Familjeliv, Persikor & Självförtroende!

God morgon! Andra dagen i rad som det blir en persiko-frukost.
Eller i alla fall influerad sådan. Resterande delar (kvarg, turkisk yoghurt, blåbär, solroskärnor och linfrön är ett ganska vanligt inslag). Persikorna är ju fantastiskt goda just nu! 🙂

Så… Eum… Vad händer med bloggen?
Som jag skrev; den här veckan har varit intensiv som tusan! Efter en lång skööön semester, har allt kickat igång på en och samma gång. Kick-off på jobbet, barnens aktiviteter, skola, skjutsande hit och dit. Hur tusan hann vi med allt det här INNAN semestern??? Haha! 🙂

persika-persikor

Om en liten stund ska vi upp till stallet.
Inte bara äldsta sonen som rider numera. Även mellansonen (7 år) vill testa på det. Om han fortsätter återstår väl att se. Ridning är förvisso inte den billigaste aktiviteten, men jag tycker det är bra att det testar lite olika (med betoning på lite! Inte så att de har att göra 5 dagar i veckan!!) för att själva kunna upptäcka vilket de tycker är mest roligt.

Jag minns själv hur mycket ridningen gav mig.
Både var gällde fysisk styrka, smidigthet, balans. Men även mental styrka. Hur mycket mer jag trodde på mig själv, efter ett par år i stallet. Något sådant vill jag ju kunna ge mina barn. Om de själva vill, såklart. 🙂

Löpning i sommarsverige!

Det är ju synd att säga att semesterlunket håller i sig.
Knappt så man hinner blogga…! Tränat har jag däremot gjort ändå. Den här veckan innebär begränsningar, pga familje- och arbetsrelaterade planer. Vilket i sin tur har gjort att jag (hör och häpna) har behövt planera in vilka dagar jag har kunnat /kommer kunna träna! Jag känner mig helt vilsen. Haha! 😉

Därför tänkte jag köra igång träningsveckan redan på måndagen.
Jag har aldrig tränat samtidigt som äldsta sonen rider, men vädret är ju (fortfarande) strålande, så jag tänkte: ”Why not”!

På med shorts, linne och dojor och iväg, så fort han hade kommit upp på hästryggen. Dryga timmen till godo.
Men så länge ska jag ju inte springa med min småömma vad”, tänkte jag.

Det är ju en sisådär 15-20 år sedan jag red uteritt i krokarna.
Att springa fram längs gamla ridvägar triggar ju helt klart en hel del minnen! Sommar, doften av häst, en mjuk man mellan fingrarna och vinden i ansiktet i en galopp…

Det kändes lite märkligt, men ändå nostalgiskt att uppleva samma vägar/stigar, fast till fots. Och tips! Att uppskatta tiden på ta en viss runda är hopplöst. Att rida den och att springa den är INTE samma sak… (Men döööh)! 😀 När jag hade kommit nästan halvvägs tänkte jag:
”Oj, det här gick ju fort..?! Vad bra. Bara drygt halva vägen kvar.” Tittade ner på klockan och insåg att jag hade varit ute i en halvtimme. VA?!

Här gällde att pinna på lite grann.
Det var inte helt lätt i värmen. Och med vaden, vågar jag inte trycka på för mycket. Ibland känns det, för att i nästa sekund inte kännas alls. Jättemärkligt… Passerade den här skylten och blev full i skratt! Lätt att jag hade kunnat tänka mig att sätta upp en sån här hemma. 😀

Totalt blev det dryga 8,5 km.
Rundan var visst längre än vad jag trodde. Men runt kom jag. Och de red fortfarande när jag kom tillbaka, trots att jag kom ca 10 minuter ”för sent”. Tur!

Och jag fick frågan om jag ville ”jogga ner” en av hästarna. Såklart jag ville. 🙂 Upp i sadeln och travade honom i rätt form ett par varv och sedan skrittade vi av. Vart jag har ont idag och pga av vad? Mest säte och core. Pga de där ynka varven i trav… *skratt*
Och så får man ofta höra (av människor som inte vet vad de pratar om) att hästen gör allt jobb…!

Fjällvandring Grövelsjön – Del 2

Dag 4:
När vi vaknade på onsdagen lyste solen – med sin frånvaro.
Istället låg dimman, framför allt över topparna, men även en bit ner mot dalarna. Vi hade tänkt gena över fjälltoppen ”Lill-stuku” (1116 möh) för att undvika ytterligare en helvetes-mygg-dal.
Sagt och gjort. Efter frukost begav vi oss, bort från leden. Använde karta och kompass och ställde in exakt riktning, innan vi började traska.

