Jag måste vara oerhört osäker…? *Skryt, skryt*!

Läste följande artikel i senaste numret av hälsa och fitness.
Jag har redan sen innan hört att människor (tydligen) stör sig massor på de som lägger in statusar om sin träning på t.ex. facebook. Min personliga gissning är att de får dåligt samvete för att de själva inte tränar (?) Eller också är det bara typiskt svenskt att vi inte får vara stolta över något vi gjort.  Jo, liiite stolta får vi kanske vara. Om vi är det i tysthet… Jäkla Jante! *Suckar*
(Ska vi in på det ämnet, störs jag betydligt mer av de som skriver gnäll-inlägg och energislukande, neggo-inlägg i princip VARJE DAG. Jo, jag vet. Jag borde ta bort såna människor!)

Att jag skriver om min träning på facebook och här i bloggen (och delvis även på instagram) är för att få feedback, ja. Men jag ser det inte som skryt. Jag får inspiration och glädje av den respons/kommentarer jag får. Likaväl som jag får inspiration och glädje när jag läser om och kommenterar ANDRAS träning!  🙂

Söker jag bekräftelse? Jag tror inte det. Eller ja, kanske på sätt och vis… Det pushar ju mig LITE extra när andra läser och skriver kommentarer. Men jag anser däremot inte att det handlar om osäkerhet! Jag skulle garanterat träna lika mycket, även om jag inte skrev om det. Jag älskar ju träningen, även när det ”bara är jag själv”! 🙂  Hur tänker ni?

Är man bekräftelse-sökande och osäker  bara för att man skriver om sin träning på fejjan?

image

 

Lyssna på idioten…

…i huvudet. I alla fall ibland!
Jag tänke i fredags; jag skippar löpningen i helgen. Låter hälsenan vila sig från både långpass och övrig löpning. Jag började ju, som ni vet, med styrkepasset i lördags förmiddag. Tanken var att köra lite styrka och yoga även igår, söndag. Det började ”rätt”. Jag klev in på gymmet och bokade en plats på Body Balance-passet. Men innan det hade jag ca 35 minuter att ”slå ihjäl”.

”Ja… Vad ska vi hitta på nu då?” frågade min hjärna mig. Planering ni vet… 😉
”Äh, styrka…?” fortsatte rösten. ”Vi kan väl värma upp på löparbandet istället?”
Förnuftet tvekade en sekund, men tänkte: ”Vi testar. Känner jag det minsta lilla i hälsenan så lägger jag av!” Upp på bandet, la på 1 % lutning, satte det på 6,0-tempo (varför liksom?!) och började springa.

Efter 2 km ökade jag något till 5,50-tempo. Det kändes bra. Hälsenan protesterade inte.  (”-Inte än i alla fall!” viskade min irriterade, förnuftiga röst). Efter 4 km var jag rejält anfådd, men fortfarande inga protester från kroppen, mer än från lungorna. Sista km var tuff, men ändå överkomlig.
Årsbästa på 5 km blev det; 29,36 minuter!!

Oerhört nöjd att kroppen är på G!!
Men ändå hör jag förnuftet; ”-Hur f-n kunde/vågade du köra SNABBDISTANS när du haft ont nyligen?!”
”- För att jag lyssnade på idioten”, svarar jag. Och den  här gången gick det ju bra. *peppar peppar* 😛

Sedan var ju Body Balance-passet PERFEKTA avslutningen! Lugn, skönt och avslappnande!

 

wpid-IMG_20130614_203156.jpg

Jag får skylla mig själv.

Jag har ont i hela överkroppen!
Jag körde gym igår; Rygg (favorit), axlar, bröst (minst favorit) och core. Efter 10 minuters uppvärmning kom tjejen från barnpassningen ut med minsta sonen. Han var ledsen och ville inte säga varför.
Han var ledsen en liten stund och jag trodde ett tag att 10 minuter skulle bli vad jag hann med den dagen. Men som tur var började han leka med bilar, tillsammans med äldsta sonen. Jag skyndade mig ut i gymmet och höll tummarna att jag skulle hinna mer!
.

wpid-20130527_190609.jpg

Och mer hann jag, som tur var. Det blev följande övningar;

* Bänkpress: 3×10 reps
* Bänkpress, brett grepp: 3×10 reps.
* Hantel-flyes: 4×8 reps.

