Linnemarschen 2015 – 42 km!

Nervositeten var som värst på fredag kväll.
När jag vaknade på lördag var jag oväntat lugn (?!) Tog mig in till Borås Arena, hämtade nummerlapp och gick på toa. Otroligt lite folk, med tanke på att det bara var en halvtimme till start?! Men jag klagade inte. 😉

Försökte hålla utkik efter Lina, men lyckades tyvärr inte lokalisera henne någon gång. Startskottet gick och jag blev sur på mig själv för att jag hade glömt starta gps-klockan för att hinna hitta satelliten. Ååh, suck…!! Men startade i alla fall tidtagningen och hoppades att den skulle hitta satelliten snabbt. Tappade ca 500 meter (i statistiken, inte i verkligheten).

Vi gick ut riktigt lugnt. Det var trångt och jag ville inte stressa.
Om jag skulle ta mig i mål fanns det inte på kartan att knö sig fram genom folkmassorna första milen..! Det glesades ut efter hand och vi gick och tjötade och skrattade. Kändes som en ”lagom” start! Efter att ha passerat djurparken gick det in i skogen, bort mot Ymergården. Stigar och ängar – Like!

De tuffa grabbarna gick med typ 30 kg:s packning (!?!)  Respekt!

Jag kände mig ganska fräsch när vi kom halvvägs.
Det var lugnt tempo. Lite gång och lite jogg, blandat. Mitt enda mål var att ta mig i mål. Att man inte var själv, utan hade sällskap gjorde nog rätt mycket. Man hann inte fundera så mycket, vi peppade varandra och jag försökte njuta av omgivningarna! Kommer garanterat springa i skogarna runt Borås igen (på egen hand). MAGISKT bitvis! Men risken finns ju att jag springer vilse när jag är själv . Haha!

Jag kände mig absolut fräschast inne i skogen.
Kanske för att jag kunde fokusera mer på var jag satte fötterna och för att det var så vackert. (Och för att jag var den utav oss som var mest van vid terräng?) Transportsträckorna som gick på grusväg (och asfalt) var mest pest och pina. Och mina fötter uppskattade det INTE! Särskilt inte efter 25 km, då det hade började ömma lite överallt.

När vi kom till matstationen vid 30 km var man lite seg.
Herregud, jag är ju inte van vid den sträckan. ”Bara 12 km kvar…” *harkel* 😛 Samtidigt tänkte jag: ”Om jag har tagit mig 30 km ska jag väl för tusan klara 12 ynka (…) km?!
Vid 31 km gick det uppför. Och sen lite uppför. Och sen lite till och lite till. Vad f-n…?? Det måste ju gå nedför någon gång…!!

En himla tur att omgivningarna fortfarande var vackra.
Det gjorde att huvudet slappnade av lite grann. Och något som var oerhört märkligt; Man kunde ha hur ont som helst på ett (eller ett par ställen) i ena sekunden, men en halvminut senare var det borta. (?!) Då gjorde det ont någon annan stans istället.
Eller så hade man tur och hade ett par minuter av smärtfritt emellanåt. Skööönt! Antar att kroppen producerar kopiösa mängder av endorfiner och annat, som verkar smärtstillande? När man var inne i en kort stunds ”flow” var det bara att njuta.

Och vilka märkliga samtalsämnen vi kom in på, när vi ”led” som värst! 😀
Haha! Hjärnan var nog inte riktigt med på noterna längre… *fniss*  Mycket associationer vad gällde mat. Gurkor som var på väg att komma upp. Eller om det var bananer? Prinskorvsfingrar och köttbullehänder (som var uppsvullnade på oss allihop, men mina var värst)…! 😮

När vi kom in i bebyggt område var jag rätt tjurig.
Gick över vägar och muttrade att bilarna ”fan fick lov att stanna, för JAG gör det inte”…! Haha! 😀 Här vid 37 km hade jag ont ÖVERALLT! Värst var det i baksida lår, utsida höfter och under fötterna! 5 j***a km till..?! Pannbenet gick in och jag slutade känna efter. Bara framåt. Framåt framåt framåt. Även i snigelfart går det i alla fall FRAMÅT.
Varenda liten trottoarkant var som mount everest. Man var ju tvungen att LYFTA fötterna. Aj…!!

Jag lyckades få till någon typ av ”spurt” när vi kom in  i arenan.
Eum.. eller ja, jag gick inte in i mål i alla fall. ”Sprang” à-la en stelopererad, gravid-rullande, rullator-vaggande kvinna. Jag hade verkligen ont överallt från tårna upp till midjan! Varenda muskel skrek; ”Men STANNA DÅ, din idiot?!”  Medan huvudet var euforiskt glad över att jag hade fixat 43,5 km! 🙂 (Enligt de flesta av våra klockor?)

Och jodå, jag log när jag hade kommit in i mål.
Så jag får nog fortsätta prata med ”mina grabbar” ett tag till… 😛 Nu blir det rätt många dagars vila. Framför allt för fötternas skull. Hade en del blåsor, mest på höger fot. Runt stortån och under främre delen av trampdynan.  De måste ju vara fit for fight inför nästa helg, för då blir det 30 km på Billingen! YEAY! Jag kan väl bara konstatera att jag är uppvärmd nu. 😉

Linné-maraton och höjdmeter!

