Den (ö)kända ”Tuffa Tisdag”

Det här var tanken när jag (hör och häpna) PLANERADE träningspasset igår.
Men jag vore ju inte jag om jag inte ändrade någonting…. 😉 Nu blev upplägget detsamma, men tempot justerades en aning.

image

.
Iställt körde jag de flesta intervallerna i något snabbare tempo.

Intervall-stegar är lite av en favorit. Ofta brukar jag köra det som är lättast för pannbenet. Dvs exempelsvis så här:
1000 m – 1000 m – 800 m – 800 m – 600 m – 600 m osv. Dvs att de hela tiden blir kortare och kortare. Även om jag kör högre tempo på de kortare, så känns det mentalt lättare att räkna ner, efter att ha kört de längsta först.

Igår blev det alltså något jobbigare:
1000 m – 800 m – 600 m – 400 m. Sedan fick jag börja om på 1000 m osv. Fördelen var att 5,50-tempot kändes lugnt och fint (märkligt!) efter att ha kört 4,50-tempo strax innan.

Vill man köra extra tufft kan man lägga upp en stegel så här:
1000 m – 800 m – 600 m – 400 m – 400 m – 600 m – 800 m – 1000 m. Dvs att man i slutet få längre och längre intervaller. Bra pannbensträning, när man är som tröttast. 🙂
.

image

Hjärtan i cyberspace…?

Vi drömmer alla om att hålla oss friska.
Leva mycket, länge och smärtfritt. Tyvärr ser inte verkligheten ut så. Man vet inte vem som drabbas eller när. Så vi ska alla ta vara på de stunderna/dagarna vi har med våra närmaste!
 handihand
Anledningen till att jag skriver om detta är dels för att vi ofta glömmer bort att uppskatta det vi har! Att tänka på de små mirakel, som finns runt omkring oss varje dag!

Sedan har jag senaste dagarna även fått meddelanden på facebook där man blir ”instruerad” att lägga ut endast ett hjärta som status, utan att skriva varför. Likaså lägga ett hjärta på ”väggen” hos den personen man fick meddelandet av. Samt skicka detta vidare till alla sina tjej-bekanta. Men bara tjejerna. Viktigt viktigt…(?!) Detta för att uppmärksamma bröstcancer.

Vad håller folk på med? 😦
Inget ont om mina bekanta, men ändå undrar jag; varför? Vill man uppmärksamma och hjälpa till att besegra cancer, lägg ner antingen engagemang, eller donera en slant (eller både och). Skriv inte massa hjärtan, stjärnor och annat dravvel på sociala medier… Vem blir hjälpt av hjärtan i cyberspace?

Här kan ni hjälpa till, om ni vill. På riktigt!
Barncancerfonden
Cancerfonden
Bröstcancerföreningarnas Riskorganisation
Fonden mot prostatacancer (Klicka på länken högst upp till höger).
Cancerstödfonden

Även Mie skrev ett väldigt bra inlägg om detta, som ni kan läsa —> här.

Alltså… Var det där nödvändigt?!

32 dagar kvar till Risveden-loppet.
Det har känts bra i kroppen efter fiaskot i juni, när kroppen bara la ner! Ibland kan jag fundera över VARFÖR den gjorde det? Hade jag sett en självklar förklaring (t.ex. att jag hade någon skit i kroppen) hade jag varit lugnare, för då hade jag vetat orsaken. Nu går jag och nojar lite smått (trots den bra känslan jag haft på sistone) över att kroppen kanske kommer göra så igen. Inget bra mantra, det vet jag ju! 😦

Men som sagt, det har känts bra det sista.
Betydligt fler långpass i år än förra året och då tog jag ju mig runt, så det bör inte vara några bekymmer. Däremot är jag lite nervös nu när det närmar sig. Idag la de upp info på hemsidan, där de har kontrollmätt backen upp till ”Klevsjö Loft”.
Tidigare år har ”man” uppskattat att det har varit ca 50 höjdmeter på 700 meter. Nu visade det sig att backen i sig ”bara” är 210 meter, men antalet höjdmeter på den sträckan är 60 meter. Kortare sträcka, men vad f-n…. Lutningen är ju helt galen..?! Var de tvungen att berätta det NUUU??

Ja, ja, som sagt. Jag har ju tagit mig uppför den en gång. Hur svårt kan det vara…?? 😉

risveden2013-3

Helg = Långpass i Terräng

Det var oerhört nära att helgens planerade långpass, ”bara” blev ett vanligt distanspass.
Benen var sega som sirap idag! Jag har förvisso inte världens morgonpiggaste löparkropp, men ändå… För två veckor sen var ju känslan jättebra, nästan exakt samma tid på morgonen! T.o.m. förutsättningarna var detsamma, för det hade regnat i natt. Hög, syrerik luft!

Idag var det dock betydligt mer trögstartat.
Efter 3,5 km var jag nära att vända och nöja mig med en 7 km runda. Men samtidigt finns ju den där rösten där. Den där envisa typen! Pannbenet. (Ibland så glimrar ”han” till!) Rösten som inte VILL ge upp! Så jag tänkte:
”- Äh, jag kör en km i taget helt enkelt, så får vi se”.

Och det gjorde jag. Det lossnade faktiskt lite grann, stundtals.
Känslan blev något bättre fram till ca 10 km. Sista 5-6 km hem var däremot BARA pannben! Jag fick slita för varenda meter. Kroppen ville inte alls vara med längre. Men det gick. Nästan 16 km. Klarar jag det nu, fixar jag ytterligare 2 km på tävling om en månad! (Om inget oförutsett händer förstås). 🙂

gräsväg
Med på rundan (för första gången) var ett av mina senaste inköp; Tights från Casall.
Jättesköna att ha på sig, men något  små i midjan (att få över mina breda höfter)
men däremot är känslan att de är något stora  (inte mycket) när man väl fått dem ”på plats”.

image