Var riktigt seg i kroppen när jag vaknade igår.
Därav väntade jag med planerat morgonpass. Klart att det GÅR att ge sig ut och försöka väcka kroppen till liv. Men samtidigt vet jag hur min kropp funkar. I 9 fall av 10 förblir den seg, när jag springer tidigt på dagen. Och finns då tiden att förlägga träningen lite senare på dagen gör jag gärna det. 🙂
Jag har ju sprungit delar av Hol-leden tidigare.
Men inte hela, så jag var lite nyfiken på resterande bitar. Började därför springa den åt andra hållet/baklänges. Mycket fin delvis! Tyvärr verkar det vara mer regel än undantag att de tar ner skog ”överallt”. Kom ut på ett kalhygge efter ett par km. Det såg ut att ha varit riktigt fin, torr stig mellan granarna som hade stått där. Nu återstod nästan bara maskinspår och en massa ris. Trist… 😦
Åter in i skogen efter ett litet tag.
Sprang förbi en mosse. Gillar naturen och stillheten som tycks uppstå sådär ”lite extra” runtomkring moss-marker. Men just idag var det inte så stilla som jag hade önskat. Jag höll på att få en hjärtinfarkt, när två tranor lyfte en bit bort och tjöt till. Rena, rama skräckfilmsskriket från min sida! Tur att ingen hörde mig (vad jag vet)… Haha!
Kom in i ytterligare ett blött område.
Mosse var det nog (?) synd att kalla det, men det hade ett väldigt speciellt utseende; med mycket grönmossa och små stigar som gick kringe-li-krok kring alla gröna tuvor. Blev lite våt om fossingarna, men jag fryser i stort sett aldrig om fötterna, oavsett vilka skor eller strumpor jag har.
Kom ut ur skogen och mötte många nyfikna blickar!
Ett tjugotal ögon som stirrade på mig. De såg ut att tänka:
”Grabbar! Vi må vara halvkonstiga håriga typer, med knotiga former, stora horn, stora blöta nosar och slemmiga tungor… Men det kom ut något helskumt ROSA-klätt ur skogen??!!” 😛
Det kändes lite tungt i benen och lungor bitvis (där det var som mest blött och kuperat).
Men överlag en relativt bra känsla under passet. 16 km – check! Längsta distansen för året. Snart är jag nog redo för 30 km på Billingeleden. 🙂
Rund är också en form - Trail & Träning 
Pingback: Mitt 2014 – Del 1 (Januari – Juni) ! | Rund är också en form!
Fy sjutton vad du är duktig. Kram.
Så underbart det ser ut!
Härliga bilder, blir sugen på löpning i skog! 🙂 Bra jobbat!!
Så härligt det ser ut, skitigt och skog, love it!
Bra jobbat! 🙂
Trail har jag aldrig vågat mig på, men att smålufsa i en vacker skog har jag inget emot. Tyvärr finns snart inga skogar kvar där jag bor. Det mesta har under senare år förvandlats till föryngringsytor. Att snubbla fram på en föryngringsyta är inte särskilt upphetsande. Omgivningen är visserligen avklädd, men inte särskilt porrig.
Så härlig löprunda! 😀
I skogen kan ingen höra dig skrika!
Nej jag VEEEET Andreas! Och i detta fallet var det nog bra. Andra gånger, not så bra… Haha! 😀
En liten varningsskylt borde alltid finnas på bloggar som kan innehålla trail-porr och annan löpar-porr. Så att vi som är svältfödda vet vad som väntar. Tack för den varnande rubriken.
Fint pass! Och fin skog skog! Fast de där trädhungriga huggarna kunde ju bra gärna få hålla sig en bit bort från stigarna, så man slapp se eländet.
Vilken oerhört skrämmande upplevelse med lillgrabben i lördags. Usch! En mammas värsta mardröm. Superskönt att det slutade gott.
Exakt, de kan hugga skog någon annanstans! Inte där vi springer. 😛
Härliga bilder och vilket kul pass! 🙂
Sicket trevligt inlägg. Man blir nästan sugen på att bege sig ut i skogen!
Vaf mysiga bilder! Varje gång du skriver om trail blir jag mer och mer sugen 🙂 Måste kolla upp vad det finns för leder här omkring!
Tycker jag absolut att du ska göra! 🙂
Tackar och bockar högtidligen för trevlig trail-porr, alltid lika roligt att få följa med på stigarna 😀
Kramis!