Vättlefjällsleden!

Det var inbokat en runda på Vättlefjällsleden den här lördagen.
Jag som i princip alltid springer ensam, hade bokat träff med ett gäng ”Lonesome Runners”. Bara det gjorde mig lite smånervös. Dessutom har kroppen känts riktigt sliten den här veckan. Trots att det (medvetet!) bara har blivit en kort jogg, ett styrkepass och fredagens yogapass.

image

Med Billingeleden någorlunda ”färsk” i minnet hade jag vissa förväntningar.
Dvs långsamt skrattempo, socialpass, fika, lite fotografering osv.  Efter att ha träffats, hälsat och tjötat lite, får höra att vi ska börja springa leden åt ett visst håll för att ”värma” upp på grusväg. Tänk er då känslan när de rusar iväg i vad jag uppfattar som 5,30-tempo….?! Jag borde ha sagt något, men ni vet… Man känner sig jättekass och toklångsam; biter ihop och håller käft… *Så jävla dumt*

image

Det håller i ungefär 4 km (ganska logiskt då det är lite drygt mitt 5 km tävlingstempo).
Sedan går min kropp nästintill in i väggen. Inte riktigt, men nästan. Jag är tvungen att gå, hämta andan. Två av grabbarna i gruppen, som ända från start hart sprungit med mig ett tiotal meter efter resten, säger att de också tycker att det hade gått för fort. Med tanke på att det är ett långpass och med en inbjudan som sa: ”Vi tar det lugnt så att alla kan hänga med”.

image

Jag joggar ytterligare ett par km med dessa två killar!
(Tusen tack för peppen och era ord. Det behövdes!) Men sedan märker jag hur jag ändå blir mer och mer seg i kroppen. Jag säger åt dem att springa före mig. Självklart var jag liiite nervös att jag kanske skulle springa vilse i en helt främmande skog, men just där och då verkade det ganska välmarkerat. Sagt och gjort, de stack iväg. Jag lufsade vidare, men kände mig typ såhär…

image

Besviken och frusterade som fan….!
Fick flashbacks från Lerum Vildmark-loppet där jag hade gjort samma sak. Rusat första 5 km och sedan var tvungen att bryta vid 13 km… Samma känsla i kroppen. Att minsta uppförslut gjorde att jag fick mjölksyra… Fan, fan, fan! 😦 Men vägrade ge mig. Pannben – vidare! Lååångsamt.

image

Det är ju synd att säga att det gick fort.
Men det gick framåt. Markeringarna fortsatte att vara riktigt bra! Vred på huvudet ett par gånger för att ”memorera” korsningarna åt ”fel” håll (eftersom jag hade planerat att vända längre fram). Det var REJÄLT teknisk terräng! Nästan så mina tidigare terrängpass framstår som ”mes-terräng”. Det var massor av rötter, stenar, berghällar och snorhala spänger!! Men samtidigt galet vackert!!!

image

Jag kom på mig själv att tänka:
Det är ju inte så läskigt att springa här själv. Jag som alltid varit lite smånojig över att springa vilse. Inga sådana tankar eller känslor ALLS! 🙂 Njöt bara av omgivningarna och försökte ignorera mina tunga, småskrikande ben…

image

Hade jag sprungit i mitt tempo från början hade jag garanterat kommit runt.
Och hade jag bara haft mig själv att tänka på, vete tusan om jag inte hade ”pressat” mig själv hela leden runt (23 km) även idag. ”Tyvärr” hade jag skjutsat två stycken dit, som även skulle åka hem med mig, så jag hade en tid att passa. Vände efter lite knappa 8 km, trots att hela mitt nyfikna trail-sinne skrek: ”Fortsätt!!”

image

Efter att ha vänt upptäckte jag en ganska lustig sak.
Hela sträckan där jag hade sprungit själv hade jag full koll! Kände igen mig i varenda korsning och detaljer i omgivningen. När jag var 3-4 km ifrån parkeringen kände jag inte igen NÅGONTING?! Jag var tvungen att kolla på gps-kartan i varenda korsning, för att se vilket håll vi hade kommit ifrån. Och även om jag valde den vägen som kartan visade, kändes det flertalet gånger som att jag var fel. Kände inte igen någonting?! Undra om jag enbart fokuserade på att hålla tempot på startsträckan….? Haha! 😉

image

Annorlunda bit av leden på vägen tillbaka.
Lite roligt med nya inslag även om det inte direkt klassas som terräng. 🙂
Jag lyckades skrapa ihop dryga 16 km och var ganska nöjd med det. Men frustrerad över annat.

Jag börjar inse varför jag springer ensam.
Jag HATAR verkligen att vara långsammast! Även om det finns en del människor som är supertrevliga och försöker övertyga mig om att det inte alls är bråttom. Att jag ska ta det i mitt tempo och att de bara ”följer” med i det tempot. Jag hör deras ord och uppskattar dem (missförstå mig inte) men ändå; Oerhört frustrerande och irriterande att ha en snigel-löparkropp… 😦

image

Det får definitivt bli en repris. Jag vill ha revansch!
Jag kommer nog aldrig springa den lika fort som de jag sprang med idag. Men jag kan definitivt springa den fortare än vad JAG SJÄLV gjorde idag! Och samtidigt kunna njuta. Låter som en bra kombo, va? Antingen får jag springa den själv eller hitta ett par liksinniga sniglar.  🙂

Annonser

20 thoughts on “Vättlefjällsleden!

