Lat – Rädd – Ointresserad?

Petra (Maratonbloggen) skrev ett inlägg för ett par dagar sen.
Om det här med att många är oförstående eller kanske t.o.m. blir provocerade av att vissa tränar utan att ha uppsatta mål. Att man t.ex. ”måste” ha ett tidsmål på milen eller halvmaran, för att de ska förstå att man hittar motivation till sin träning. Att träna för att det är roligt; ”Kan man göra det…??” Även Märta skrev ett inlägg om det här. (Vi kan nog bilda klubb, hon och jag) 😉

Jag känner mig oerhört träffad av det här.
Det bästa som finns är lufsrundor i skogen. Och jodå, jag inser att bekvämlighetstempo på stigarna, med foto-stopp, inte kommer göra mig snabbare på milen. Men å andra sidan: So what?

motivation

Samtidigt blir jag nyfiken  på varför jag inte sporras av tidsmål?
Är jag för lat för att orka pressa mig utan komfortzonen (tillräckligt ofta och tillräckligt länge)? Är jag rädd för att misslyckas? Jag vet ju att jag är en långsam löpare. Långsammare än de flesta. Vilket jag märker de (få) gånger jag springer tillsammans med andra och jag upptäcker att de anser att 5,30-tempo är ”långsam jogg”…

Eller är jag helt enkelt bara ointresserad av att tävla?
Jag tycker ju att det är roligt att utmana mig själv. Ibland. Som nu i höst, när det blir Risveden-loppet för tredje gången. Men i övrigt…. Jag vet inte? Kanske är det bara så att jag är en ensamvarg som trivs ute i ”tassemarkerna”? Som njuter av att upptäcka naturen lååångsamt. Kunna stanna och titta, lyssna, känna dofter. Utan att känna att jag måste hasta vidare i jakt på en mållinje…? *funderar*

Vad får er att hitta motivation?
Prestationsmål eller att ”känslo-träning”?

 

Annonser

19 thoughts on “Lat – Rädd – Ointresserad?

  1. Kan det vara så att det är andras tidsmål som inte är lockande? 🙂 Själv tävlar jag ganska ofta mot mig själv, men jag bryr mig väldigt lite om att jämföra mot andras prestationer. För mig blir det ofta snarare motivationssänkande att tävla mot andras tider. Vet inte varför det är så dock… 🙂

  2. Det är lika roligt att bara motionera i långsam takt utan några tidsmål, lopp, tävlingar eller liknande, som att träna för att just uppnå vissa tider, klara längre och längre distanser, placera sig så högt som möjligt osv. Prestationsinriktad träning ger dock så mycket mer i form av ökad kunskap och tillfredsställelse och man upplever lika mycket under träningen, pulsen är ju samma oavsett om man är mindre eller mer tränad, men hastigheten är högre. Man upplever också mer eftersom man är med på lopp eller tävlingar. Det går givetvis bra att träna i en högre hastighet och stanna och fotografera etc. om man vill det. Eller ha något lufspass då och då. Har man nått en högre nivå tror jag att väldigt få vill backa tillbaka till en lägre…

  3. Jag och undviker lopp av samma anledning som Daniel. Nu, 52 år, Kan jag knappt ens tävla med mig själv längre;). Min första tjejmilen för cirka 27 år sen sprang jag relativt otränad 8 minuter snabbare än min andra tjejmilen som jag sprang i höstas. Jag kan liksom bara vara mitt bästa jag just nu. Tävlingsmänniska i grunden och det är svårt, men jag har nu senaste året bestämt mig att löpningen inte ska bli ännu ett område där jag måste prestera. Tränar bara med yngre personer och jag hamnar ju då alltid jobbigt sist. Jag vill ha sköna må-bra stunder utomhus. Känna att min kropp är stark och kommer orka vara aktiv hela livet.

  4. Kul med ett ämne som engagerar. Jag har ju skaffat mig mål på senare tid och känner igen frågan från förr när jag tränade för att man bör träna, för att jag visste det var bra osv. Jag upplevde nog aldrig att någon tyckte det var konstigt att jag inte hade ett mål. Möjligen blev det lite förvirrade. Jag tror att jag inte ens försökte bli snabbare och bättre för att jag helt enkelt var övertygad om att jag inte var en sådan som kunde springa hyfsat snabbt. Mitt första lopp var väl 2012 och 10 km. Jag sprang utan klocka och trodde väl att tiden skulle bli kring 60 min. När jag kom in på upploppet och såg klockan var precis under 50 min trodde jag att jag såg fel och förstod inget och när speakern sa att här kommer en tjej som satsar på en tid under 50 … nej, det kunde inte vara jag! Och efter det var det något som hände i huvudet!

  5. Jag måste träna för att det är roligt; så fort det blir prestation så tappar jag lusten helt. Märkte det för ett par år sedan när jag skulle springa Tjejruset tillsammans med några kollegor. 5 km kändes som ett löjligt kort lopp, ett som liksom inte räknas. Och 5 km hade jag ju sprungit många gånger. Snabbt, i min värld. När dagen kom var förutsättningarna usla – 25 grader varmt (i maj!) och jag hade skavsår. Jag slutförde loppet, men fick lov att gå rätt mycket. Efteråt sprang jag inte på ett halvår, det var inte roligt. Det var inte förrän jag började tassa för mig själv i skogen, på små stigar som jag började ana glädjen igen. Bort med all prestation och jag tillät mig själv att gå precis när jag ville.

