Linnemarschen 2015 – 42 km!

Nervositeten var som värst på fredag kväll.
När jag vaknade på lördag var jag oväntat lugn (?!) Tog mig in till Borås Arena, hämtade nummerlapp och gick på toa. Otroligt lite folk, med tanke på att det bara var en halvtimme till start?! Men jag klagade inte. 😉

Försökte hålla utkik efter Lina, men lyckades tyvärr inte lokalisera henne någon gång. Startskottet gick och jag blev sur på mig själv för att jag hade glömt starta gps-klockan för att hinna hitta satelliten. Ååh, suck…!! Men startade i alla fall tidtagningen och hoppades att den skulle hitta satelliten snabbt. Tappade ca 500 meter (i statistiken, inte i verkligheten).

Vi gick ut riktigt lugnt. Det var trångt och jag ville inte stressa.
Om jag skulle ta mig i mål fanns det inte på kartan att knö sig fram genom folkmassorna första milen..! Det glesades ut efter hand och vi gick och tjötade och skrattade. Kändes som en ”lagom” start! Efter att ha passerat djurparken gick det in i skogen, bort mot Ymergården. Stigar och ängar – Like!

De tuffa grabbarna gick med typ 30 kg:s packning (!?!)  Respekt!

Jag kände mig ganska fräsch när vi kom halvvägs.
Det var lugnt tempo. Lite gång och lite jogg, blandat. Mitt enda mål var att ta mig i mål. Att man inte var själv, utan hade sällskap gjorde nog rätt mycket. Man hann inte fundera så mycket, vi peppade varandra och jag försökte njuta av omgivningarna! Kommer garanterat springa i skogarna runt Borås igen (på egen hand). MAGISKT bitvis! Men risken finns ju att jag springer vilse när jag är själv . Haha!

Jag kände mig absolut fräschast inne i skogen.
Kanske för att jag kunde fokusera mer på var jag satte fötterna och för att det var så vackert. (Och för att jag var den utav oss som var mest van vid terräng?) Transportsträckorna som gick på grusväg (och asfalt) var mest pest och pina. Och mina fötter uppskattade det INTE! Särskilt inte efter 25 km, då det hade började ömma lite överallt.

När vi kom till matstationen vid 30 km var man lite seg.
Herregud, jag är ju inte van vid den sträckan. ”Bara 12 km kvar…” *harkel* 😛 Samtidigt tänkte jag: ”Om jag har tagit mig 30 km ska jag väl för tusan klara 12 ynka (…) km?!
Vid 31 km gick det uppför. Och sen lite uppför. Och sen lite till och lite till. Vad f-n…?? Det måste ju gå nedför någon gång…!!

En himla tur att omgivningarna fortfarande var vackra.
Det gjorde att huvudet slappnade av lite grann. Och något som var oerhört märkligt; Man kunde ha hur ont som helst på ett (eller ett par ställen) i ena sekunden, men en halvminut senare var det borta. (?!) Då gjorde det ont någon annan stans istället.
Eller så hade man tur och hade ett par minuter av smärtfritt emellanåt. Skööönt! Antar att kroppen producerar kopiösa mängder av endorfiner och annat, som verkar smärtstillande? När man var inne i en kort stunds ”flow” var det bara att njuta.

Och vilka märkliga samtalsämnen vi kom in på, när vi ”led” som värst! 😀
Haha! Hjärnan var nog inte riktigt med på noterna längre… *fniss*  Mycket associationer vad gällde mat. Gurkor som var på väg att komma upp. Eller om det var bananer? Prinskorvsfingrar och köttbullehänder (som var uppsvullnade på oss allihop, men mina var värst)…! 😮

När vi kom in i bebyggt område var jag rätt tjurig.
Gick över vägar och muttrade att bilarna ”fan fick lov att stanna, för JAG gör det inte”…! Haha! 😀 Här vid 37 km hade jag ont ÖVERALLT! Värst var det i baksida lår, utsida höfter och under fötterna! 5 j***a km till..?! Pannbenet gick in och jag slutade känna efter. Bara framåt. Framåt framåt framåt. Även i snigelfart går det i alla fall FRAMÅT.
Varenda liten trottoarkant var som mount everest. Man var ju tvungen att LYFTA fötterna. Aj…!!

Jag lyckades få till någon typ av ”spurt” när vi kom in  i arenan.
Eum.. eller ja, jag gick inte in i mål i alla fall. ”Sprang” à-la en stelopererad, gravid-rullande, rullator-vaggande kvinna. Jag hade verkligen ont överallt från tårna upp till midjan! Varenda muskel skrek; ”Men STANNA DÅ, din idiot?!”  Medan huvudet var euforiskt glad över att jag hade fixat 43,5 km! 🙂 (Enligt de flesta av våra klockor?)

Och jodå, jag log när jag hade kommit in i mål.
Så jag får nog fortsätta prata med ”mina grabbar” ett tag till… 😛 Nu blir det rätt många dagars vila. Framför allt för fötternas skull. Hade en del blåsor, mest på höger fot. Runt stortån och under främre delen av trampdynan.  De måste ju vara fit for fight inför nästa helg, för då blir det 30 km på Billingen! YEAY! Jag kan väl bara konstatera att jag är uppvärmd nu. 😉