IMG_5539

Offtrail i dimma alltså. Sådär första gången på fjället.
Konstigt nog var jag aldrig nervös. Dels var vi fyra personer och vi visste ju ganska exakt var vi var. Plus att våra vänner hade mer erfarenhet, tack och lov. I värsta fall (om dimman hade tätnat ytterligare) hade vi bara slagit läger igen och väntat på att det skulle lättat. Men ett par timmar senare kom vi (nästan med lite läskig precision?!) ut på rätt ställe på leden igen; mittemot Revlingkletten.

IMG_5519

Båda mina stortår, ena lilltån och hälsenor var tejpade.
Inga skavsår, men däremot började fötterna kännas ömma punktvis. Och allmänt rejält möra efter tre dagar på (oväntat) steniga leder. Det var bara korta stunder underlaget var plant och man kunde traska på i ”normalt” tempo. All övrigt tid gällde de att hålla tungan rätt i mun, kolla vart man satte ner fötterna. Alla småmuskler i både fötter, vrister och vader fick jobba ordentligt! Trots ett tempo på ca 3-3,5 km/h…. 🙂

IMG_5509

Efter ett par timmar lättade dimman en aning.
Vi stannade och käkade. Märklig känsla, hur all tid liksom bara flyter ihop. Hur det kan kännas som om man har gått i ca en kvart, men när magen plötsligt börjar kurra och man tittar på klockan har man varit ute i ett par timmar.

IMG_5520

Lika bra precision som vi hade på offtrail-vandrandet, lika dålig precision hade vi när vi skulle passera norra delen av Grövelsjön. Detta trots att vi följde LEDEN! (Eller ja, försökte följa den i alla fall)
Vi kollade på kartan hur vi skulle gå, men hamnade ändå helt jäkla fel. Fyra personer slog sina kloka huvuden ihop (eller hur var det) och var inte alls ense om vart vi var, eller vart vi skulle gå härnäst. Vi hade inte undvikit nästkommande dal heller, så medan vi stod och ”tjafsade” surrade myggen runt huvudet.

Till slut blev jag så frustrerade att jag bara sa: ”- Nej, nu går jag!” De andra försökte förklara att vi måste veta VART vi ska gå.
”- Jag skiter i vart vi går, bara vi går!!” svarade jag och traskade iväg i rask takt. Lugn och metodisk…..? Njae, mest hungrig (igen) tror jag. 😮 Haha!

IMG_5525

Efter ytterligare lite diskuterande kom vi överens.
Någon muttrade att det borde vara bättre skyltat om nu inte den senaste kartan stämmer. Men när vi gick tillbaka där vi kommit ifrån var det jättebra markerat på skyltar (!) Hur tusan kunde vi missat det? Alla fyra, dessutom…?!

Aningens efter schema (om man nu har ett schema på fjället. Eller ja, åtminstone vill man vara framme och slå läger i hyfsad tid), gick vi nu i smått frustration för att undkomma myggen, ännu en gång. Och jäklar vad det gick uppför! Konstigt att man (eller ja, i alla fall jag) blir förvånad över alla höjdmeter, trots att man vet att man ska FJÄLL-vandra. Haha! 😀

IMG_5489

Så fort vi kom upp till trädgränsen försvann myggen.
Som i ett trollslag! *lycka* Tänk vilka små krav man har, när man inte har tillgång till internet och annan teknik. Myggfritt = äkta glädje. 🙂
Toksvettig hade man dessutom blivit pga höjdmeterna och det relativt höga tempot uppför fjället. Jag njöt verkligen av den tilltagande vinden! Knappt en km senare slog vi ner tälten vid foten av Langfjället.

Dag 5:
Vi vaknade återigen med fantastiskt väder!
När solen lyser är ju fjället som bäst – Det måste man erkänna. Utsikten blir milsvid och det är häftigt när molntussarna lägger sig som bomull och bäddar in topparna. Vi åt frukost med utsikt över Gröthågna. Jag har haft det värre… Och mygghelvetena var heeelt glömda! 😉

IMG_5532

Det blev någon felräkning här.
Hjärnan funkar inte alltid som den ska när man håller igång i flera timmar. 😛 Vi hade trott att vi hade längre kvar till fjällstationen än vad vi egentligen hade. Eftersom vi hade traskat på ganska mycket ett par dagar och sedan insåg att vi bara hade ca 16 km kvar att fördela på två dagar gjorde vi upp en plan. Ca 11-12 km längs bergskammen på Grövelsjöns högra sida näst sista dagen. För att sedan avsluta vandringen med en lugn sista dag.

