”Embrace the mud” – tänket!

Underbara Nina (Ny ”bloggkärlek” – Läs!) skrev att hon tyckte mitt citat: ”Embrace the mud!” vad såå bra. Alltid roligt med positiv feedback! 🙂
Samtidigt kände jag att jag ville förklara lite kring det. I alla fall för er som inte hängt här så länge. Skriva några rader om hur de orden fick ”liv”.

När jag började springa för tre år sen var det korta rundor och mest asfalt.
Jag hade (trots utprovade, stabila skor på löplabbet) och korta rundor problem med benhinnor, mest hela tiden. Efter ca ett halvårs kämpade valde jag att prova på terränglöpning. Trailrunning. Stiglöpning. Kalla det vad du vill. (Och jadå, jag vet att dessa olika benämningar betyder olika för olika personer). För att förtydliga; jag började springa på mestadels smala ”single-track” skogsstigar.

Jag dog en smula varje gång jag sprang.
Fysiskt menar jag då. Herrejösses, vad mycket jobbigare 8-tempo var i skogen var jämfört med 6-tempo på asfalten….!! 😮 Det tog ett tag innan jag accepterade tempo-sänkningen. Det kändes ju som ett steg tillbaka. Och jag kan fortfarande ”dö en smula” på terrängpass, för de är mycket jobbigare! Men mentalt ändå mycket enklare!

Nu till blogg-citatet då. Det var under ett pass i skogen.
Det hade regnat rejält och det var mer lera än stig som mötte mig där ute i skogen. Första km trippade jag fram som en ballerina. Hoppade, skuttade och trippade för att undvika leran. Men efter en stund tänkte jag:
”- Äh, vad håller jag på med?! Jag har ju valt att springa terräng. Jag har valt att springa i skogen. I skogen finns lera. PUNKT! Inget mer trippande, ingen mer ballerinalöpning. Igenom skiten bara!!”

Och efter det har jag nog aldrig undvikit en ler- eller vattenpöl. T.o.m. när fötterna har sjunkit ner i gyttjan ordentligt, har jag mest skrattat åt den märkliga känslan. Särskilt under Risveden-loppet 2012; då jag hade mer lera inuti mina Speedcross än under…! 😛

Så den där dagen valde jag;  ”Embrace the mud”! Älska leran! Älska skogen! Älska trail! ❤

 

wpid-20130421085650746.png

wpid-20130421084601033.png

Annonser

18 thoughts on “”Embrace the mud” – tänket!

    • Haha! Skojar du?! Det har blivit BÄTTRE ju mer jag har sprungit i skogarna. Djuren drar i 99 % av fallen långt innan jag hinner se dem.
      Men ändå; du skulle sett mitt tempo när jag mött ofarliga djur som rådjur. Eller älgkon med kalv för ett par månader sen…
      Skulle jag möta vildsvin (som finns här i skogarna) skulle jag slå världsrekord tror jag! 😉

      • Här ser man också en del djur men jag är nog lika rädd för jägarna som smyger runt. 😉 ska leta terrängstig i det snaraste! Inspirerad!

  1. Rysningar över hela kroppen! Men som Järnpöjkarna skriver, fast jag bor fem mil söderöver, idag är det spikskor och stavar som gäller… Skogslöpning blir det när den tinar fram framåt sensommaren!

  2. Visst kan lera vara härligt! Fast jag behöver uppenbarligen påminna mig om det varje gång jag ger mig ut i kladdig terräng. För varför börjar jag annars alltid en löprunda med att hoppa mellan tuvor? Varför inte klafsa rakt ner i pölarna från start liksom?

  3. Det stämmer SÅ väl. Mer terräng åt folket, häslar en som är ypperst skadedrabbad… Önskar att jag hade terrängen just utanför dörren. Jäklar vad mkt mer jag hade sprungit då!

  4. Jag vet en annan som verkligen inte skyr leriga pölar – hunden jag lånar.

    Minns ett mycket regnigt Lidingölopp där ett helt gäng tvärstannade efter några hundra meter på startgärdet för att det var en pöl där och de inte ville bli blöta om fötterna. Tjena. Inte bli blöt om fötterna på ett blött trail-lopp. Hur tänkte de?

    Det är jobbigare i skogen. Och fler muskler får jobba. Nyttigt.

  5. Måste bara säga att jag fullkomligt avgudar hur du skriver om din löpning. Det bara osar kärlek om dina ord och man märker verkligen att det är din passion. Och sånt inspirerar. Även fast jag själv inte springer en meter så fortsätter jag ändå att komma in här och inspireras av dig! Ville bara få det sagt 🙂

  6. Har sagt det förut och jag säger det igen. Önskar att jag skulle gilla lerlöpning, men än så länge funkar asfaltslöpning, så jag fortsätter med det ;0)
    Kram

  7. Skogen är det absolut bästa! Under hösten började jag äntligen få tillbaka löpglädjen, speciellt ett pass minns jag med hur mycket kärlek som helst. Det regnade, jag sprang i skogen, hittade en ny stig och sprang genom en myr. Så jäkla blöt och så jäkla fint. ”Man kan inte bli mer än blöt” liksom 🙂

  8. Som jag gillar det uttrycket och som jag känner att vi har mycket gemensamt där! Tänker att det speglar sig i livet i övrigt också – kom an livet, liksom.
    Tack för mysig bloggkärlek, kram på dej!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s