”Glad” att jag bara har pojkar.

Missförstå mig inte, jag hade mer än gärna haft en dotter.
Jag kan t.o.m. känna att det är något som saknas ibland, även om jag älskar mina söner över allt annat! Men när jag märker hur mycket tjejer fokuserar på sina kroppar, redan när de 7-8 år (?!) blir jag livrädd. Hur tusen ska man hantera det? Hur hade jag själv hanterat det, om jag hade haft en dotter som plötsligt kom och sa att hon tyckte hon var tjock..? Eller som bara slutade äta, utan att man (till en början) märkte det…?!

Får smått panik, blir ledsen och frustrerad när jag läser om unga flickor/tjejer som mår dåligt. Beatatjata skrev igår om hur hennes dotter, för första gången nämnde detta. Och som Beata skriver; hur bemöter man det på ett bra sätt..?

Dagens samhälle är så utseendefixerat att man blir mörkrädd.
Jag har varit väldigt tydlig (särskilt med äldsta sonen, som närmar sig tonåren) att han aldrig ska kommentera tjejers utseende. Framför allt inte på ett negativt sätt, men även komplimanger som man tror är snälla, kan liksom ”slå fel”.
”- Då är det bättre att du säger att hon t.ex. är snäll, fantastisk och omtänksam”.

En annan sak jag har funderat över;
Många föräldrar (framför allt mammor) har (tyvärr) en konstig inställning till träning, mat och/eller sina kroppar. De låter familjen äta vanlig mat och sitter själva vid samma bord med en sallad och tror att barnen inte märker något…. Barn märker mer än vi tror…! 😦

perfect

Annonser

19 thoughts on “”Glad” att jag bara har pojkar.

  1. Jag tänker oxå på det ibland, att jag är glad att jag har pojkar för jag vet inte om jag har verktygen för att ge en dotter ett så starkt självförtroende och självkänsla som hon skulle behöva. Jag skulle vara livrädd för att hon skulle bli som jag har varit.

  2. Svårt det där!
    Jag har ju inga barn, men på mitt jobb tänker jag mycket på detta. Framförallt när jag äter i bamba med kidsen. Ser alltid till att lassa i mig massa mat framför dem… Jag tror jag äter bättre nu sedan jag blev lärare bara av den anledningen. Mycket mat och mycket grönsaker – för en vill ju vara en bra förebild.

  3. Själv har jag bara döttrar (och tycker det är bra :-)) och har gjort en sak av att aldrig gå på diet. Någonsin. Och aldrig säga att jag tycker att jag är tjock. Någonsin. Mina döttrar har varit tävlingsgymnaster och där är kroppsidealen extra besvärliga. När tonårshullet kommer blir det tungt att göra volter som tidigare var lätta och alla ledare är inte helt och hållet psykologiska i sina kommentarer.

  4. Ja du.. Det där har jag inte varit förskonad från trots att jag ”bara” har pojkar… Tyvärr.. KLimatet för pojkar är hårt det med. Inte som för flickor men tufft är det.

    Kram!

    • Jo, det är det ju såklart. Inser självklart att pojkarna har ”krav” på sig också.
      Men menade att jag tror att det är många unga tjejer som dagligen matas med sjuka ideal, på ett helt annat sätt (och oftare) än vad som görs emot pojkar.

  5. Inne på samma linje som Katarina, grundtrygghet är a och o – lätt att säga och kanske lite svårt att definiera, men så känner jag också. Vår dotter blir 15 i höst och vi har (och är) varit väldigt förskonade från kroppsfixering och tråkigheter. Mycket kan vi tacka landsorten för, att det ändå finns något sorts bondförnuft kvar här bland åkrarna och småsamhällena. Nu menar jag inte att dissa allt som har med stan att göra, men faktum är ju att ju större stad, desto hårdare klimat.

    Tror också att det är skitviktigt att vara ärlig och rak. Prata med barnen, om allt. Vi har pratat rakt ut om allt från kroppsfixering, till ätstörningar och vad som är bantning och inte. Om sex, om bh:ns vara och inte vara. Om kroppsbehåring. Om internetvärldens mörka hål. Vi har tagit upp saker vartefter de dykt upp. Ibland kan jag tycka att man ”håller tillbaka” för mycket inför barnen, att man inte pratar med dem om svåra saker. Nu är vår tonårstjej införstådd med både det ena och det andra, och jag märker att det har satt bra spår. Så ävenom det är ett litet tag innan hon flyger ut ur boet, så är jag väldigt lugn (just nu) med att hon kommer klara sig och har värderingar som håller i längden.