IMG_5533

Det märktes att kroppen började bli trött.
Även korta sträckor och lugnt tempo började kännas ganska tufft. Jag hade varit lite småkaxig innan vandringen och tänkte att GÅ kan ju inte vara såå jobbigt. Men jag kom ner på jorden. Dels är kroppen inte van att gå 6-8 timmar i sträck (med korta matpauser). Inte heller van vid 15 kg packning eller massa tekniska leder, fulla med sten…! Så jag säger ödmjukast att jag hade fel.
Märkte att jag började snubbla en hel del, under femte dagen. Att lyfta fötterna var mycket jobbigare än de tidigare dagarna.

IMG_5537

Det var fler än jag som började bli lite möra…
Love var helt fantastisk hela veckan! Traskade på och verkade tycka att vi var alldeles för långsamma. Varför gå, när man kan SPRINGA? Hihi!
Men även hon började bli lite trött i slutet på veckan. Inte så att hon klagade under tiden vi gick, men det märktes att hon snabbt kom till ro så fort vi stannade för att äta. Eller när vi slog läger. Härligt att se hur hon gick in i sin egen bubbla och snusade gott. 🙂 Här efter att vi börjat sätta upp tälten på norra sidan av Jakobshöjden.

IMG_5534

Efter att vi hade slagit läger, valde vi att avsluta dagen med en topptur.
Upp för Jakobshöjden (1103 möh). Inte alls lika tuff stigning som upp för Stor-stuku, men det sög rätt bra i benen ändå. Det märktes att vi närmade oss bebyggelse. Från det att vi passerade norska gränsen första dagen, såg vi knappt en människa. Verkligen folktomt.
Men här var det en hel del dagsvandrare som höll till. Jakobshöjden hade t.o.m. en brevlåda med gästbok (som uppenbarligen användes flitigt, när man kikade på datumen).

IMG_5523

En (relativt) nöjd fröken Love, som dock inte alls förstod varför hon fick sitta fast när matte sprang runt och fotade utsikten!
”Varför ska jag sitta häääär?!” 🙂

IMG_5488

Nedan: Lyckan fångad på bild.
När man upptäcker att man har full teckning på mobilen… *fniss*
”- Jonas, jag har internet!!” SVAR: ”Ja… Du står jämte en mobilmast”…
Tror ni att vi var lite trötta i huvudet och ouppmärksamma vid det här laget? Haha! 😀

IMG_5526

Utsikten var, som sagt, magnifik!
Härifrån kunde vi se i princip alla toppar som vi hade passerat under veckan! När man såg alla på en gång och flertalet var lååångt bort, insåg man plötsligt hur långt vi hade traskat! Delar man upp 80 km blir det inte så mycket per dag. Men det är ändå 80 km! En jäkla sträcka och inte så konstigt att kropp och knopp började ”lägga ner”.

Vid slutet av dag tre (tror jag det var?) var jag så trött att jag verkligen inte kunde prata. Jag tänkte säga: ”Älskling, du har en mygga på din keps”. Men ur munnen hör jag istället en sluddrigt (!) ”Älskling, du ha ett knott på din hjälm”! När jag hörde mina egna ord bröt jag ihop och skrattade i flera minuter. Herrejösses…

IMG_5535

En  magisk solnedgång sista kvällen!
En ännu vackrare soluppgång sista morgonen. Den såg jag dock bara genom ”vädringshålet” i tältet. Sambon väckte mig vid halv 5 och jag är bara glad att jag var såpass vaken att jag MINNS hur det såg ut. En blodröd (!) sol, på väg fram väster om Fosksjökläpparna – Magiskt!  1 minut senare sov jag igen…

Vaknade sista morgonen med ryggontet från helvetet!
Vet inte om det var en vecka som tog ut sin rätt, eller om jag bara hade legat konstigt? Håret var fett som f** och den frisyren alltså…. *asgarv* Det var längesen jag kände mig så snygg. Eller inte?!

