Kuperat som #@!*/&#?….!

Det är mycket golf på sommaren.
För sambon alltså… Vilket gör att vi på helgerna ”slåss” om det ska bli golfrunda eller långpass. Igår drog han ut på golf med en kompis och var inte klar förrän strax efter lunchtid. Inget brist på tid i sig, men efter det hade vi också lovat oss att infinna oss hos vänner för grillning. Så min löpning såg ut att bli lite underprioriterad.

image

Nu var jag så otrevlig och asocial att jag valde att ta med mig löparkläder.
1. Vi känner dem såpass väl, att det var ok att göra så! 😉
2. De bor på landet, så lite nya vägar att upptäcka är ju aldrig fel.
3. Satte plåster, samt tejp på skavsåret på foten. Ready to go.

image

Ny outfit blev invigd också!
När jag frågade barnen var det tyckte fick jag ”godkänt” av äldsta och yngsta sonen. Mellansonen fnissade och när jag undrade varför han fnissade sa han bara:
”- Snyggast i hela världen, mamma!” Om han menade det eller inte, vet jag inte. Men små vita, lögner kan göra människor glada också. 😉
Ett tips dock! Glöm INTE VASELIN mellan låren! I alla fall inte om ni vet att de gnuggar emot varandra. PS. Saliv funkar inte lika bra. Don´t ask me how I know… 😛

image

Det var aningens för varmt, enligt mina mått mätt.
Ca 22 grader i skuggan och något varmare i solen. Problemet (som jag upptäckte efter ett par km) är att det var väldigt mycket kalhyggen och väldigt lite skugga… Solen låg på och jag hade varken keps eller solglasögon på mig. På några enstaka ställen var jag inne i skogen och sprang och då var det ju mysigt (som vanligt)!

Och det syns inte på bilderna, men det var kuperat som tusan, ca 95 % av rundan! Gick det inte uppför, så gick det nedför. Orimligt lite platt mark?!

image

Stötte på en sommardröm! Tänk att bo så här…? Ljuvligt!
Jag önskar att känslan i löpningen också hade varit ljuvligt. Det var den inte…! Kände mig seg redan från början. Seg, trög, tung och flåsig… Tänk att olika pass, samma vecka kan kännas så olika. Eller jo; Klart det kan, men jag har inte kommit på vad det är som påverkar den ena eller andra känslan. (Än…)

image

Tänkte inte köra långpass, så jag hade inget vatten med mig.
Det var ju, som sagt, lite varmare än planerat pga alla öppna ytor. Med solen rakt över huvudet, nästan hela passet, blev det lite nöddrickande i en sjö! Funkar utmärkt, min mage är inte känslig av sig. Fördelen med landet; det är (oftast) ingen fara att dricka vattnet.

image

I slutet av passet såg jag den största tjur jag någonsin sett!!
Jag blev så förvånad och chockad att jag glömde att ta kort på honom, utan bara skyndade förbi hagen. Han stirrade på mig, som att jag var den godaste munsbit han någonsin hade sett… (Troligtvis inte, då de är gräsätare, jag vet. Men det kändes så). 😉
Väl tillbaka på vännernas gård, möttes jag av dessa små typer. Jag var betydligt mer bekväm att ta kort på den ytte-pytte-lilla kycklingen som knör sig in mellan de två hönorna. Mer lagom storlek på den. Fast hönorna stirrade lika stint på mig som tjuren…

image

Jag fick dock en redig huvudvärk ca 1,5 timme efter (?!) passet.
Blev liggande i soffan, under en mörk filt med två värktabletter i blodet och med det i kombination med en timmes slumrande, vaknade jag upp vid 20-tiden och mådde lite bättre. Vattenbrist? Saltbrist? Spända axlar? Någon skit i kroppen? En kombo av några av dessa? Hur som helst. Uscha, gör helst inte om detta…! Men i övrigt, en skön dag. 🙂

Annonser

Skavsår och tomater!

Äldsta sonens skola har sålt tomatplantor för att tjäna lite extra pengar.
Två stycken har fått följa med hem tidigare. Och jag som har svarta fingrar (eller vad har man, när man INTE har gröna…??) har blivit lite barnsligt pirrig när jag ser hur de (framför allt den ena plantan) har vuxit så det knakar!! En omplantering räckte inte, nu har jag köpt en ännu större kruka och blommor är på väg att slå ut. 🙂

Häromdagen kom sonen glatt skuttande från skolan.
Med ytterligare fyra små baby-plantor (!) De hade inte fått sålt allt och nu orkade inte fröknarna vattna mer tomatplantor. Nähäpp… Men hit med dem bara! Med lite mer ”I know nooothing”-gå-på-känsla-skötsel, ska vi väl få dessa fyra att växa också. Vi vet ju vilken grönsak vi kommer äta hela sommaren… Hihi!

image

Ledig torsdag och jag hade tänkt springa.
Jag erkänner; vaderna var aningens ömma efter distansrekordet i trailroc-skorna. Men i övrigt glad kropp. Eller ja, nästan glad kropp. En pulserande, smått infekterad (?) blåsa strax under stortån gjorde sig påmind. Jag vet att man kan ha compeed, men det fanns inte hemma och jag hade varken tid eller lust att dra in till stan och leta rätt på det. Det blev istället en lugn dag hemma, med familjen. Mysigt det med. 🙂

image

Embrace the mud-pass!

