Den svenska sjukvården är ett skämt!

Att behöva sitta 11 timmar på barn-a.k.u.t.e.n. och ändå inte få träffa en läkare?!
Jo, detta är till största delen en träningsblogg, men just idag får ni hitta inspiration någon annanstans.
Från början vad gäller akut-besöket igår då. Det började ju ganska bra:

  • Vi tog en kölapp. Fick skriva in oss efter 5 minuter.
    Tanke: ”Wow – vilken service!”
  • Vi satte oss i ett isolerat väntrum, för alla med kräkningar och diarréer.
    Tanke: (*ironiskt*) ”Mmm… Om detta INTE är magsjuka, lär vi få det nu…”
  • Efter knappt 1 timme blir vi hämtade.
    Tanke: ”Jo, men det här går ju ganska snabbt. Bättre än vårdcentralen hemma”.
  •  Sonen blir undersökt. En herre (och praktikant) klämmer och känner lite på sonen. Konstaterar att han INTE har vätskebrist.
    Tanke: ”Ok, det känns ju bra. Skönt att han fått i sig vätska”.
  • Vi får gå tillbaka till det isolerade väntrummet och får höra att ”någon” snart kommer och hämtar oss.
    Tanke: ”Hm… Undra vem den där ”någon” är…? Och när är ”snart”?
  • 2 timmar senare. ”Någon” tittar in. Det är tydligen en kvinnlig läkare. Hon säger: ”Hur är det med honom? Oj. Har ingen tittat till er på 2,5 timme. Det är INTE bra”.
    Tanke: ”Nej, det är inte bra! Min son har ont!”  Sedan utbyter vi en kort konversation där jag/vi (fortfarande) har förståelse för att akutfall får förtur.
  • Ytterligare 2 timmar senare (alltså totalt 4,5 timme efter inskrivning).
    Jag börjar bli jävligt irriterad! Sonen har ont hela tiden, men lyckas somna av utmattning däremellan. Sambon går ut för att fråga hur det ser ut med ev. väntetid. För att få reda på detta måste han ta en nummerlapp (igen??!) Det utbyts en lugn konversation ute vid receptionen. Sambon kommer tillbaka till det isolerade väntrummet. En kvinna sticker in huvudet och förklarar irriterat (?!) att de faktiskt tar akutfallen först!
    Tanke: ”Ursäkta….?!?!” (Jag frågar sambon vad han sa för att reta upp henne. Tydligen ingenting).

  • När 7 timmar har passerat (från inskrivning) kommer en sjuksköterska och leder oss till ett behandlingsrum.
    Tanke: ”Äntligen (!!) händer det något! 7 timmar är ju fullständigt oacceptabelt! Hur kan ett litet barn få ha ont så länge, utan att någon gör något??”
  • Sonen får lavemang (de misstänker förstoppning) och sedan tas blodprov för att utesluta infektion i kroppen.
    Tanke: ”Snart får vi veta något. Får något besked. Åh, vad skönt det ska bli att få åka hem (eller i värsta fall läggas in). Men det händer i alla fall någonting!”
  • Sonen är på toa. Bajsar.
    Mår lite bättre och lyckas få i sig en isglass med god aptit. Hoppet ökar. När isglassen nästan är slut vill han inte ha mer. Han är ont i magen. IGEN… Och kräks lite. Mest slem. Sjuksköterskan sätter honom som ”prio 1” – patient. Så läkaren ska ta honom först.
    Tanke: ”Men neeeej… Det var ju nu han skulle må bättre igen.” (Hoppet sjunker).
  • Vi ber ombedda att försöka få honom att kissa i en kopp.
    Det går sådär. Sjuksköterskan ber om ursäkt flera gånger över hur länge han får vänta. Jag lugnar henne med att det självklart inte är hennes fel.
    Tanke: ” Vi kommer aldrig få komma hem”…
  • Sjuksköterskan har konsulterat med läkaren (som fortfarande inte har VISAT sig!) och då inga prover visar tecken på infektion, men blodsockret är lågt, blir vi beordrade att försöka få i honom en macka och saft.  Han klagar över magont varje gång han får i sig en liten bit.
    Tanke: ”Snälla, snälla vän. Ät nu. Blir bra…!”
  • Får ett SMS från mamma (som är hemma och passar de andra barnen) att mellansonen har spytt ner hela sin säng
    Tanke: Nääää. JAG ORKAR INTE…!!
  • Lilleman piggnar till liiiite grann.
    Vi pratar med (den oerhört gulliga sjuksköterskan, som fortfarande ber om ursäkt för väntetiden om och om och om igen) och kommer fram till att vi ska prova att åka hem, nu när han är lite piggare. Vi får med oss mini-lavemang och vätskeersättning hem.
    Tanke: ”Jag vill bara hem! Nu FÅR det inte bli sämre. Han får inte bli dålig, nu när vi bestämmer oss för att åka hem*nervös*