Vred runt mig i sovsäcken, försökte sätta mig i ”barnens position” (typ) för att sträcka ut ländryggen. Märkte att sovsäcken var för tajt och ska be sambon dra upp dragkedjan. Hör mig själv säga:
– Aj aj aj… Älskling, snälla släpp ut mig ur ryggsäcken.”
När jag hört vad jag har sagt, plus att jag själv ser (?!) min självknullrufs-frisyr hänga fram över ansiktet; Där och då brister det för mig. Mitt i all ryggsmärta skrattar jag så tårarna sprutar! I säkert 10 minuter (ingen överdrift).

Jag…hade…sååå…ont…i…magen…sen…!!!
När jag väl hade lyckats sansa mig. Hela dagen hade jag svårt att få bort bilden av mig själv instängd i en ryggsäck, från näthinnen. Och varje gång den dök upp började jag fnittra. Fick en del konstiga blickar kan jag meddela. 😀

IMG_5524

Framme vid fjällstationen kändes det nästan lite konstigt med allt folk.
Man längtade ut till tystnaden igen. Fast den där duschen var ju inte helt äcklig! Eller maten i restaurangen, där man kunde göra egna, nygräddade våfflor med hjortronsylt. Oh…my…god! *sockerchock*

Lätt att jag kan tänka mig att fjällvandra igen!!
Vi smider redan planer inför nästa år! Men visst, det är ju rätt skönt att komma tillbaka till alla bekvämligheter igen – Det erkänner jag. 🙂

Att tänka på när du sätter dina mål!

God morgon!
Känner mig lätt mör i benen så här på morgonkvisten. Varför åter kommer jag till senare.
Vet inte om det är skolstarten och vardagsrutinerna som gör mig så trött att jag inte kan sova (”Trött så man inte kan sova”. Logiskt, eller hur).
Frustrerande är det i alla fall. Idag vaknade jag 04.45 och låg vaken till 05.30. Då gav jag upp och lyfte fötterna över sängkanten. Men en bra morgon ändå! 🙂

Lite kloka ord att börja dagen till.
Sara sätter ord på mina tankar. Tidshysteri är inte min grej (heller). Kloka ord att fundera över. Tänk efter vad just ditt mål är. Inte vad du tror att ditt mål borde vara, sett ur andras ögon.

Mina mål går inte ut på att springa eller cykla eller göra något annat på en specifik tid eller så. Mitt mål handlar mer om att jag vill klara av vad som helst, när som helst!

IMG_4779

Vem försöker jag lura?!

Inte bara två, utan tre dagars vila blev det.
Jag måste erkänna att kroppen blir rastlös när jag väljer att medvetet vila, men samtidigt vet jag ju att vilan är viktig! När klockan närmade sig 20-strecket ryckte det i löpartarmen. Jag som (nästan) aldrig springer så sent. Blir det inte direkt efter jobbet, blir det liksom inte av.

Nu när den heta sommarluften hade förvandlats till ljummen sommarkväll ville jag bara ut. Jag sa till sambon:
”-Jag går en sväng med Love”.
Och när jag sa det menade jag verkligen GÅ en sväng. Däremot tänkte jag:
”Jag tar på mig träningskläder och testar mina nya löpardojor, om jag eventuellt, kanske, möjligtvis (…) får för mig att springa litegrann”.

Tänkte hon och sprang sedan inte…. NOT! 😀
Det blev inte något jättelångt pass, men till slut hade jag skramlat ihop nästan 6,5 km. Vaden trilskas ju fortfarande lite grann, men eftersom det inte verkar bli värre så tassar jag på lite försiktigt. Att köra alternativ träning de här vackra, ljumna, guldfärgade sensommarkvällarna känns inte alls särskilt lockande.

IMG_5616

Om man bortser från vaden, så wow!
Mitt flås var ju helt med på noterna. Och knoppen var definitivt med på noterna. Däremot vågade jag inte trycka på för mycket; rädd för att dra på mig någon ny (eller nygammal) bristning. Lugnt och fint, men med lugn andning och ett leende på läpparna!

Och de nya skorna förresten;
Salomon S-LAB XT 6.  Det är aningen smala i modellen, men om jag inte minns fel var mina Speedcross det också. De brukar sedan sitta perfekt (som gjutet) när man sprungit in dem lite. Tyckte t.o.m. att de greppade bra på, den annars så ”rulliga”, grusvägen. Jag får återkomma med en recension när jag sprungit i dem lite mer.  De ska förhoppningsvis få känna på lite ”Embrace the mud” snart. 🙂