Racerapport – Risveden Terräng 2015! 

Veckan som har gått har gått i osäkerhetens tecken.
Jag har verkligen velat och känt efter. Hur känns kroppen? Är förkylningen borta eller inte? Känner jag bara efter för mycket? På fredag kväll gick jag och la mig redan klockan 21 och fick lite småkonstiga blickar från sambon. Jag brukar dessutom sova dåligt inför tävlingsdagar, men just den här natten sov jag riktigt bra, tack och lov!

Med dryga 11 timmar på sömnkontot kände jag mig relativt pigg på morgonen.
Ingen raspande känsla eller ont i halsen. Däremot allmänt seg, vilket egentligen kunde bero på att jag oerhört sällan springer så tidigt på dagen. (Kvällslöpare som man är).
Fick tvinga ner frukosten, för jag hade ingen matlust alls. Förberedde resten och gav mig av mot Sjövik.

Nummerlappen hämtades ut och jag passade samtidigt på att gå på toa.
Både magen och nerverna kändes förvånansvärt lugna, mot hur det brukar kännas. Kanske att jag mentalt hade ställt in mig på att inte ha några som helst krav, efter den här sommaren ”uppladdning”?

Träffade lite folk som jag kände och några jag inte kände, men som var trevliga att tjöta med ändå!
Barnloppen (1,5 och 3 km) rullade på innan tävlingsklassen och när jag stod och klappade i händerna vid mål och såg deras spurter, blev jag alldeles tårögd. Kanske lite nerver och känslor inom mig ändå? 🙂

Ställde mig längst bak i fältet!
Dels vet jag att jag inte är snabb, plus att det alltid känns liiite bättre att springa om andra, än att själv bli omsprungen. Efter att starten hade gått tassade vi iväg och jag låg i rygg på en grupp på tre andra, som höll ca 6,20-tempo. Det kändes som att alla andra drog iväg och ”min” grupp hamnade hopplöst sist, men eftersom klockan visade ett ganska rimligt tempo (för mig) så låg jag kvar tillsammans dem ett par km.

Någonstans vid 5 km lufsade jag förbi dem och kom strax efter ikapp Marie och hennes dotter Matilda och vi hängde ihop från och till under hela loppet. Mycket trevligt att prata lite och tänka på annat!


Vid 6,5 km kom den:  Väggen!
Det är oerhört märkligt hur jag varje år lyckas glömma hur vidrig den är…?! Strax innan vi kom fram till den, sa jag till Marie att: ”Nu kommer väggen, då får vi i alla fall GÅ och vila lite”. (Halv på skämt förstås, men tänkte ändå att det kommer gå ganska lätt).
En funktionär på fyrhjuling hörde mig och bara skrattade. Eh…?! Vad menas?! 😛

Det lutade lodrätt uppför. Lite till, lite till och lite till.
Matilda, som sprang för första gången, sa: ”VAD ÄR DET HÄR?!?” Det kom även några mindre snälla ord om hennes mamma, som hade lurat henne att springa… Hehe!
Helt plötsligt kom en platå: YES! Äntligen uppe. Vänta nu… Not! Den svängde av och det var ju bara att fortsätta att traska lite till. Trots mjölksyra upp till öronen! De som är i täten och springer uppför den, kan ju inte vara mänskliga…?!

risveden2013-3
Fram till 9 km hade jag ändå en relativt bra känsla.
Men där kom dippen. Ordentligt! Jag fick massa negativa tankar. Jag var helt själv i skogen och det kändes plötsligt inte som en tävling längre.
Så jag passar på att gå lite här, där ingen ser…” (*viskade den lilla rösten i huvudet*)

Var sååå trött och stum, att jag på allvar funderade på om jag skulle bryta vid kontrollen vid 10 km? Det kanske är förkylningen som ligger någonstans i kroppen, trots allt…? Negativa tankar = Fler negativa tankar…


Men så vet jag ju sedan tidigare år att vid ca 11 km kommer den.
Den där FANTASTISKT magiska trollskogen! Där det dessutom lutar sådär lite lagom nedför. Om jag bara tar mig dit… Och det gjorde jag. Och plötsligt kändes det mycket lättare igen. Bra där pannbenet! Tassade på, om än inte särskilt snabbt, men jag gick i alla fall inte.

Nästa mentala dipp kom vid ca 13,5-14 km.
5 km kvar?! 5 km är inte mycket i vanliga fall. Men nu… En hel j***a evighet! Det var ju helt fel år att fira 5-årsjubileum genom att förlänga banan en km…!

Eller förresten. Nu var nog dippen inte så mycket av den mentala karaktären längre. Utan mer att kroppen kändes helt stum och stel. Alla (!) muskler i benen ömmade vid varje steg. Jag känner igen känslan. Den brukar dyka upp när man springer längre än man är van vid. Och med tanke på bristen av långpass i sommar, var det inte särskilt konstigt att den kom såpass här tidigt.

Ut på grusväg. Tråkigt, visst. Men ändå relativt tacksamt.
Försökte ha som motto: Springa på flacken och i nedförslut. Gå i uppförsbackar. (På slutet var det inte så många uppförsbackar. Så när de väl kom, blev det lite som en ”belöning” att få gå). Tog mig förbi ett par stycken här och kändes mig ganska stark, trots att benen fortfarande gjorde ont!

När det var ca 800 meter kvar dog jag.
Alltså, inte bokstavligt talat, såklart. Utan kroppen la ner. Försökte gå så fort jag orkade. Springa gick inte…! Var nära att kräkas i sista uppförsbacken innan mål. Lungorna kändes som minst 10 storlekar för små…?!

Precis när jag kom upp för backen, hörde jag någon flåsa mig i nacken. I helvete heller?! Inte nu! Försökte hitta de absolut sista krafterna, i mina närapå krampande muskler och fick nog till något som kanske, eventuellt kan ha liknat en spurt (?) Jag höll den flåsande herren bakom mig, med ett tiotal sekunder i alla fall. Alltid något.

Under ”normala” omständigheter” hade jag inte varit särskilt nöjd med tiden.
Men med tanke på en muskelbristning i slutet på maj, vilket resulterade i 6 veckors total löpvila. Inga långpass eller intervallpass i sommar, plus en förkylning senaste veckan. Med det i åtanke är jag GALET nöjd!!

Och jag måste säga som jag skrev i tidigare racerapporter:
Väldigt märkligt hur mycket smärta och illamående man faktiskt kan lyckas förtränga, från ett år till ett annat… 😮 😉

Annonser

16 thoughts on “Racerapport – Risveden Terräng 2015! 

  1. Ping: Mitt 2015 – Del 2 – Andra halvåret | Rund är också en form – Trail & Träning

  2. Ping: En kropp i obalans. | Rund är också en form!

  3. Bra jobbat! Visst är det häftigt att upptäcka att man faktiskt orkar väldigt långt trots att man sprungit jättelite under en lång tid. Tydligen har man ändå lyckats etablera nån slags bra grundkondition och höja lägstanivån rejält 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s