* Axelpress, hantel: 4×8 reps.
* Drag till hakan (skivstång): 4×8 reps.
* Axelserie (sidolyft-bakåt-press): 4×8 reps.

* Smal rodd, skivstång: 3×10 reps.
* Bred rodd, skivstång: 3×10 reps.
* Smal rodd, cc: 3×10 reps.
* Bred rodd, cc: 3×8 reps.
* Latsdrag: 4×10 reps.

* Russian twist med medicinboll: 3×30 st.
* Fällkniven med medicinboll: 4×8 reps.

Uja, vilken träningsvärk jag har idag!
Troligtvis kommer den vara värre imorgon. Men som sagt, det är ju självförvållat. Och när jag dessutom kört mest löpning i sommar har styrketräningen hamnat i skymundan. Vilket gör att varje pass ger träningsvärk.

Envis (och kanske lite korkad?) som jag är, vill jag ju inte sänka vikterna (för mycket). Så länge tekniken känns bra och jag känner att jag orkar kör jag på samma vikter som i våras. Det känns bra just under passet. Men jag får ondare än vanligt, efteråt… 🙂

Kompressionsplagg – Gör det någon nytta?

Jag har länge varit nyfiken på kompressionsplagg.
Diskussionerna om effektens vara eller icke vara, kommer väl alltid diskuteras antar jag. Men jag valde i alla fall (till slut) att testa det själv. Två (varför börja med ett par när det är rea?) av Gococo kompressions ”calfe sleeves” blev det.

Jag har provat dem ett tag, för att få en uppfattning.
Första passet kändes jag av dem mest. Efter ett par km blev jag nästan lite ”öm” i vaderna. Som att blodet liksom inte fick plats. (Nej, jag har inte köpt för små). 😉 Men det kändes nästan lite så. Som att de satt FÖR hårt. Kanske bara en vanesak, och att kroppen var ovan vid kompressionen?

Passen efter det första har känts betydligt bättre.
Inget som har ömmat eller känts konstigt. Och löpningen har ju rent generellt känts bra det sista. Sedan om det beror på dem, eller om det är för att jag allmänt har blivit mer uthållig över sommaren vågar jag inte svara på.

Om det verkligen funkar eller om det bara är placebo. Men å andra sidan; Så länge det KÄNNS bra är det ju bra, oavsett vilket. Right? Det är ju inte så att Stefan Holms ”ansikts-draganden” inför höjdhoppen, hade något som helst att göra med prestationen! Eller ja, inte mer än mentalt i alla fall. 🙂
.

image

Känningar i hälsenan – Undra på det…

Ni som hänger här ibland, vet kanske att jag har haft lite bekymmer med hälsenan?
Det är lite från och till. Jag tror att det hänger ihop med att jag i sommar har kört mer löpträning än tidigare. Den lilla senan har liksom inte hängt med i ”svängarna”. Tåhävningar och stretch har hjälpt till att hålla den i schack. Dessutom har den mest känts ”stel”. Inte direkt smärtsamt och stelheten har mestadels gjort sig tillkänna EFTER passen. Under tiden jag har sprungit har det inte känts av alls.

Förutom ni i tisdags när jag körde intervall-stegarna.
Det var första gången jag kände av det under ett pass. Förvisso ”bara” under de två sista (lite kortare) intervallerna. Jag valde ändå att slutföra passet. Korkat eller inte? Jag vet inte. Det känns lite, lite grann i hälsenan nu. Men det gör inte direkt ont. Lite extra löpvila, fram till helgen blir det, trots allt.
.

Jag har luskat runt lite på nätet vad gäller hälsenor.
jogg.se hittade jag en tråd som hänvisade till en (vad det verkar) bra länk/pdf! Jag blev både förundrad och förvånad över vilka påfrestningar hälsenen faktiskt får utstå. Inte konstigt att den protesterar lite:

• Enbens-upphopp belastar hälsenan med cirka 2.5-3 gånger kroppsvikten

• Hopping (rytmiskt studshopp som att hoppa hopprep) belastar hälsenan med cirka 5 gånger kroppsvikten

• Löpning belastar hälsenan med upp till 12 gånger (!!) kroppsvikten
.

hälsena

Bild: runnersworld.se