Kretsloppet 2014 – Racerapport!

Ni vet känslan när man tänker:  ”- Varför i helvete gör jag det här…??”
Den hade jag igår. Men från början:  Jag träffade, som sagt, Anna för första gången IRL. Man är ju alltid lite fundersam: ”Tänk om vi inte har något att prata om?” Eh… Jag hade inte behövt vara orolig. Hur trevlig som helst var hon och hade dessutom min (sjuka) humor! Underbart! 😀

Hon verkade ha ett behov att vara ute i orimligt god tid, dock…. Haha!
En timme innan start, ville hon helst inte att vi skulle gå in till stora torget (från startområdet sett)  och en halvtimme innan start (!)  startade hon sin GPS-klocka. Vad hon glömde kolla var sina trådlösa hörlurar. När vi stod i startfållan och hon insåg att hon skulle behöva lyssna på mig hela loppet, istället för musiken, såg hon sammanbiten ut. När speakern då säger:
”Här är det BARA glada miner! Härligt att se!” så fnissade jag hysteriskt. Jag tror inte att Anna (just då) var lika road…. 😉

Starten gick och första 3 km kändes bra och vi låg precis strax över 6-tempo.
Helt ok och lite enligt plan, då vi tänkte öka på slutet istället. Vid 4-5 km fick jag problem med mina vader. Det kändes som att de brann! Drog inte slutsatsen just då, utan skyllde bara på min ovana på asfalt. Efteråt insåg jag att asfalten i KOMBINATION med att jag hade valt mina Saucony Mirage med endast 4 mm drop, kanske inte var den bästa…

Men stumheten i vaderna släppte faktiskt någonstans strax efter 6 km.
Konstigt nog trodde jag att det skulle gå bra därifrån. Flåset kändes bra och musklerna kändes som att de var med på noterna! Bra tecken.  Men tji fick jag… Strax därefter började jag må illa. Fick kvälvningar och sänkte tempot en aning. Tyvärr hjälpte det bara tillfälligt, för sedan kom illamåendet regelbundet och släppte bara när jag ”tvingade” mig själv att gå korta sträckor.

Jag lyckades få till en kort spurtsträcka in i mål så jag hade ju mer kvar att ge.
(Frustrerande att veta/känna!) Men efter spurten, precis efter mål, var jag sekunder från att spy på riktigt. Tyckte det var alldeles för mycket folk inpå mig, för deras eget bästa… 😛 Men försökte svälja och gå sakta framåt, för att hitta lite mer ”yta”. Som tur var släppte det värsta illamåendet igen efter en halv minut och jag kunde stå kvar i kön till vatten, banan, smoothies m.m.

Det här fotot tog Anna i smyg (*harkel*) 😉 och den sammanfattar känslan.
Jag är inte alls nöjd EGENTLIGEN! Eftersom jag har sprungit milen på under timmen på träning, så hade jag ju åtminstone det som målsättning på tävling. Men samtidigt måste jag väl inse att magsjuka 5 dagar innan start, kanske inte var den bästa uppladdningen. Troligtvis har inte kroppen återhämtat sig till 100 % ?

Som sagt, frustrerande när inte flås och ben sätter gränsen. Jag hade kanske kunnat spy tidigare, för att bli av med illamåendet och sedan fortsatt köra (?) Men det är ju inte något önskvärt scenario… Jag hade, JUST DEN HÄR DAGEN, inte kunnat ge mer än jag gjorde, så på så sätt jag relativt nöjd. Men nya tag och revansch får det bli. En annan gång.

Annonser