(Något av) Det bästa jag vet är att springa nya rundor.
Inspirationen blir såå mycket större när man inte harvar runt på samma ställe hela tiden! Även om de ”vanliga” rundorna är vackra de med. Det blir någon särskilt när man inte vet vad som väntar runt nästa krök. Ombyte förnöjer, som man säger… 😉
På väg hem från jobbet stannade jag på en liten sidoväg.
Bytte om i bilen och HOPPADES (!) att ingen skulle gå förbi just där och då…! Hade varit så typiskt min ”tur” annars… Haha! 😀
Det började rätt platt och mysigt med skogs/grusväg.
Men snart började det gå uppför. Lite mer uppför. Och så lite mer uppför… En jäkla tur att det var så vackert som det var, med härliga kullar, ängar och gamla stenmurar. Man glömde liiitegrann hur jobbigt det var.
Väl uppe på ”toppen” fick man, som tur var, lite lön för mödan!
Synd att antalet kalhyggen verkar öka…. Men det ger ju faktiskt, å andra sidan, lite bättre vyer. Man får försöka se de små ljuspunkterna i det hela…
Naturen är verkligen som allra vackrast nu!
Kan vi stanna tiden en sekund? Det där skira gröna är så obeskrivligt fantastiskt! Man vill bara ta in ALLT på en gång.
Kanske var det naturen som fick mig att känna mig stark. Eller att jag helt enkelt glömde att jag sprang. För det var här, i mitten på passet, som ett par, tre km gick i 5,20-5,50-tempo. Utan att det kändes jobbigt…!
Det flöt riktigt bra ett tag. Jag njöt!
Av lättheten, solen, utsikten och doften av häst, när jag passerade ett par gårdar. Att jag har sprungit/joggat/lufsat både en mara och sen ett 36 km-pass två helger i rad, verkade kroppen inte lägga någon som helst värdering i…?! Tja, alltså JAG klagar inte…! 😉
Fram till 8 km kändes det riktigt bra! 🙂
I slutet på rundan hittade jag en liten avstickare som jag inte kunde motstå. Alltså, WOW! Däremot märkte jag direkt skillnad i känsla och tempo, så fort jag kom in i skogen. Hur vackert det än var, så tvärdog kroppen…! Det är ju ingen nyhet att terräng är jobbigare (av flera anledningar), men att det var så stor skillnad i känsla, förvånade mig lite grann.
Fast kanske ändå inte, när jag tänker efter?
När jag stannade på totalt 10,7 km så såg jag även att det, under den dryga milen, hade varit 422 höjdmeter. Eh…?! På Linnémaran (som jag tyckte var kuperad) var det ca 750 höjdmeter på dryga fyra mil. Hade jag tagit den här rundan fyra gånger hade det landat på en sisådär 17oo höjdmeter…. 😛
Rund är också en form - Trail & Träning 
Pingback: Det finns olika sätt att ta sig ur komfortzonen! | Rund är också en form - Trail & Träning
Åh, vad du inspirerar! Jag tror absolut att jag ska ut mer i skog och mark och köra när kroppen väl är stark igen. Blir otroligt sugen av dina beskrivningar! Och ja – det är så oerhört vackert nu!!!
Ljuvligt!! Jag längtar också efter löpning i vackra omgivningar nu!
Jättefint! Du har nog blivit lite immun mot backar efter Linnerundan ,-)
Kan det vara så…. 😀
Älskar dina sådana här inlägg. Så härligt och så vackert.
Kul att höra. Tack! 🙂
Magiskt!! Jäklar vad skog är vackert!
Verkligen magiskt! Löpning när det är som bäst och när njutningen hela tiden finns där. Jee, jee wow liksom 😀
Så sjukt vackert! Blir så imponerad av dej, känns som om du är inne i en riktig utvecklingsfas i löpningen, springer värsta loppen och allt 🙂 Jag skulle också behöva bli bättre på att ta nya vägar, blir lite väl inkörd på mina rundor, och ja, det blir ju faktiskt lite trist.
Jo, men det känns som att det har hänt något med kroppen. Eller kanske ännu mer med huvudet. 🙂
Du får leta upp lite nya vägar. Våga! 🙂
Sista bilden – åhhhhhh!