass. Typ-ish!😉 För att inte tala om den mentala påfrestningen av att åka Helix (tror ingen har missat det nu?) Om ni, mot förmodan, har gjort det kan ni läsa om det i inlägget ”Att man ska (försöka) utmana sina rädslor”.

Om jag följer planen?

Tja… Som ni ser blir det inte alltid som man har tänkt.
Om jag är extraordinär var gäller att inte följa planen, kan jag nog inte svara på själv, eftersom jag bara har mig själv att jämföra med. Men det är nog oerhört sällan jag följer den detaljerat. I (väldigt?) grova drag, kan man nog säga att jag följer den… Eller?😛

Vad säger ni? Följer ni (oftast) planer till punkt och pricka? 

Att man ska (försöka) utmana sina rädslor!

Det är något jag försöker leva efter.
Som att sätta sig i Lisebergs ”höjdskräcken” (detta är ett par år sedan) fast jag har höjdskräck, eller att flytta ut på landet och riva väggar i gamla torp och inse att: ”Det bor visst maaaassor av spindlar här”, men jag måste ju bli klar här… (Jag vet inte hur många gånger jag hoppade högt, innan jag blev smått ”immun”)!!

Igår åkte hela familjen till Liseberg.
En fantastisk septemberdag – Perfekt väder och ungefär 0-10 minuters väntetid på alla åkattraktioner! Jag kommer ju aldrig åka dit mitt i sommaren igen.
Tolvåringen har inga spärrar ALLS (han är inte lik mig). Han körde både nya ”Aerospin” (hur är man funtad när man vill göra volter på 40 meters höjd?) och sedan ”AtmosFear” (don´t get me started…) Efter den sistnämnda var han dock lite darrig och erkände att han (äntligen) förstod hur det kändes att vara sin gamla mamma och ha höjdskräck. Taaaackar!😉

Vid något svagt ögonblick råkade jag visst säga ja till Helix.
Eller nej, förresten. Jag sa inte ”ja”. Jag mumlade nog något, nästintill ohörbart och såg lite fundersam ut och det tolkade sonen och sambon som att jag inte sa nej! Eum…

When you get what you ask for…

Jag hade tidigare under dagen åkt Lisebergsbanan.
Där insåg jag att jag inte tyckte att den är så mycket ”utmaning” längre. Den är mest skön, men det kittlar inte så mycket i magen. Så det jag försökte intala mig själv, när jag stod i kön till Helix, var att:
”Det är bara en berg- och dalbana! Och nu kanske jag får uppleva lite mer av det där härliga hissnandet i magen”.  (Om jag bara visste)…

När vi nästan var framme vid tågen säger sonen:
”- Hur går det mamma? Du ser faktiskt lugnare ut nu”.
Trust me! Det var bara en fasad. Det är antagligen hur jag skulle hanterat de sista minuterna av en dödsdom. Typ att; Nu är det ingen idé att känna panik längre. Nu är det för sent. Accepterat, klart, done. Typ något sånt.

Helix, min nära-döden-upplevelse!

Det visade sig att jag inte skulle vara lika lugn under åkturen. Herregud, min skapare! (Säger hon som aldrig går i kyrkan).
Visst; jag erkänner. Den där hissnande känslan i magen, den fick jag uppleva. Mååånga gånger och den är faktiskt väldigt skön!
Det som var nära döden upplevelsen var mer höjden, looparna (och höjden igen) och framför att den var så jäkla intensiv. Du får inte 5 sekunders återhämtning någonstans under åkturen. Det händer någonting HELA tiden! Och det ”tar” på en 36-årig kropp (och pannben).

När det väl var över kom nervösskrattet.
Jag skrattade, samtidigt som tårarna rann och jag insåg i samma veva att jag, i princip, hade tappat känseln i mina händer (av allt krampande runt handtagen på bygeln)! Det får nog bli en åktur till. Fast en annan dag, ett annat år.😀

Därefter drog vi ner till restaurangen och käkade pasta – Spenatfylld tortellini med tomatsås. Den hade en lugnande effekt på den andrenalinfyllda kroppen!

Vi hade verkligen en fantastisk dag!
Alla fick åka det de vill (och lite till…) Alla utmanade nog sina rädslor och till och med 5-åringen insåg, efter lite panik att Rabalder var en härlig grej. Liseberg – We´ll be back – men inte förrän nästa September!🙂

PS. Liseberg – Om ni läser det här; Jag är lite pissed-off att ni har tagit bort min favorit; spin-rock!
Bring it back, please!