  1. Ping: När kommer ni på mig…?! | Rund är också en form - Trail & Träning

  2. Ping: Mitt 2014 Del 2 – Klädsim, arbetsbyte, reportrar och känlsan av att vara sämst! | Rund är också en form!

  3. Blir sjukt sugen, det ser så vackert ut! Väldigt dåligt av övriga att dra ifrån.. man kunde ju pratat innan och eventuellt delat upp sig i två grupper? Tänk om någon kommit på efterkälken och skadat sig?
    Hade ni uppsamling efter så man såg att alla var med?
    Var det lätt att hitta? är inte jätte-van att springa trail och springer nästan alltid ensam, men skulle vara intresserad av att hänga på om du ska dit nån mer gång.
    Mitt normaltempo på grus/asfalt varierar mellan 50.40-6,30. beroende på dagsform.
    Bor i Gråbo och är mamma till två tjejer 10 och 12 år, själv är jag 41 ;-).

  4. Det där har hänt mig flera gånger. Att inte ens orka med uppvärmningen i den långsamma gruppen, och vara helt död när det är dags för intervallerna. Fast det är väl ett resultat av att alla vi långsamma löpare stannar hemma från gruppträningarna och mysjoggar på egen hand. Vi borde starta en mass-rörelse!

    Nu har jag lärt mig att säga till från början och att känna efter vilken fart som fungerar för distansen jag skall springa. Jag har lärt mig att gilla att springa själv och att inte bry mig om att jag kanske kommer sist. Jag vinner ju i alla fall över alla som sitter hemma och tittar på TV!

  5. Trist. Det där känner jag igen från flera av de gånger jag sprungit med något gäng. Av olika anledningar blir det ofta så tyvärr. Det verkar vara lite så att de starkaste löparna i en grupp lägger sig längst fram och tävlar i att framstå som mest oberörda och om ingen längst bak skriker i protest så tolkar de det som att alla har det bra. Jag antar att du led i tysthet och kämpade på där bak. Precis som du har jag lagt av med grupplöpning och springer själv.

  6. Vilka vackra bilder!
    Jag känner så med dig, den där känslan är inte rolig =( ❤
    MEN jäkla vad grym du är 16 km, bra jobbat ❤
    Kramar ifrån mig

  7. Usch, jag förstår precis hur det känns. Jag har varit med om liknande upplevelser. Man känner sig dålig, och tycker att man sinkar de andra fast man pressar sig så man mår illa. Jag insåg att jag inte alls skall ge mig ut med andra om jag inte precis vet att vi håller ungefär samma takt. Ett långpass som driver en i alldeles för hårt tempo har ju inte den funktion man tänkt sig. Jag tycker att det var klokt att du lämnade dig sist och sprang för dig själv fast det förstås var litet trist.

  8. Tycker det är dåligt att de sprang iväg i sånt tempo då passet hade annonserats ut för att passa alla. Jag skulle aldrig göra så då jag samlar ihop folk för pass eller då jag leder grupper. Det är väldigt mycket enklare att springa långsammare än vad man annars gör än tvärtom, och skulle de ha ”skött det snyggt” så kanske du inte ens skulle ha behövt känna att du var långsammast. Verkar ändå ha blivit ett fint pass för din del och nästa gång får du ta hela leden 🙂

  9. Starkt jobbat av dig och ändå fortsätta springa! Förstår precis dina känslor om att vara långsam. Men tycker att det är dåligt att de inte höll ihop gruppen, eller informerade innan om vilket tempo som gällde.

  10. Starkt! Men jag tycker dte var lite kasst av de andra att inte hålla ihop gänget åtminstone under uppvärmningen! Om man går ut med att ”ta det lugnt” och ”alla ska med” får man ju hålla fast vid det…
    KRAM

  11. Känner hela ditt känsloregister ända hit, allt från ”väggen” till det vackra. Jag skulle garanterat känt samma frustration med den farten i början, usch! Revanchen är din! Kram!

  12. Känner igen mig – jag springer också gärna själv för här går det extremt långsamt.
    Sprang själv en del av vättlefjällsleden idag, så jag blir nyfiken – vilken del sprang du?

  13. Sitter och känner de känslor du skriver, skulle kunna vara mina tankar när jag blir besviken över att alltid vara sist.. men samtidigt ler jag över att du så målande beskriver hur du njuter av det du ändå fick uppleva. Du är en sann inspiration och en vacker dag ser jag fram emot att springa med dig och då inte i 5.30 tempo 😉 Haha Kramar

  14. Trist att behöva gå i väggen innan du är uppvärmd, men kul att du kände att det är OK att springa ensam i okänd terräng. Det är en suverän egenskap 🙂 Du vet var du hittar de andra sniglarna 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s