 

Tack och lov sov han gott, hela natten, i våran säng.
Det var ett steg i rätt riktning. Han har gnällt sig genom de senaste två dygnen, även på nätterna. Men när han vaknade i morse klagade han fortfarande på ont i magen. NEJ…! 😦

Vi valde att försökte ”tvinga” i honom små, små smörgås-bitar och vätskeersättning och avvakta lite grann. Att tillbringa ytterligare 11 timmar UTAN att få träffa en läkare (!!?!) var vi inte så sugna på. (Om han inte hastigt blir sämre såklart).

Vi tänkte att: Han har i princip bara druckit vätska senaste två dygnen, så magen kanske protesterar rent generellt?  Nu mår han äntligen lite bättre. Pratar, skojar och har t.o.m. ätit lite pommes frites (nej, inte bästa ”starta maten”, men det får bli det han vill ha. Det är bättre än att han inte äter alls).

Vågar jag/vi hoppas att det går åt rätt håll nu…..??  

Annonser

14 thoughts on “Den svenska sjukvården är ett skämt!

  1. Ping: Mitt 2015 – Del 1 Första halvåret. | Rund är också en form – Trail & Träning

  2. Tyvärr kan jag bara bekräfta samma elände. Lider med dig. Finns inget värre än att sitta med sjuka barn och inte få någon hjälp. Hur fan blev det så här illa? Den som bär ansvaret för införandet av det fruktansvärda bokningssystemet skulle jag mer än gärna bryta ett ben på så att vederbörande får ta del av sitt verk.

  3. 11 timmar?????? Galet ju! Vi var där i tre för ett par veckor sen och det kändes rimligt. Hoppas er pojke blir bra snart så att ni slipper åka dit igen! ❤

  4. Men för faaan. 11 timmar utan att träffa läkare är verkligen helt oacceptabelt! Hoppas verkligen att det hade gjorts en första bedömning av att han inte hade något farligt, som blindtarmsinflammation t ex, innan ni bara förpassades till väntrummet…

  5. 😦 Lille stackarn. Hoppas ni får vila upp er hela familjen och att allt vänder. Vården har stora brister, överallt…och de tycks inte bli bättre.

  6. Eländigt! Märkligt att det kan få vara sådär. Man förstår ju till viss del att de inte har ett lätt jobb inom vården, men när det kommer till barn så ska det inte behöva dröja sådär länge, absolut inte! Kram och hoppas det fortsätter gå åt rätt håll!

    • Precis. Hade det varit jag själv hade man ju ändå kunnat ”stå ut” (även om det inte ska vara så långa väntetider för någon egentligen). Men just när det gäller BARN borde de verkligen lägga in extra resurser! Och då menar jag på politiker-nivå! (Det är ju inte personalens fel).

  7. Usch jobbigt! För oss har det alltid tagit 8 timmar, så vi är liksom inställda på det från början när vi åker in… Nu var det tack och lov väldigt länge sedan. Peppar peppar…

  8. Skönt att det går mot det bättre. Aldrig kul med sjukhusbesök och trots akutfall först känns nog väntetiden otroligt lång. I.o.f.s. var vi tvungna att vänta på operation i nästan 2 dygn med dottern (då fyra år) efter att hon brutit armen. Fick åka hem med några smärtstillande i fickan, inget akutfall you see, bara bruten arm…

  9. Men jösses, helt sjukt ju. När vi varit på barnakuten har vi blivit positivt överraskade varje gång för att vi blivit tagna på allvar och fått ganska snabb hjälp. Verkligen skillnad på landsting! Skönt att det verkar bli liiiite bättre med honom iallafall!

  10. Men alltså, 11 timmar. Helt fruktansvärt! Men här och nu är det skönt att han börjat piggna på sig, men ja. Under all kritik. Hur mår andra sonen?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s