Att blogga – Hur svårt kan det vara?!

Nätverket Better Bloggers skriver ett intressant inlägg om det här med bloggande.
Att det av många fortfarande anses som tramsigt.  ”Man skriver ju bara lite”… Varför skulle man tjäna pengar på det. Löjligt. Trams!

Jag vet ju att det är så här, tyvärr.
Många som inte alls förstår varför man ska ta betalt för en annons. Inte bara läsare/”vanliga” människor utan även (oseriösa) företag som kontaktar en och inte alls förstår varför man inte ”bara kan skriva lite om dem”, i utbyte mot en blogglänk eller i ”bästa” fall ett presentkort på 300 kr…


Om företagare har den synen på bloggare, är det kanske inte konstigt att många andra delar den? Men ändå (såklart) en skrämmande,  förutfattad mening…! Som Linda är inne på i inlägget; Det är nog många som inte vet hur mycket tid det ligger bakom en blogg. Särskilt en stor. (Där räknar jag dock inte mig själv och då lägger jag rätt mycket tid ändå. Kan bara tänka mig hur många timmar större bloggar lägger..?!)

Jag måste erkänna att jag ibland känner att det är pinsamt att blogga.
Att jag delar med mig av mina träningsupplägg och funderingar med främlingar; D.e.t. är helt ok. (Märkligt nog!) Men att berätta för mina arbetskamrater, vänner eller släkt att jag bloggar… Absolut Helst inte! Pinsamt ju!
Varför? Jag vet inte….? Kanske ligger det någon liten röst därbak i huvudet som säger att det är tramsig. Att det ändå inte är någon som vill läsa. Någon kanske tycker jag är konstig/ har fullständigt noll koll. Eller undra varför jag ”bara skriver lite”…

 

Annonser

25 thoughts on “Att blogga – Hur svårt kan det vara?!

  1. Det finns väl en del olika anledningar till att ha en blogg. jag har själv kommit fram till att jag inte bloggar. Jag använder bara wordpress som träningsdagbok och då kan andra läsa den. hade jag varit typ elitlöpare hade jag säkert valt nåt hemligt verktyg i stället.

  2. Jag tycker nog ändå att det börjar ändra sig lite nu och att företag äntligen börjar förstå vad värdet skulle vara för dem att få synas på bloggar. Men det går långsamt…

  3. Ping: Jantelagen i ryggmärgen | trailflirt

  4. Känner såå igen mig. Satt faktiskt och funderade på det tidigare idag. Att jag skulle skriva ett inlägg om det. Men du hann före. Det är lite som Staffan säger. Man hemlighåller inte. Men man känner lite att ingen skulle fatta grejen. Att jag skulle behöva stå till svars. Jag, som redan har ett liv, varför? Typ.

  5. Sluta genast skämmas!! Vill jag nästan skrika. Ni skriver jättefina bloggar med jättefina bilder. Och så skäms ni, ni ska vara stolta över det jobb ni lägger ner och det resultat ni åstadkommer. Tänk så många som inspireras av just dina ord och dina bilder, som får just dem att tänka ”kan hon så kan jag”. Ni är jättebra förebilder och det ska ni vara STOLTA över! Ska vi vara överens om det?

    • Tack snälla, Åsa för dina ord. 🙂
      Självklart är jag stolt över att kunna inspirera andra! 🙂

      Men lite som jag var inne på i inlägget; Jag har inga bekymmer med att driva min blogg med vetskapen av att hundratals unika läsare är inne och läser. Däremot har jag lite svårt för att berätta det för människor som jag känner/är bekant med. Lite svårare där av någon anledningen, men jag vet inte riktigt varför. Lite jante-sverige-känsla kanske..?

  6. Som en gammal mediaräv så var jag länge skeptisk mot bloggare, av okunnighet. Och jag märker att många av mina kolleger som är journalister inte förstår grejen och kanske rent av tycker att det inte är så mycket värt. De anar bara inte hur fel de har. Bloggandegrejen är både socialt på riktigt och en viktig del i vårt nya medialandskap. Och jag är så glad att jag tog steget och började. Att de känns pinsamt ibland … ja, det beror nog ändå på att allt man skriver handlar ju om en själv eller åsikter och tyckande man har. Det är ju ganska personligt. (och jag skriver aldrig med den här personliga tonen i en artikel)

  7. Jag skäms inte för att jag bloggar och skyller öppet och gladeligen på bloggen när jag envisas med att fota på konstiga ställen. Alla som känner mig vet att de alltid riskerar att hamna på internet om de väljer att umgås med mig. Däremot har jag svårt att ta in att jag har ganska många läsare och att jag borde kunna utnyttja det på bättre sätt i form av annonsering osv. Jag tror fortfarande bara att det är mamma som läser och nöjer mig så. MIn blogg är en del av mig som jag gärna delar med mig av. Även till kollegor, vänner och familj. Dock är jag aldrig för privat i mitt skrivande. För mig är det viktigt att skilja på vad alla får veta och bara de närmaste!

