Lova mig att ni vågar! Ok?

I senaste numret av Runners World fanns en fråga som jag såg att ”Orka Mera-Anna” skrev om häromdagen;
Jag har varit inne lite på samma spår tidigare. Jag ställde frågan för ett tag sen, varför tjejer ofta ställer upp i kortare lopp. Om det t.ex. finns 5, 10 och 21 km väljer betydligt fler tjejer de kortare rundorna, medan killar i högre utsträckning väljer det längsta. Handlar det om självförtroende? Jag tror det. Och när jag läste detta blev jag ännu mer övertygad.

Frågan var ”Därför springer vi inte  lopp?”
Nästan en tredjedel av kvinnorna svarade att det berodde p på att de skulle se löjliga ut! Ytterligare en tredjedel var rädda för att komma sist eller inte komma i mål alls.
Jag blir faktiskt lite ledsen när jag läser det här… 😦 Vad är det som gör att vi kvinnor inte vågar tro på oss själva? Och varför bryr vi oss så mycket om vad andra tycker…??

Som jag kommenterade i Annas inlägg;
Jag är nästan övertygad om att min löpstil inte är särskilt vacker (dvs jag ser ”fånig” ut). Jag har aldrig filmat mig själv för att kolla efter. Med mitt tempo kommer jag inte vara i närheten av toppen. Betydligt närmare botten.

Jag kom fjärde eller femten sist i Risveden t.ex. Men herregud, vad gör det om hundra år?! 😀 Jag tävlar ju mot mig själv, inte mot någon annan. Att den som vann risveden hade hunnit springa TVÅ varv innan jag var i mål, säger det väl inget om min prestation gentemot MIG själv?! De tränar säkerligen mycket (!) mer än mig.  Så mina ord till er tjejer (men även en del killar), Lova mig:

1. VÅGA TESTA!! Utmana er själva!
2. Var nöjd så länge du har gjort ditt bästa i ett lopp. Om det är 3,50-tempo eller 7,50-tempo spelar ingen som helst roll!

 fråga

16 tankar om “Lova mig att ni vågar! Ok?

  1. Fast hörni. Det finns ett lopp som sticker ut hakan. ”Tjejmarathon”, som inte ens är vanliga 42 km utan 53 km bara för att. På sajten kan man läsa:

    ”Samtidigt rörde vi om i den gryta av tjejlopp som omgärdas av lull-lull och gulligull. Tillsammans plockade vi fram något av det som både tjejer och killar står för, men tjejloppen missar: Uthållighet, styrka, envishet.”

    In och läs 🙂
    http://tjejmarathon.wordpress.com/

    • Jodå, det känner jag till. Det är bl.a. fina Madde som håller i det. 🙂

      Men problemet kvarstår väl ändå litegrann, om det är så att just tjejer inte VÅGAR välja de längre distanserna. De kan välja fullängd även i andra lopp, men de vågar inte tro på sig själva.

      • Det har du helt rätt i, problemet kvarstår och det är jättesynd. Finns ju faktiskt riktigt bra förebilder bland tjejer. Själv är jag ett nyfrälst fan av Emelie Forsberg som inspirerar mig stort.

        Om man tränar och förbereder sig hyfsat inför ett lopp borde man faktiskt inte behöva tänka på ”komma i mål”, ”bli hånad” eller ”se fånig ut”. Man kan ju göra en stylinggrej av löpningen om inte annat, som: https://www.facebook.com/Glamloparna

        Hur som helst – bra inlägg, håller med dig och det är synd. Men med tjejmaran menar jag att det kanske är en motreaktion på gång och fler förebilder att följa som visar att det går för de som tvekar.

  2. Mer fulhet åt folket säger jag bara!!!
    Att tjejer bryr sig för mkt om hur de ser ut märks så sjuuuuukt tydligt på gymen. Jag avskyr det!

    Blir man inte ful när man tränar så tränar man för mesigt!!