    PRATA! Vara ärlig! Hjälpa barnet att förstå vad som är viktigt i grunden – jättesvårt, jag vet, men har man själv det sunda förnuftet kvar och är trygg i sig själv så är det inte svårt.

    Dagens roman, tack och förlåt 🙂
    Kram!

    • Be inte om ursäkt! Intressant läsning! 🙂
      Och jag tror du har en poäng där. Vi bor ju också på landet utanför en lite mindre stad. Inte alla samma ”hets” här som i större städer, vad gäller utseende och hur man ”ska vara”.

    • Bra kommentar, tar åt mig av detta!

      Gissar att även pojkar har krav eller förväntningar på sig men av annan sort kanske. Oavsett kön är det nog svårt om man inte passar i mallen, både personlighetsmässigt och rent fysiskt. Och vem passar i mallen egentligen… och hur eftersträvansvärt är det…

      Känns som att det blir lättare att prata om detta (och allt annat) med ett lite större barn. Men jag vet inte riktigt hur jag ska bemöta min knappt-9-åring. Kommer det upp igen så får vi prata om det igen helt enkelt.

      Bor också lite på vischan och är väldigt noga med att inte prata kroppar, inte kommentera min egen kropp framför spegeln, inte äta annorlunda än övriga familjen osv osv. Men vill samtidigt trycka på hälsosam kost (som ett medel för att vara pigg och energisk och frisk) och motion (för att det är så himla härligt). Även där finns en balansgång. Även på den sidan finns ett dike att ramla i.

      Gah, svårt!!

    • Önskar att jag höll med er, men tycker exakt tvärtom. Här i en större stad tillåts alla göra som de vill och många som flyttar hit gör det just för att de inte tillåts vara annorlunda på landet. Landsorten som jag har stött på har varit trångsynt, i storstaden kan en vara anonym.

      • Så är och kan det vara också. Absolut! Sen är det kanske lite olika saker vi syftar på. Det är, som med så mycket annat, en hårfin skillnad mellan att ”vara sig själv” för sin egen skull och att vara det för andras – utan att riktigt kunna förklara mej bättre. Men absolut – har man lite ”annorlunda” stil på en liten ort så dras man nog gärna mot större städer för att slippa sticka ut.

        Samtidigt känner jag, hos oss, att vi hade rätt så säkert haft en hårdsminkad fjortis nu om vi hade bott i stan. När vi är på stan någon senare kväll och ser unga hänga i hörnen och på caféerna, så ser jag ju de som är lika gamla som dottern och yngre – men som är sminkade och fixade som vilken vuxen kvinna som helst. Det är vi i princip besparade från här på utsidan stan 🙂 Det är den biten som som skiljer sig, vill jag påstå. Att det lite per automatik är mer bråttom i stan med att hänga med i make up, kläder och så.
        Åtminstone här.

        • Ja det är nog jätteolika för jag ser det dör hela tiden hos småsläktingar som inte bor i städer också. Rent allmänt är det helt sjukt vad som pågår bland de små tycker jag, det var ju jättekul att vara liten, de borde bara få vara det och inget annat!

  6. Min äldste son har snackar om magrutor och att han ska sluta med lördagsgodis sen han var 9 år. Fast än så han han inte gjort det, men reklambilder på Zlatan och Ronaldo påverkar killarna också.

    • Jo, så är det alldeles säkert. Samhällsklimatet för killar har blivit hårdare de senaste åren. Men min uppfattning är ändå att unga tjejer har blivit ”matade” under en betydligt längre tid och ofta snappar upp hur deras mammor förhåller sig till ex.vis mat och träning (”Jag är så tjock så jag måste dieta”…)

  7. Ja, fy alltså! Det är ju inte lätt heller: Även om en är en förälder med de bästa värderingarna i världen så står liksom samhället där och trycker på hårt med alla normer.
    Vad fint förresten, de du lärt din son om att inte kommentera utseende. Det är nog verkligen en sån sak som inte alla tänker på men som är skitviktig.

  8. Det är skrämmande!
    Märker dock inte av någonting på min dotter. Tror att det väldigt mycket handlar om inställning i hemmet. Hur mycket man pratat om kost, träning, kroppar, utseende. Hur mycket kommenterar man andra?
    Jag ser att en del av dotterns klasskamrater har helt andra värderingar och det är grundtryggheten det handlar om. Tror jag. 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s