Vad märkligt…

Kroppen reagerar inte alltid som man tror.
På söndagens spinningpass var benen sega och mjölksyran gjorde sig tillkänna snabbare än vanligt! I går kväll gav jag mig ut på en runda. Inga krav; bara ”rulla på” lite och njuta av höstsolen. Första 4 km var ganska sega. Men sedan hände något… Km nr 5 gick fortare. Efter det testade jag på 4 stycken 500 meters tröskelintervaller på grusvägen mellan åkrarna, för att ”känna på det”.

Och jäklar var benen var pigga helt plötsligt?!
Bra tempo och dessutom inte särskilt ansträngande. Och som grädde på most höll sig mjölksyran lååångt borta. Underligt, men det är väl bara ett bevis på att kroppen väldigt sällan reagerar som man tror. När det känns segt går det bra och när man känner sig fräsch, kan man fullständigt gå in i väggen. 😉

Det är verkligen höst i luften!
Love it!  Det blev t.o.m. linne och (hör och häpna) jag frös inte..?! Men det var säkert sista gången, för framöver blir det troligtvis varmare plagg. Bilder från rundan. Glödande, gyllene färger i skogen nu!  ♥

image

image

image

Man blir bra på det man tränar!

Så är det! Jag är dessutom lite EXTRA säker på det, efter gårdagen.
Jag åkte till gymmet för att köra styrka, men ”fastnade” på vägen i spinningsalen. Olikt mig att köra något annat än det som var planerat, va? Eller inte… Hehe!

Det var längesen jag körde spinning! Tror senaste passet var i somras, när de körde ett 90 min event-pass utomhus. (Som för övrigt var riktigt roligt!) Men som sagt, igår satt jag där igen. På en smal sadel. Valet var mellan den och en cykel för längre personer. Nådde knappt fram till styret, trots ”kortaste” inställningarna på sadel och styre. Så normalt längd på cykel och smal sadel blev det alltså. Min rumpa uppskattar INTE det. Vi säger bara så, inget mer… 😉

Efter uppvärmningen var det dags för intervaller.
”Självklart” är det intervaller på mitt första pass, efter evigheters evigheter… Haha! Jag satt längst fram. Jag gillar att se mig själv i spegeln, när jag tränar. Lättare att fokusera. Jag ser att jag ser stark ut! Och det i sin tur ger inspiration att köra tufft! Jag såg även en kille som spanade på min rumpa. Haha! Jag bjuder på den. Men lustigt att han inte inser att man kan SE honom i spegeln??

Troligtvis är kroppen inte 100 % återhämtat ännu, efter Risveden.
Jag brukar, utan större bekymmer, kunna komma upp i 94-95 % av maxpuls på spinningen. Men idag var det stopp vid 91 %. Det GICK inte att få upp den mer, för mjölksyran samlades på ordentligt i benen, så fort jag kom över 85-87 %..!

image

Ljuvliga september!

image

Jag vet att många löpare älskar sommaren.
Jag är inte en av dem! Jo, om jag har möjlighet att ge mig ut tidigt, tidigt, eller sent, sent. Gärna när det är max 20 grader, vilket en riktigt bra sommar blir mitt i natten… Däremot ÄLSKAR jag hösten! Jo, jag tycker (också) det är kallt när det är +2 grader på morgonen. Men ur löparsynpunkt älskar jag det. Framför allt; min kropp älskar det! Jag kan andas. Jag känner hur jag får ner syrerik luft i lungorna! Jag känner inget behov av att stanna för att mitt huvud pulserar av tryckande hetta!

Mitt bästa lopp (tempo-mässigt) i år var på Skatås Vårtävling!
Första 6 km gick på ca 5,50-tempo! Jag tappade lite grann sista 2 km, men inte jättemycket. Jag kände att kroppen var med mig. Trots (eller tack vare?) att loppet avgjordes en dag då det fortfarande var isiga partier och jag var klädd i fodrade tights, underställ, mössa och vantar! Loved it!

Enda nackdelen är att det blir mörkt mycket tidigare.
Som jag upptäckte på min förra runda, ni vet..! Och även istallet igår. Jag och smågrabbarna var inte hemma förrän runt 20-tiden och då var det kolsvart. Och kyligt. En ej planerande mamma hade ju klätt barnen i en vanlig tröja när vi åkte dit vid 17-tiden, när det fortfarande var +18 grader ute… Minnet får jag nog tillbaka när barnen flyttat hemifrån. 😉

Dum, dummare, Malin…?

Nu känns det verkligen som höst på riktigt!
Igår när barnen var klara med sina aktiviteter drog jag ut en runda. Långa tights och långärmad tröja räcker, tänkte jag. Med betoning på TÄNKTE! Det var ju hur kyligt som helst klockan 19 på kvällen?! Jag orkade inte gå in och byta om och efter en stund blev jag lite varmare, som tur var.

”Jag hinner nog upp till älgtornet och tillbaka!” tänkte jag.
När jag kom fram till sjön och började följa stigen in till älgtornet var solen redan bakom horisonten. Smått oroväckandde… Men det var fortfarande ljust. Väl därinne bland rötter och stenar såg jag hyfsat bra. Tur att ögonen vänjer sig liiite vid det dunkla ljuset! Vid ett tillfälle tyckte jag dock att något vitt fladdrade förbi på min höger sida. Hjärtat i halsgropen, men jag såg inget mer sen. (Behöver jag säga att jag är mörkrädd och fantasin skenar?!)

image

Första halvan gick på lite dryga 19 minuter.
Lugnt och fint som jag hade tänkt, så här på första återhämtningspasset efter helgen bravader. Jag kände mig förvånansvärt pigg i kroppen måste jag ändå säga. Märkligt (?) Efter ytterligare en liten bit (nu på väg hemåt igen) vände jag blicken åt vänster och ca 100 meter ifrån mig stod en älgko med sin kalv…! Hjärtrusning nr 2 på rundan!
Hon blängde på mig, men stod still… Just där var sista uppförsbacken på hemvägen och jag hade tänkt ta det riktigt lugnt. Tror ni jag gjorde det? Nope, fullt ös uppför backen! Kastade oroliga blickar över axeln, i tron om att älgkon kanske hade fått för sig att jaga efter mig. ALDRIG att jag kan springa ifrån någon med 1,5 meter långa ben! Som tur var verkade hon tycka att jag var tillräckligt ofarlig.

Med ca 1 km kvar hem brötade det till i buskarna på min högersida.
Hjärtrusning nr 3 på rundan alltså! Först tänkte jag att mamma älg hade tipsat pappa älg att jag var på väg mot hans håll. Men istället flög det upp en långhalsad häger bara 10-15 meter framför mig. Hjälpes…! (Men bättre än älgtjur förstås)!

I´ve learned my lesson! Ska du springa sent på kvällen;
1. Se till att du hinner hem innan det blir mörkt.
2. Ha med dig mobil!
3. HA MED DIG PANNLAMPA!

Fördelen med alla ”överraskningar” var att andra halvan hem gick på dryga 15 minuter. Viss skillnad…! Hehe! Men det kanske inte kan kallas återhämtningsrunda direkt… 😉

image