Jag laddar, är nervös och har smått ångest.
Försöker tänka att jag ska göra så mycket så möjligt som vanligt. Inga konstiga frukostar eller så. Däremot har jag avslutat kvällen (efter annan mat förstås) med lättsaltade rotfruktchips. Kolhydrater och salt, det måste väl vara en bra uppladdning? Hjälp, jag vet inte vad jag håller på med. Jag har aldrig gett mig på såna här sträckor tidigare.

Tejp, vaselin, extra tröja och extra strumpor har packats.
9 matstationer längs vägen, med bullar, nyponsoppa och saltgurka bl.a. Det funkar. Jag är inte kräsen! Och så bara vatten vid stationerna. Ingen sportdryck. Min mage fixar inte det.
Ömmande/skrikande muskler kan jag hantera. Jag är mest orolig för illamående och/eller huvudvärk. Mina två akilleshälar vid långa pass. Men ja ja, den som lever får se, som sagt.

En jäkla massa höjdmeter är det också.
Första milen känns ju…eh….intressant. 😮

linnemaraton

Ett maraton alltså. 42 jäkla km. Hur tänkte jag??
Visst, vi kommer inte springa som tokar. Det är kuperat som tusan, men ändå… Oavsett vilket ska vi ta oss 4…2…. km…?!
Förtydligande: Jag blev lurad av mina arbetskamrater att delta. De drog bara med mig, innan jag förstod vad jag hade tackat ja till. Om jag inte passerar mållinjen med ett leende på läpparna kommer jag aldrig prata med dem igen. (Jo, kanske). Haha! 😉

 

After work, drömfrukost och nervositet!

Nu kommmer alla känslorna på eeeeen och samma gång.
Som en person en gång sjöng. Att ge sig ut på After Work med kollegor är trevligt. När man dessutom får sova över hos en av dem och blir bjuden på årets första jordgubbar… Då känner mig sig lite bortskämd. Och nöjd! 😉
Naturell yoghurt, en klick blåbärskvarg, jordgubbar, kiwi, valnötter och chiafrön. MUMS! (Bra med tips, när man så lätt snöar in på sina egna kombinationer hemmavid).

Lite seg är jag allt idag, även om det var en rätt lugn kväll.
Vi vann dock ett musik-quiz, fick ”all-time-high” (20 av 22 poäng)  och ska tydligen vara med i någon final (?!) i juni. WHAT?! Oväntat!! På riktigt. Haha!
Jag försökte vara EXTRA noga med att köra varannan vatten, mellan de (enbart) tre ölen. Imorgon ska jag ge mig på…. En Maratonsträcka..?! 😮 Hur tänkte jag…??? Hjälp! Behöver jag säga att jag är nervös?! Uppdatering kommer. Om jag överlever vill säga…

Ha en underbar fredag, finisar!

jordgubbar

Jag är ingen snigel…!

Ett inlägg från en man i facebook-gruppen Lonesome Runners tidigare idag:

”Vet ni vad? Alla prestationer är bra prestationer. Ibland går det fort, ibland långsamt. Ibland blir det kort, ibland blir det långt. Ingen är värd mer än den andra, men det är värt mycket för individen. Du är ingen snigel, för man skall inte nedvärdera sig. Du är aktiv, och därför skall du vara stolt över allt du gör!”

citat10

Bästa tipset för att hitta rätt löpteknik..!

Jag är ingen sollöpare.
Inte i den bemärkelsen att jag tycker om att springa sol och högsommarvärme. Men det här som är nu, däremot; MAGISKT! Älskade, älskade vår!
Den enda smolken i bägaren just nu är att jag är smårosslig och konstant snuvig. Jag misstänker att jag reagerar på pollen, men har inte fått tummen ur att köpa receptfria tabletter, för att testa om det hjälper. Det är inte jättejobbigt, så jag klarar mig nog (ett tag till).

Gårdagen bjöd på en lugn återhämtningsrunda.
Träningsvärken från tisdagens styrkepass gjorde sig r.e.j.ä.l.t. påmind..! Som jag skrev sist, marklyften tog där de skulle. Och det är här löptekniktipset kommer in;
–  Att springa efter att ha kört tung styrketräning för baksida lår… Inte bästa idén! Den excentriska fasen var helt klart värst! Dvs skjuta ifrån i steget gick ganska bra, men när man skulle ”dra fram” foten. Aj aj!
För det första vill man inte sätta ner hälen långt fram. Och för det andra; Det GÅR inte att sätta ner hälen långt fram. Korta, korta steg med isättning rakt under mig var det enda som funkade. Så bra egentligen, eller hur..?! 🙂

Det var t-shirt och shorts-premiär dessutom!
Såå skönt med sol och + 18 grader!! Men uja, vad vita ben man har nu efter en hel vinter?! Haha! Till mötande; Förlåt, men jag kan tyvärr inte blända av till ”halvljus”. 😉

vårkläder 
Tassandet gick bra, även om det stramade rätt bra i baksida lår.
7 rätt tunga, men ändå härliga km blev det.  Däremot hade jag lite känningar snett ovanför utsidan på höger vrist i början av passet. Vad tusan?? Jag har ju inte haft problem med mina smal-/skenben sedan jag började springa för 4 år sen..! Varför nu? Inga nya skor eller så, heller. Det släppte dock efter ett par km, tack och lov! Nu i bästa springtiderna har jag ju inte tid med skador..!! 😛

Njuter ni av våren?