Billingeleden – Wow, vad….

…roligt, fantastiskt, magiskt, frustrerande, riktigt jäkla jobbigt, men ändå helt underbart!
Typ så. Haha! Det var många känsloyttringar jag gick igenom igår, under min ”resa” på delar av Billinge-leden. Vi började lugnt. Riktigt lugnt! Det var massor av stopp för att titta och fotografera. En helt annan flora än i mina trakter. Det växte MASSOR av vilda guldvivor bl.a!

image

Magiska, mjuka stigar!
Det var lite blött på sina ställen under första milen. Mina Pearl Izumi-skor var inte bästa valet där. Jag gled runt lite som bambi på hal is. Alexandra siktade in sig på ko-blajorna, så hon gled nog ännu mer… 😉

image

Det växte t.o.m. vilda orkidéer!
”Sankte Per nycklar” kallas de. Men vi satte ribban tidigt, med mycket skratt och fnissande, så det slutade med att den här blomman blev kallad för Petter Niklas nycklar… Det var även tal om att någon skulle släta av någon?!

image

Silverfallen var första ”riktiga” stoppet.
Här stannade tittade vi på vattenfallen och stannade för att få i sig lite energi. Cocker Spaniel-tiken Vanja försökte visa att hon bestämde. Kaxade sig emot Alexandras Tyke och höll på att nästan bli uppäten! Är man av mindre, ”snällare” ras ska man nog inte vara för bitchig (?) 😉

image

Roligt när man träffar människor för första gången!
Den enda jag hade träffat IRL sedan innan var Alexandra (och Tyke). De andra var nya bekantskaper. Trots det kändes det som att alla var EXAKT så som man uppfattat dem på nätet. Märkligt känsla när det känns som att man redan känner dem och skämtar på ett sätt som man annars bara gör med människor man känner väl. 🙂

image

Det växte mattor fulla av ramslök ända in på stigarna!
Bara att knapra lite om man var sugen.

image

Och herregud vad jag önskar att jag hade såna här leder nära inpå husknuten!
Förutom huvudleden, fanns det anslutningsleder kors och tvärs överallt! Rena paradiset för en traillöpare!

image

Efter att Tyke hade släppt Vanja med blicken, föll den på matte istället.
Mycket pussar och kärlek! 🙂

image

Alexandra lyckades fånga mig på bild när jag ser jäkligt lurig ut.
Röker jag på…..??? 😮 😉

billingen10

Det var kulle upp och kulle ner. Backe upp och backe ner. Berg upp och berg ner…
Det började suga lite i benen på mig. Jag kände mig lite i ”underläge” redan från start, då jag ackompanjerades av tre ultralöpare och en maralöpare. Lite envis får man väl vara? 🙂

image

Körsbärsdalen sprang vi igenom. Som tagen ur filmen Bröderna Lejonhjärta!
Jag har aldrig sett så mycket vilda körsbärsträd?! Häftig fauna!

image

Vid 18 km blev jag helt oväntat firad för att jag hade slagit nytt distansrekord!
Jag fick sitta fint på en sten och blev belönad med ett gott, sött fikon!  Här började jag känna mig lite sliten. Flåset kändes fortfarande ok, däremot började min  benmuskler ömma, och protestera en aning.

billingen4

Fram till ca 20-21 km kändes det oväntat bra!
Jag trodde att kroppen skulle säga ifrån tidigare än så. Det var nästan så att jag trodde att den skulle hålla alla 3 milen utan protester. Naiva jag…  Vid den här skylten hade jag precis kommit upp för sista stigningen.  Då började kroppen började säga ifrån rejält! Jag blev rejält flåsig vid minsta (och de fanns inga små backar) uppförslut. Blev även lite småillamående.

Alla var så omtänksamma och peppande! Annelie och Helen försökte trycka i mig mer energi och salt. Det hjälpte nog lite grann i alla fall.

image

Strax därefter släppte vi iväg Helen och Alexandra, för Alex hade ett tåg att passa.
Jan-Erik och Annelie sa att vi kunde ta det lugnt sista kilometerna. Bitvis kändes det faktiskt BÄTTRE att småjogga, för då värkte inte benen lika mycket. Så det blev en blandning av småjogg och gång. Sista 1,5 km in i Skövde ville min kropp bara lägga sig ner. Jag trodde aldrig att jag skulle tycka att GÅNG skulle vara fysiskt ansträngande, men just där och då tyckte jag verkligen det!

image

Väl framme hemma hos Annelie föreslog hon att vi skulle sätta oss och stretcha på gräsmattan.
SITTA??? Jag slängde mig på rygg som en hund som ger upp fighten. Ligga still och bara vila, skrek min kropp! Efter en liten stund kunde jag dock sitta upp (som ni ser) och stretchade mina grymma, men dock möra ben.

billingen9

Höften verkade hålla.
Jag kände av den som mest i mitten på rundan, men sen slutade den bråka. Ett tag undrade jag om den verkligen hade mjukats upp och slutat ömma, eller om det bara var så att jag hade så ont i benen att jag inte kände av höften…? Men nej, idag känns höften ok, så det funkade nog ganska bra ändå.

Grymt rolig (men jobbig) upplevelse!
Det pratades redan under rundan om en höst-repris och jag är på. Lätt! Kanske ska försöka få in några längre, långpass i sommar dock…. 😉 Och få in rutinen att jag måste tänka på mer saker än att bara dricka vatten under långrundorna. Lite mat och salt är inte fel, när man är ute i nästan 6 timmar…!

Tusen tack för en riktigt trevlig dag!
Här kan ni även läsa Annelies berättelse om dagen. Och Alexandras. 🙂

billingen2

Annonser

31 thoughts on “Billingeleden – Wow, vad….

  1. Ping: Dagens femma! | Rund är också en form!

  2. Ping: Mitt 2014 – Del 1 (Januari – Juni) ! | Rund är också en form!

  3. Ping: Intervaller och Poweryoga! | Rund är också en form!

  4. Ping: Min nya löparkompis (på prov)! | Rund är också en form!

  5. Ping: Sörmlandsleden vs. Fredags-njutning! | Rund är också en form!

  6. Ping: yoga ♥ löpning | min semesterutmaning.

  7. Stort grattis till din prestation! Och tack för en livfull skildring i ord och bild. Jag trivs i mitt Norrland, men när jag ser sådana där vårmiljöer undrar jag varför jag bor kvar.

  8. Skrev hos Miss Evil precis att det var så kul att få följa med er såhär i text & bild! Trail som bäst, med gött sällskap och helt ljuvligt väder! Grattis till distansrekord, nu är det bara att fortsätta pallra på 😀

  9. Så vackert! Och bra gjort att utmana dig själv med en så lång distans! Det är inte säkert att näst distansrekord blir så mycket jobbigare. Det brukar liksom lossna eftersom en del sitter i huvudet 🙂

  10. Härligt att läsa din ”side of the story”. Blir sugen på att sticka ut igen. Berget står där utanför och lockar… Du är välkommen tillbaka snart igen 🙂

  11. Ps Vanja är en Engelsk Springer Spaniel. Lite större än en Cocker. Även om hon nu är rätt liten för att vara springer.

  12. Ett jätte tack själv. det var kul att du ”vågade” följa med. nästa gång blir det lite jobbigare att ta distansrekord, men så är det, för varje gång så blir det ännu lite jobbigare. Men vad gör det har man bara tid så kan man springa hur långt som helst. 🙂
    Eller hur var det nu det där med att ”springa”. Skrattempo är det som gäller 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s