Det är inte jätteofta jag får spontana frågor mailade till mig.
Och jag har sällan ”frågestunder” här på bloggen. (Borde jag ha det oftare?) Men fick en fråga i samband med ett trail-inlägg för ett litet tag sen, som jag tänkte svara på genom ett inlägg. 🙂 Pernilla undrade:
”Jag är lite nyfiken på om du någonsin är rädd när du springer? Både för att springa vilse men främst för andra läskigheter som kan gömma sig i skogen. Jag är väldigt sugen på att springa lite trail men är tom rädd när jag springa ”riktiga” slingor i skogen. På dagen!”
Svar:
Den korta versionen: Ja!
Den längre versionen: Alltså. Jo, ibland. Men det blir faktiskt mer och mer sällan. När jag började springa i skogen var jag livrädd för att springa vilse! Sprang mest på elljusspår, i tron om att t.o.m. uppmärkta leder/stigar plötsligt skulle ta slut, där mitt ute i skogen…
Övning ger färdighet kan man säga. Ju mer jag har varit ute, desto mindre rädd är jag. Jag brukar tänka att: ”En stig leder alltid någonstans”. Ok. Nästan alltid… 😛 Och skulle den ta slut, KAN man ju faktiskt springa tillbaka samma väg som man kom.
1. Börja springa i ett mindre område.
Kolla på karta (eniro funkar utmärkt) så att du vet att du kommer ut på en väg/grusväg/stig oavsett vilket väderstreck du ska springa. Som exempel: När jag började ge mig ut på mindre stigar (och ibland t.o.m. helt obanat) så gjorde jag det ”innanför” milspåret i ”min” skog. Jag visste att även om jag kände mig vilse, så var alltid milspåret det som ”hängnade” in mig och gjorde att jag aldrig kunde komma för långt bort i skogen.
2. Ha alltid med dig telefon!
Dels kan du ringa om du är vilse (jag har faktiskt aldrig varit med om dålig täckning… *peppar peppar*) Dessutom kan man kolla vart man befinner sig (även här är Eniro-appen en favorit! Enkel, men favvo!)
3. Och som sagt. Våga! Även om det är läskigt i början.
Övning GER färdighet! Hade någon sagt till mig när jag började springa att jag skulle springa vandringsleder (t.o.m. i andra kommuner/landskap) helt på egen hand, UTAN att vara nervös så hade jag inte trott dem!
Sedan ska jag väl tillägga att det finns undantag.
När jag springer i områden som jag v.e.t. är rikt på björn (Norra Värmland), så jo… Då är väl pulsen lite högre. Men jag låter det inte stoppa mig, för naturen är MAGISK!
För inte så himla längesen satt jag faktiskt och googlade: ”Vad gör man om man möter en björn”. (De vildsvin som finns här i krokarna borde jag ju i alla fall kunna klättra ifrån?! Haha!)
Sambon bara skrattade åt mig, när han såg vilka sidor jag var inne på. Måhända lite ”nojigt”, men välbehövligt om man faktiskt hamnar i situtationen…! 😉 Och! (Note to self); Majoriteten av alla vilda djur drar lååångt innan människan hinner komma fram.
Foto: hbl.fi
Rund är också en form - Trail & Träning 
Det där har jag också tänkt på ibland när jag är ute och springer.. Både Björn och varg syns till här ibland. Men längtan att springa överväger alltid!
Det där med att djuren flyttar sig långt innan människan kommer nära, det måste stämma. Jag springer i skogen ofta, och har gjort i flera år, och jag har hittills ALDRIG stött på nåt vilt i skogen. Man vet ju att de finns där, så det måste ju vara att de håller sig undan, annars borde man ju statistiskt sett ha sprungit på dem för länge sedan.
Tack för svar! Ska försöka ge mig ut mer nu när du säger att övning ger färdighet. Jag hoppas verkligen att det är så.
Fniss, jag delade förresten min rädsla för att bli överfallen till en kompis som svarade: ”vadå, tror du det sitter en våldtäktsman på en stubbe i skogen och bara väntar på en joggare”. Haha, det kanske inte är så troligt ändå.
En sak till…haha vem tusan är Björn och är hans kommentar på riktigt!?! Skummis!
Åh jag älskar skogen! Kanske för att jag är uppvuxen mitt i skogen så har jag alltid kännt mig mer ”trygg” där än i stan! 😉
Det är som du säger, man ”vänjer sig vid skogen” och blir alltmer orädd. Det magiska överväger både oro och rädsla. Fast jag har som du tänkt litegrann på hur man ska agera ifall björnen står där – eller om man hamnar mellan älgko och kalv. Svårt ändå att både föreställa sig och förbereda sig, enklast att ha lite ljud för sig när man kommer längre in i skogen och hoppas på att vinden ligger rätt så man hörs 🙂
Trail is da shit hursomhelst!
Kram på dej!
PS. Öh, Björns kommentar om hundar…. undrar vad han ätit idag?!! DS.
Farligaste djuren är hundarna så det är bra om du lämnar in hunden för avlivning, då blir du inte biten av den i alla fall… och se upp var du sätter fötterna i skogen, för plötsligt bara smäller det bara till när ormen biter dig i fötterna, vilket hände mig, sedan dess vågar jag inte springa trail längre. Du har väl med dig motgift? För du kanske inte tål giftet och då dör du fort.
Det där med hunden tänker jag inte ens kommentera…!! Idiotisk kommentar.
Vad gäller ormar, så är de allra flesta bett ”torra” varningsbett. I de fall ormen i.n.t.e. flyttar sig, vill säga. Har aldrig varit rädd för att stöta på ormar när jag springer.