Billingen – Favorit i repris!

Precis som förra året har jag svårt att veta var jag ska börja.
Man går igenom så många upplevelser och känslor att man nästan måste vara där för att kunna ta in allting. När vi samlades visade det sig att det hade SNÖAT uppe på Billingen. What?? I maj…?! Inte vad jag hade tänkt mig, men vad kan man göra? 😛

Det dröjde inte särskilt länge förrän Alex och hennes ökända (snygga) rumpa gjorde en repris från förra året (då hon skulle klättra över en gran och typ fastnade halvvägs över…. Haha! 😉

Den här synen var ganska vanlig.
Ett gäng som läste kartor och var mer eller mindre överens om vilken väg vi skulle ta. Jag var i ett ”following mode” från start så jag lät dem dividera och tänkte att ”någon gång kommer vi nog rätt”.

Första vändan (av två) upp på berget.
Många höjdmeter blev det! Vilken utsikt! Synd att det…:  1. Var mulet väder. 2. Var svårt att ta ett ”rättvist” foto över vyerna.

Faunan är (precis som jag minns sen förra året) helt unik!
Orkidéer, violer och gullvivor. Fantastiskt vackert! Tänk att ha sån här natur och dessa ”eviga” leder in på husknuten. Fusk! 😉

Vårt första stopp var vid Varnhems Klosterkyrka.
Där vi fick en kulturlektion av Anneli. Birger Jarl är bl.a. begravd här. Och det är här Arn-böckerna utspelar sig. Det här stoppet var efter ca 15 km, som kändes förvånansvärt lätta. Jag var trots allt lite orolig efter förra helgens mara. Plus den första branta stigningen uppför Billinge-berget, som kändes en hel del i mina vader…

Matintag på klostercaféet – Mycket mysigt!
Grov smörgås med lax och pepparrotskräm och närproducerad äppelcider. Gott! Extra gott med en del km i benen. Här kollade jag även mina tejpade stortår (en svit från förra helgen med blås och annat härlig…) men den verkade hålla rätt bra, trots att det kändes lite grann som att de var på väg att lossna.

De där kullarna på Billingen alltså… Magiska!
Genom hagar, där vi både fick träffa nyfikna kossor och smått panikslagna får… 😀 Förra året tyckte jag att det gick i ett långsammare tempo (?) I år tassade vi på rätt fort (Allt är ju relativt – Hur snabba kan sniglar vara?) 😉 Förutom när vi läste kartor eller fikade då).

Massor av vitsippehav hade vi längst vägen!
Bättre med såna vita täcken, än snötäcket i början av sträckan. Km tickade på och jag insåg att vid den tidpunkt jag gick fullständigt in i väggen förra året (ca 22 km) kändes benen fortfarande riktigt pigga! Cool känsla! 🙂

Man  kunde dock inte slappna av allt för mycket.
Det lurade troll i skogen…! De kan trolla bort stigar och få en att gå vilse, om man inte offrar någonting till dem. Igår offrade vi gummibjörnar och det verkade funka. Även om vi kände oss iakttagna då och då…

Återigen, tänka att ha så här många leder och stigar att välja på! Wow!

Här passerade vi en gammal slottsruin och slottsträdgård.
Ramslöken växte tätt i tjocka mattor! Goda var de också, smakar ungefär som gräslök. En delikatess, fick vi höra.

Andra fika stoppet blev vid 25 km.
Första gången jag testade lax – och nutellasnittar (?!) Ja, ni hörde rätt. Lax och…..nutella…?! Oväntat bra kombo ändå. Eller också hade den goda smaken med det där oändigt svarta hålet i magen att göra… 😉
Här var jag fortfarande förvånad över hur fräsch jag ändå kände mig. Jag har inte kört särskilt många långpass under hösten/vintern. Några enstaka, men inget över 18 km. Tänk vad lite sällskap kan göra (för en som alltid springer ensam). 🙂

Kul hade vi också! Tänk att man kan skratta när man passerat 25 km och alla är hungriga? 😉
Här tog Jan-Erik av sig sin mössa och jag undrade varför han såg så naken ut, innan jag fick förklaringen… Haha! Vem har sagt att hjärnan är med, bara för att kroppen är det? 😀

Vi tassade vidare genom den fantastiska naturen!
För varje km väntade jag mig att det skulle börja kännas i kroppen. Men det hände liksom inte så mycket. Visst, liiite ömmande muskler någonstans vid 30-31 km. Det kändes framför allt när vi gjorde korta stopp. Så fort jag rörde mig kändes det förvånansvärt bra!

Sista ”kultur-stoppet” på rundan var vid jättadalens vattenfall.
Mäktig syn! Strax nedanför låg även offerkällan låg. Vi drack alla (?) ur den, så nu kommer vi ha evigt liv. Även Love! Yeay!

Jeanette ville ta lite mer nära bilder och klättrade ut bland stenarna. Jag var lite nervös…

Sista vackra biten ner till bilen gick vid den här älven.
Molntäcket hade precis spruckit upp och solen hade kikat fram. Det var bara att insupa känslan och vyn! När vi var tillbaka på parkeringsplats sa gps-klockorna allt ifrån 32,8 – 38,7 km. Så tja… Någonstans däremellan. Vi enades nog om 35-36 km till slut. Oavsett vilket; fantastisk känsla när jag insåg att jag inte var helt slut. Att jag hade kunnat fortsätta ett tag till!

Jämför med förra året; då jag gick rakt in i väggen, så var jag mer mentalt förberedd.
Jag har förvisso tränat ytterligare ett år,  även om det inte varit några ”heldagars-turer” på egen hand. Men nötandet i sig ger nog ändå resultat. Plus den där mentala tröskeln efter marathon-sträckan förra helgen. Jag vet att om jag fixar (minst) 13 km EFTER att det börjar göra ont i musklerna (vid då, ca 30 km) , så var det här på tänkta 30 km (det blev ju lite mer) ingenting i jämförelse. Det mentala, det gör stor skillnad! 🙂

Det var ändå skönt att checka in på vandrarhemmet.
Få en varm dusch och en god middag i ett fantastisk sällskap! Både nya och gamla bekantskaper! T.o.m. Love (som slog distansrekord!) var nöjd. Åt kvällsmat och sov som en gris hela natten. 😀
Detta gör vi garanterat om igen! Det pratas om ”Snigel-träffar” lite överallt i Sverige. Vi får se var nästan träff blir. Men det blir! Fantastiskt roligt! 🙂