Övning ger färdigthet, den saken är klar!
Första gången jag sprang med pannlampa var jag riktigt, jäkla rädd! Tyckte jag hörde och såg saker överallt… Andra gången gick betydligt bättre. Lite väl spännande med lysande rotweiller-ögon i mörkret, men i övrigt helt ok och jag sprang lite längre in i skogen, jämfört med första gången.
Igår var det dags för tredje mörkerlöpningen den här vintern.
Och med det menar jag mörker, som i mörker. Som i oupplyst. Inga elljusspår, inga cykel/gång-vägar inne i stan utan i kolsvart mörker här ute på landet. M.ö.r.k.t. alltså! 🙂 Och jodå, det gick ganska bra den här gången också. Ca 2/3-delar av passet sprang jag dessutom UTAN pannlampan! (Lite förvånad över mig själv). Tyckte snön lyste upp rätt bra därute i skogen och ögonen vande sig rätt snabbt.
Däremot hörde jag vid ett tillfälle ett ljud som lät som en blandning med skall och ylande… ANTAR att det var en hund, men mitt ute i skogen??? Sprang FORT (!) en km efter det kan jag säga, men sen lugnade jag ner mig igen. Eller som jag fick höra när jag kom hem och berättade om ljudet: ”Se där ja. Sånt där ger ju lite extra krydda till löpningen”.
Eh… Ja, jo det gör det ju… Haha!
Den gemensamma nämnaren för mina mörkerpass är:
Tempot är ofta högre än i dagsljus. Trots det känns det inte jobbigare. Nästan tvärtom. Det brukar vara en bra, lätt känsla! Sedan om det beror på att jag underskattar min förmåga i dagsljus vet jag inte? Förmodligen är det så.
Att det sitter mentalt. När jag springer i mörker tappar jag dessutom fartkänslan lite. Min hjärna UPPFATTAR liksom inte hur fort/långsamt jag springer, utan att jag ökar omedvetet och tappar liksom aldrig flåset. Hög frisk luft som en bidragande faktor gör ju inte saken sämre. Vinterlöpning FTW helt enkelt! (Hälsar hon som egentligen inte tål att springa i värme…) 😉
Rund är också en form - Trail & Träning 
Pingback: Årets första mörkerlöpning! (Del 5) | Rund är också en form!
Pingback: Mitt 2014 – Del 1 (Januari – Juni) ! | Rund är också en form!
Inte illa!! Jag gillar att springa i mörker! Mysigt på något sätt! Och ja! Mörker som på landet 🙂
Snyggt! Rädslor är till för att övervinnas! Jag springer också snabbare (ofta) när det är mörkt, sällan av rädsla, utan jag är mer inne på din teori om att man inte uppfattar farten på samma sätt.
Mörkerlöpning i den skogen jag brukar springa är som taget från en sekvens från Blair Witch Project.
Bra att du sprang fort. Det där lät som en zombie-räv. Rätt farliga men inte lika snabba som varulvarna 😉
Haha! Bra att veta… 😉
Kanske Mr Fox, som skällde hej till dej 😉
Jag upplever också att det går fortare i mörker, märkligt men intressant!
Intressant att du uppfattar din egen fart olika i ljus och mörker. Jag tycker över lag att det kan vara svårt att känna vilken hastighet jag håller, men har inte reflekterat över yttre omständigheter som ljus. Måste utforskas! 🙂
Hi hi, tänker på mannen jag mötte häromdagen. Med pannlampa på Östermalm när det redan grydde. Jag funderade lite på vad anledningen till lampan var för där är det INTE mörk ens på natten.
Att ögon vänjer sig är helt sant, och jag tor det kan vara nyttigt att anstränga dem också ibland. Jag skulle nog gilla det bättre än att springa i en tunnel av ljus – då vet man ju inte alls vad som rör sig utanför ens ljuskägla liksom. Men jag är pannlampe-oskuld så ska kanske inte uttala mig.
Vad grym du är! Det skulle jag aldrig våga göra, springa/gå i mörker.
bra sprunget där i mörkret! 🙂
Fniss! Så grym du är, utmanar dig själv! Hejja, kramar!
Hihi — bra sprunget! 🙂 Angående det som lät som ett hundskall — kan ha varit rådjur! De låter lite så.
Fan vad grym du är alltså! Jag vägrar att springa i mörker, eller snarare: Martin vägrar låta mig springa i mörker. Det finns så många läskiga personer där ute… Iallafall här. På landet kanske det inte är så stor risk? Jag vet inte. Du är grym iallafall!
Du är så tuff! Är djupt imponerad plus att jag blir lite, lite, liiiiiiite sugen på att testa det där med mörkerlöpning själv.
Det där som lät: Kan det ha varit ett rådjur? De har ju riktigt läskiga ljud för sej ibland, nästan spöklika.
Låter skönt, och vilken känsla att lyckas övervinna sin egen skräck.