    Har märkt samma sak med yogan också, att det egentligen bara är yinyoga som passar mig nu eftersom jag inte kopplar den med prestation.

  6. Jag skrev också om motivation igår! Jag har så svårt att motivera mig ibland. Jag ger upp så lätt. Inte att jag struntar i träning eller så, men tänker jag att jag ska köra ex 12 repetitioner, tänker jag typ vid rep 5 att 10 repetitioner räcker, så lägger jag av vid 8! Jag hinner tröttna under tiden på nåt sätt… Mental träning kanske vore nåt för mig?

  7. Åh! Jag blir så där härligt glad av att läsa när personer inte bryr sig om sånt där. Så befriande på något sätt. Jag var nog mycket så förr, ville pressa mina tider osv hela tiden. Dock ska jag inte sticka under stolen med att jag är mkt långsammare nu än innan och det är mkt mer kämpigt att springa. Det finns en anledning, jag har inte sprungit på ett bra tag. Så det är inte tiden utan att det är kämpigt som stör mig, hahahaha! Däremot gillar utmaningar, löööve it! Men det viktiga, det som är den främsta anledningen till att träna borde vara för att man gillar det och man mår så bra av det. Det är vad jag tycker om det hela =) Kramar i massor ❤

  8. Tider är och har varit viktiga motivatorer för mig, jag motiveras av att träna så smart som möjligt, att laborera med blandning av olika pass för att fortsätta utvecklas som löpare utan att springa så mycket mera. Just nu, efter att ha uppnått väldigt mycket under förra säsongen med personbästa i princip i varje tävling (8st under året) så drivs jag inte av några speciella målsättningar utan tycker enbart att det är skönt att träna och jag mår bra av att bara träna.

    Mål och mening varierar över tid tycker jag och det allra viktigaste tycker jag är att man reflekterar lite och regelbundet funderar över varför man tränar och vad det är som motiverar en, sedan är det såklart helt OK att var och en gör precis vad man själv kommer fram till, vare sig det innebär att pressa hårt för att nå tider eller bara njutspringa 🙂

  9. Jag tror att många personer med strikta(och ibland många) träningsmål är personer med större bekräftelsebehov än vissa andra. Allt som är mätbart blir liksom ett praktiskt sätt att mäta prestation på. Du uppfattas som en trygg och nöjd person, du kanske inte behöver tider och mål för att må bra?! Förr hade jag fler träningsmål och tror att jag satte upp de ibland för att må bättre. Kändes liksom ”duktigt” redan där;). Det kan vara så för vissa, självklart inte alla!//Jennifer

  10. Ah, jag håller nog med Daniel där!! Själv springer jag väldigt långsamt och jag har inget behov att springa snabbare el träna inför lopp. Jag springer för att må bra och det gör jag verkligen av att springa. Andas frisk luft och rensa tankarna. Det finns ju givetvis bra och dåliga rundor. Och med en dålig runda enligt mig är att jag inte orkar det jag ska springa utan får ge upp och gå 😦 Bra rundor är när allt bara flyter på, det blir en skön upplevelse att springa och att jag har gjort mitt bästa!

  11. Väldigt intressant ämne tycker jag!
    För min egen del så är jag lite både och. Jag triggas av att känna mig stark och snabb, men när jag ändå tänker efter så är känslan av just det alltid viktigare än tiden på klockan. Jag har nog gått från att vara en som brydde mig mycket om tid och distans till att mer och mer övergå till löpning på känsla. Det är härligt att förändras! 😃

  12. Jag är både och, och lite av varje 🙂
    Älskar slörundor i skogen och att liksom hinna njuta av upplevelsen. Avskyr intervaller och har svårt att pressa mig det lilla extra. Däremot älska jag lopp och att se hur jag står mig i jämförelse med tidigare år, men även i jämförelse ned andra. Tränar dock aldrig specifikt för att vässa formen. Har ingen strategi för loppen utan det blir som det blir liksom. Blir glad om det går bra men blir aldrig nedslagen om det inte gör det.

  13. Förstår och håller också med. I perioder är det kul med mål och att ha särskilda program (jag springer ju extremt sällan utan mer styrkebetonade mål…). Men ofta tycker jag det är underbart att bara träna för att det är så himla gött, för att jag blir glad och pigg och tålmodig(are) och allmänt snygg (känns det som, och det är ju en bra känsla!). Efter bebis blir det ju en naturlig period med mål (jag vill gärna komma i mina kläder igen… och återhämta kroppen och bålstabiliteten och allt sånt så att jag kan träna ”på riktigt”). Men annars går det utmärkt att känslo-träna.

  14. Är just nu sjuk och springer inte så mycket. Men många blir provocerade om man tränar mycket, men inte springer lopp. Jag tränar gärna målmedvete och märker min framgång. Men att springa lopp bekräftar bara att jag är en av de sämsta. Lat? nej jag kan vissa framfötterna på andra ställe i livet. Löpningen gör jag för att det är skoj och att jag mår bra av den.

  15. Stooooort känn igen!
    Det är inte så att jag inte vill bli bättre och snabbare, det vill jag och det blir jag, det tar bara lite llängre tid.
    I mitt fall tror jag att det är för att jag nästan springer mest för min mentala hälsa, själva stunden och njutningen är så viktig för mej, jag springer för att slappna av och koppla bort och då vill jag inte uppleva mitt ”utlopp” som ännu ett krav i livet. Det är viktigt för mej att få gå på känsla. Jag säjer inte att de med väldigt strukturerade scheman med fokus på att bli bättre inte upplever samma sak men för mej passar det inte riktigt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s