För en gång skulle kunde jag dra ut på en runda direkt efter jobbet.
Det är ett tag sen nu. Ju fler barn, desto fler aktiviteter att passa, verkar det som…. 😉

Upptäckte när jag bytte om att jag inte hade några strumpor.
Tusan…. Men ja ja, det får gå ändå. Trailroc är ju NÄSTAN barfota-skor. Nästan… Det blev terräng (chockerande va?) och kroppen var aningens seg första 4-5 km. Sedan vaknade den till liv och jag fick in ett riktigt skönt flyt! Blev nästan lite fartlek ett tag där, på stigarna, för benen ville trycka på lite extra. 🙂

image

Körde en liten avstickare från ”vanliga” leden.
Det visade sig vara betydligt mer lerigt där, än på övriga stigar. Märkligt. Men jag är ju inte den som är den, som ni kanske vet? 😛 Rätt igenom gegg-pölarna! *slurp slurp – skvätt skvätt* #Embracethemud, remember!
Trailroc:en trivdes som handen i handsken! Och jag också! Det blev 12 km, vilket är distansrekord i de skorna. Bara 3 mm drop, vilket fötter/vader/hälsenor inte är riktigt vana vid. Men det kändes riktigt bra igår. Idag är jag något öm i vaderna, så det känns att de fick jobba lite extra. Men inget som känns som ”icke-träningsvärk”, så jag är nöjd! 🙂

Däremot fick jag en sönderskavd blåsa på ovansidan av foten, bakom stortån, som ”tack” för barfota-löpningen. Är huvudet dumt, får kroppen lida.
.

image

Tempo- & kilometer-hetsen (?)

När jag var helt ny inom löpningen för 3 år sen, var jag för fokuserad vid tempo och tider.
Det inser jag ju så här i efterhand! Då var det helt ”naturligt” att titta på klockan i tid och otid. Att klara varje runda liiite snabbare än gången innan. (Även om det inte alls var snabbt). Att jag orkade tänka så…??

Eller ja, ibland tänker jag fortfarande så.
Inte lika mycket och jag försöker bli bättre på att inte bry mig om tiderna. När det gäller distanspass och långpass! Springer jag 2,5 timme är det ett långpass, oavsett om jag hinner 15 km eller 25 km! Kroppen blir uthållig, om man är ute en längre tid. Och jag hinner dessutom njuta av det och kan anpassa tempot efter dagsformen!

En kollega på jobbet brukar säga: ”Ska du ut och fota nu igen”?
Ja, det ska jag! Att föreviga ljuvliga omgivningar är ju en del av tjusningen! 🙂 Som dels gör att stannar till och njuter. Och fotona gör att jag MINNS de ljuvliga stunderna även i efterhand!

Många som börjar springa, har för ”bråttom”.
Öka tiden ni är ute istället.  Spring 10 minuter längre, istället för att tänka att ni ”måste” hinna 2 km extra! Det misstag man faktiskt ofta(st) gör som ny, är att man springer passen för snabbt.

Utmana dig! Lämna appen /gps-klockan hemma.
Kolla bara hur många minuter du är ute. Känn hur kroppen känns. Och njut av löpningen! När ni börjar köra intervaller (om ni väljer att göra det) har ni alla chanser i världen att springa snabbt, snabbare, snabbast!

Det är väl framför allt terränglöpningen som gett mig den här insikten.
Att njuta av asfalt kanske inte (alltid) är lika lätt (beroende på omgivningen såklart). Och efter att ha hängt en hel dag med ultra-löpare blev jag ÄNNU mer säker på det. Varför jaga tider och stressa upp sig om man (jag) bara springer för att må bra? När löpningen ska vara något härligt och roligt ? 🙂

utsikt

Hanna Elisabeth skriver om samma ämne –> här

Långpass i värmen.

Två felspringningar och två skrämsel-stunder.
Det kan väl sammanfatta gårdagens långpass. De två skogsduvorna som skrämde mig (vid två olika tillfällen) är ju inget konstigt. De blev rädda för mig, lyfte, lät en del och skrämde mig innan jag fattade vad det var. (Nä, jag är nog inte den modigaste traillöperskan…) 😉

Felspringningarna skyller jag på värmen.
Min hjärna blir nog lite ”seg” och smått förvirrad när det är över +20 grader. Fast vad gör ett par km extra, när det ändå är långpass?

image

Det blev delar av Hol-leden.  Både delar av  den längre (röda) och den kortare (vit/lila).
Improviserade och sprang lite ”huller om buller”. Vem har sagt att man måste följa en led till 100 % ? Nej, exakt! 🙂 Det blev fina stigar och ljuvliga gräsvägar, längs milsvid utsikt över åkrar.
Kroppen kändes hyfsad. Ok flås, men däremot smått sega ben. Efter halva passet kändes det som att en lätt huvudvärk smög sig på. Som tur är, blev det aldrig värre. (Sprungit sig till migrän har vi testat på innan. Ingen höjdare…!)

image

Vi var lika snygga när rundan nästan var slut.
En tomatröd, genomsvettig matte och en flåsande, tung-viftande ”Vit Fara” (som ändå fick dricka vatten regelbundet på rundan). Han verkar ha lika ont av värmen som jag (?) När jag senare kollade på klockan insåg jag att det kanske inte var så konstigt att jag hade sega ben och lätt huvudvärk. Om mina långpass normalt sett går i ca 7,30-tempo, hade dessa 15 km gått i 6,20-tempo (?!) Ooops…. Hur gick det till? Och jag som inte ”tål” värme… 😛
(Kan det ha delvis berott på den förberedande ”Shot:en” hemma, med salt och vatten, som jag fick tips om under Billinge-helgen?)

image