  8. Jag känner också igen mig. Jag döljer inte att jag bloggar för någon men det är inte det första jag berättar heller. Det är inte så att jag skäms för att jag bloggar, inte alls. Mera att det blir så himla många frågor om varför jag bloggar, om vad, vad bloggen heter etc och att jag ibland/ofta upplever att folk inte riktigt fattar ”grejen” med det alls 🙂 En del tycker det verkar roligt och spännande, andra verkar mest tycka det är konstigt 🙂

    Märkligt nog har jag också märkt att jag får en helt annan respons om jag berättar att jag skrivit en krönika eller tidningsartikel för ett träningsforum på nätet eller Runners World eller liknande, vilket hänt några gånger (jogg.se framförallt). Då uppfattas det mera ”på riktigt” verkar det som 🙂

  9. Håller helt med. Jag drog mig läääänge för att börja blogga. Första steget, att våga skapa bloggen och börja publicera inlägg, gick ganska snabbt att övervinna ”pinsamheten”. Men att berätta för kompisar och familj om bloggen är en helt annan sak. Jag har visserligen lagt ut länken på instagram, men jag berättar inte gärna för folk att jag bloggar. Precis som ni andra skriver, det känns lite pinsamt av nån anledning. Förmodligen är det nån jante-grej – vem bryr sig om vad lilla jag skriver? Typiskt svenskt trams 😉

  10. Så sant, så sant. Jag blir alltid lika ‘jäääälp’ när någon ”på byn” eller annars i min närhet visar sig läsa min blogg. Funderar också som Jeanna att jag helst inte blandar in mina medmänniskor i bloggen, då blir det något annat. Mina ord ska får vara me, myself and I – då har jag bara ansvar för att jag lämnar ut mej själv, och ingen annan.
    Intressant.
    Kram!

  11. Känner igen det. Men för egen del tycker jag att livet på internet och livet utanför internet kan få vara två olika. Tycker att det är härligt och vill inte blanda in omvärlden (t.ex. kompisar) för mycket i min internetvärld, för då riskerar jag börja fokusera fel när jag skriver. Typ tänka på vad de skulle tänka om det eller så.

  12. Jag känner också så. Vrider mig lite i vånda när nån i fikarummet på jobbet säjer att jag bloggar eller om nån kommenterar nåt jag skrivit. Märkligt hur man reagerar! Jag gillar ju att blogga och visst tar det en hel del tid.

  13. Jag håller helt med dig. På nåt vis pinsamt. Och även om jag mest skriver om vardagliga grejer skulle det kännas jättekonstigt om t.ex. kollegor fick nys om det… även om jag säkert berättar ungefär allt för dem ÄNDÅ hehe…

  14. Det kunde varit jag som skrev det där inlägget. Jag är ju helt ny i bloggvärlden, inte som läsare – jag har följt bloggar i många år, men som bloggare, superläskigt! Jag har inte ens talat om för sambon att jag bloggar :-D..

  15. Det är nog lite som att erkänna att man följer löparbloggar. Det känns lite skämmigt men jag tycker att det ger så jättemycket så jag förstår egentligen inte vad det är som är jobbigt att erkänna. Jag tycker att din blogg är toppen 😄👍.

  16. Oj vad jag känner igen mig. Jag har inte bloggat så länge och tycker att det är pinsamt att säga att jag bloggar. Jag vill bara skriva lite…😊 Men vem vill läsa, om mig och mitt liv? Ja jag vet faktiskt inte men jag tycker att det är roligt att få berätta något för någon, kanske…
    Jag tycker om din blogg!!! Kram 😊

  17. Första gången jag länkade min blogg från min fb tyckte jag var en aning läskig men nu är jag faktiskt så himla stolt över min blogg och det är så skönt 🙂

    Sen är jag ganska övertygad om att de som bara tycker det är ”att skriva lite” aldrig försökt själva. Svårigheten är ju inte när det flyter på utan de där gångerna då det går trögt och en har noll inspiration. Där tror jag många ger upp.

  18. Jag förstår precis!
    Hade det dilemmat för ett tag sedan.. ”Ska jag vara öppen med att jag faktiskt bloggar?”. Efter att ha velat ett tag tog jag bara och lade ut länken på fb, twitter och insta där jag vet att både elever och kollegor ganska lätt kan hitta mig… Sedan dess känns det mycket enklare av någon anledning! Som att: nu är den ju ute så there’s no backing down now. Ungefär. Det var lite av en befrielse 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s