  3. Håller med! Det är synd att inte fler tjejer testar lopp. jag ser säkert jättefånig ut när jag springer, en gång mötte jag faktiskt min bror (detta är helt sant)och han upplyste mig med sådan där öm storebrors-kärlek att ; becca, tusan, det ser ju ut som du har tics när du springer” Så himla fint.
    Men jag har kul när jag springer och det är faktiskt det viktigaste 🙂

  4. Bra inlägg säger jag! Läser en bok om att prestera där det kommer fram om att kvinnor över lag ofta är benägna att inte värdera sin arbetsinsats på samma sätt som en man gör. Ofta tar man en lite ”tjejigare” ton. Vågar kanske inte stå på sig. Skriver att ”jag ska försöka, jag kanske inte kan, här är ett förslag”. Pang på säger jag!

  5. Jag kan knappt tro att svaren är sanna. Vi ska inte ursäkta oss för vad vi är. Bara se möjligheter! Se fåniga ut? Ja, jag ser otroligt fånig ut, är helt hundra på de. MEN vad gör väl de? Jag älskar att springa, även om jag gör de i 6,7 el 8 tempo 😛

  6. Usch vad tråkigt att det är så det ligger till. Jag skulle vara nöjd med att komma sist för det betyder ju att jag tagit mig runt. Jag har kommit över allt det där med att tycka jag ser pinsam ut. Det leder ingen vart.

  7. Jag funderar på om jag ska springa Eksjöloppet nästa år (2014), men det jag är rädd för när det gäller att ställa upp är att jag bor här, känner folk och dessutom sticker min hårfärg ut (extremt rött), så risken att någon känner igen mig när jag kommer springande är väldigt stor och det skrämmer mig. Jag är en väldigt blyg person som inte vill synas för mycket (dumt att jag egentligen färgar håret så rött och sticker ut med stilen jag har), så att springa det loppet i staden jag bor känns väldigt skrämmande. Att jag dessutom är rädd för att vara där det är mycket folk och annat gör det ännu värre.

    Första gången jag testade mina träningskläder och skulle gå ut genom dörren fick jag lite smått panik. Folk här känner igen mig, vissa vet vem jag är och så ska dom se mig i det och fattar att jag ska ut och träna. Skämdes nästan lite, men vill så gärna ut. Efter mer än halva rundan var jag så inne i musiken och att det var skönt att gå snabbt, så det glömdes bort. Dock är jag ändå rädd att springa loppet. Jag hoppas att jag tills dess har sprungit i över ett år och kan det, men det återstår att det om jag vågar ställa upp. Jag hoppas det, men vet hur jag blir i sådana situationer.

  8. Tyckte också att svaren (eller om det var svarsalternativen) var knasiga. Trodde att de som inte springer lopp inte gör det för att de inte har lust, roas av det eller inte har något intresse av det.

  9. Att se fånig ut har nog aldrig varit en av tankarna i min hjärna när jag joggat… kanske snarare att det går lite för långsamt. Men det har ju mera med mina egna önskemål att göra som med vad andra skulle kunna tänkas tycka om det.
    Och efter två Göteborgsvarv och ett 6h-lopp törs jag nog säga att jag även har sprungit långlopp… men det var länge sedan nu. Måste hitta tiden att träna långpass innan jag har lust att ge mig på det igen.

  10. Jag blir chockad när jag läser sådant, jag har alltid valt de längsta sträckorna 🙂 Men se å tex Vasaloppet, de har typ 10% kvinnor som startar!!!!! Galet! Men, jag sprang ”Jättelångt” i år och det var typ tredje eller fjärde året som tävlingen arrangerades (toppen arrangemang btw). Det är ett terränglopp på 68km (om man springer rätt alltså) så det är väl rätt naturligt att några bryter. Ingen kvinna har dock ännu brytit loppet men x antal män…

  11. Jag tror jag skulle vara mest rädd för att inte orka. Och kanske komma sist.
    Men anledningen att jag inte springer är för att jag tycker det är tråkigt (förlåt…)

    Men det är väldigt kloka ord du skriver 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s