Holleden – We meet again!

Jag testar ofta nya rundor i och runt stan.
Det är så inspirerande och mentalt roligt att springa där man aldrig har sprungit innan. Sedan finns de där pärlorna som man återvänder till.  När man på sätt och vis har tagit dem för givet ett tag och sedan kommer på att man saknar dem. En av mina smultronställen i närheten är Holleden! ♥

Det kändes väldigt skönt att få lite mental avslappning, efter helgen som varit.
Förmodligen var jag lite väl springsugen för den första km blev den snabbaste. Och tog lite grann ”musten ur mig”. Det var ju inte alls tanken. Jag hade planerat ett lite längre pass. Hade med min vätskerygga, med lite nerpackad färdkost.

Det fick bli som det blev helt enkelt.
Jag tassade vidare och njöt av omgivningarna. Fast på de (tack och lov) korta sträckorna som gick längs öppna ängar och åkrar blåste det rejält!! Vad hände med försommarvädret? Motvind gjorde inte direkt mina ben piggare…

Love var springsugen som vanligt. Hon är sällan något annat…! Haha! Däremot mötte vi hundar tre gånger under rundan. Att behöva sitta stilla, använda nosen och sedan gå lugnt förbi var tydligen OERHÖRT jobbigt. Elak matte hon har! 😉

Trots alla rundor i området har jag missat detta.
I utkanten av en grusgrop finns en turkosfärgad ”damm”. Inte för att jag på något sätt är för naturexploatering (!) men det här var riktigt vackert! Och oväntat. Vad är det som gör vattnet turkost egentligen?? Någon mineral? Jag har sett fenomenet tidigare, hos Sara och var lika fascinerad då.

Det märktes att jag både ätit och sovit dåligt senaste dagarna.
Kroppen var inte alls (!) med på noterna. Någonstans vid 5,5 km funderade jag på allvar att ta mig tillbaka till bilen. Men lyckades intala mig själv att ”bara” ta en liten avstickare till. Som egentligen inte hörde till den utmärkta leden. Är man här X gånger per år hittar man lite andra små, härliga stigar. *fördel*

Och de fantastiska liljekonvaljerna är på gång! Älskar doften! 🙂

Jag tryckte i mig en jordnötcreme och vätska.
I hopp om att det skulle kännas bättre. Jo, det blev kanske aningens bättre, men långt i från bra. Det kändes fortsatt segt och tungt! Men jag kunde åtminstone tassa fram lite mer obehindrat efter energiintaget. Och jag lät inte som en blåsbälg HELA tiden. 😉

Delvis beror det nog säkert på all jäkla pollen.
Jag har testat med receptfritt för första gången i år och det kanske var därför det kändes så bra under ett par pass för 1,5 vecka sen (?) Den här veckan har jag verkligen fuskat (glömt bort att ta den). Bara på´t igen, helt enkelt.

En annan sak jag tog mig tid till idag.
Ta reda på vad den här sten-cirkeln är för något. Jag har ju sprungit förbi den massa gånger, men just här hade jag en svacka så passade på att läsa på den lilla info-skylten. En grav alltså!

Jag vände mig genast om mot cirkeln och bad (högt) om ursäkt, för att jag sekunden innan hade sprungit rätt igenom den. Det låter kanske löjligt, men det sitter inbyggt sen barnsben att man inte går PÅ gravar… Tur att ingen gick förbi.
”Vem tusan pratar hon med…??” Hehe!

Slutligen lyckades jag skrapa ihop dryga milen.
Inte alls det långpasset jag hade tänkt mig. Fast med tanke på att jag hade lust att ge upp vid 5,5 km så vann pannbenet åtmistone. Det blev ju NÄSTAN det dubbla. Så en liten ”YEAY” på den!

Så… Vad har ni gjort idag?
Tränat, vilat, njutit? 🙂