Nordvärmlandsleden – Trailporr & Björnskräck!

Dimman låg som en grå slöja över berget när jag vaknade på morgonen.
Tur att jag skulle ytterligare ett hundratal höjdmeter upp (med bil) till ledens start. Passera upp, ovanför dimman och när solen (en halvtimme senare) väl började värma upp naturen försvann den helt.

+ 2 grader stod termometern på.
Inte riktigt vad man har varit van vid hemma…!? På med långa tights, kortärmad tröja och en tunn vindjacka. Jag hoppades på att det skulle bli varmt relativt fort. Både pga att solen steg, men även att kroppen fick upp värmen, när jag väl började springa.

Uppe på Långberget kunde man se dimman nere i dalen.

Tassade iväg mot Långbergets hotell och försökte lokalisera leden.
Efter bara någon halv km insåg jag att det var BETYDLIGT blötare här än sist, då jag bara testade en kort bit på sträckan åt det här hållet (ner mot Branäs).

En del spång, men utan metalldubbar vågade jag inte springa särskilt mycket. Och där det inte var spänger (och förmodligen torrt vanligtvis) lät det nu: Klafs, klafs, plofs! Och där försvann foten, ankeln och halva vaden (!) ner i stigen/myren. Försöka hålla sig torr? Glöm det! 😀

En sån grej hade kunnat förstöra rundan.
Om man börja tänka negativa tankar och tycker att blöta fötter förstör dagen. Men jag kom på mig själv att fnissa högt, när underbenet bara försvann ner i gyttjan. Det var något så komiskt oväntat i det hela…!
Blött, det såg jag ju med blotta ögat. Men att det var nästan en halv meter djupt på vissa ställen, hade jag inte kunnat förställa mig. Tur att majoriteten av stigarna inte såg ut så, ändå!

Myrar kan ju även vara väldigt vackra!

Love njöt minst lika mycket som jag, den här fantastiska dagen!
Efter att Annelie, i somras, lärde henne att plocka blåbär på egen hand (eller var det egen tand?), tittade hon bedjande på mig när vi hittade daggbeklädda bär.

Efter myrmarkerna bar det av in på lite mer tekniska stigar.
Mindre blött, men mer rötter och stenar och tungan rätt i mun. Dessutom började min ”björnskräck” göra sig lite till känna här. Tätare skog känns mer otryggt. Om det stämmer eller inte ska jag låta vara osagt (?)

Jag harklade mig, visslade och pratade med Love, minst varje halvminut. Hon undrade säkert varför jag tjötade så mycket, utan att jag egentligen ville någonting! 😀 Hon verkade inte heller reagera, eller få upp någon vittring på något, så det var nog mest hjärnspöken från min sida (även om trakterna är relativt björnrika).

Stannade till en kort stund vid en liten rastplats med bänkar och skylten Hånliden.
Tappade andan över den magiska utsikten ner över Eggsjön! Här var plan A att springa en liten bit till och sedan tillbaka på en skogsväg/grusväg upp längs Eggsjön. (Egentligen kunde jag sprungit leden ända ner till Sysslebäck alternativt Branäs, men eftersom jag tog bilen upp så var jag tyvärr tvungen att ta mig tillbaka upp på Långberget den här gången).

Efter ett tag kunde jag bara konstatera att plan A var inte genomförbar.
Det här är ju nackdelen med att testa nya stigar. (Även om fördelarna är så många fler!) 🙂 Den skogsväg som enligt kartan skulle vika av 45 grader åt vänster ner mot sjön, fanns inte. Jag sprang/gick fram och tillbaka flera gånger, för jag tänkte att jag eventuellt hade varit ofokuserad och missad den. Men icke… Nähäpp?!

Förvisso hade jag kunnat ta mig dit offtrail, men som sagt; Björnskräcken.
(Varför det nu skulle vara säkrare att befinns sig på en liten stig?! Haha!) Dessutom stod det här trädet, där den avvikande stigen/vägen skulle vara. ”Bad Omen”?! 😮 Valde istället att köra på plan B; fortsätta längs leden, sjungandes, visslandes och tjötandes.

Kom ut på en grusväg nere vi näcksjön.
Björnrädslan hade börjat lägga sig nu och jag var rejält sugen på att fortsätta tassa nedför berget på småstigarna. Jag kände mig oväntat pigg och fräsch och vaden bråkade inte alls! *Yeay* En känsla av att jag hade kunnat fortsätta springa för alltid! Samtidigt ska jag inte klaga. Grusvägen var nästan mer skogsväg (mjuk och lite igenvuxen) och färgerna var fantastiska!

IMG_6397

Vid dryga 10 km var jag tvungen att vända uppför berget igen.
Den där känslan av att kunna fortsätta för alltid. Den liksom försvann med antalet höjdmeter… Märkligt, va? Naturen fortsatte att bjuda på ett fantastiskt skådespel! Jag kunde inte ha valt en bättre dag eller en bättre månad. ÄLSKAR HÖST! (Har jag sagt det förut? Jaha). 🙂

Uppför, uppför, uppför. My God, skämtar någon med mig!?
Mina hamstrings klagade massor! Jag som ALDRIG brukar känna av just hamstring? Vaderna sa inte så mycket alls. Jag fattade ingenting och var allmänt förvirrad över kroppens signaler. Fast lungorna var extremt tydliga i sitt språk. ”JAG…FÅR…INGEN…LUFT!” Ett språk som jag förstod. 😛

När jag väl kom upp återhämtade jag mig relativt fort ändå.
Tog en liten, kort avstickare åt andra hållet (mot Höljdes, det delen av leden som jag sprang förra gången). Den mindes jag som torr och teknisk. Även här var det blött! Stigen var en bäck. Har det verkligen regnat såå mycket i sommar? Här fick även Love vittring på något. Fokusera hund = skraj matte!! Som bara ville därifrån. FORT!

Totalt skrapade vi ihop dryga 16 km. Som med tanke på terrängen kändes som minst 25! Jag var rejält mör i benen efteråt och Love däckade när vi kom tillbaka till stugan. Så en bra dag, helt enkelt! Nordvärmlandsleden – Vi ses igen! Promise! 🙂

Fokuserad traildog…

Annonser

21 thoughts on “Nordvärmlandsleden – Trailporr & Björnskräck!

  1. Ping: Att tänka på när man springa trail! | Rund är också en form – Trail & Träning

  2. Ping: Mitt 2015 – Del 2 – Andra halvåret | Rund är också en form – Trail & Träning

  3. Ping: En kropp i obalans. | Rund är också en form!

  4. Åh nu blir jag sådär avis ibland, fast inte missunnsam! VIlken dag! Så härliga bilder och ni verkar ha haft kul 🙂 Björnar alltså. Har inte varit så rädd för det tidigare, men i somras när jag var ute och red i skogen så slog det mig plötsligt att det är rätt gott om björn runt Särna. Och att jag inte är säker på vad som gäller om en träffar en nalle. Spela död eller backa försiktigt. Läskigt det där 😛

  5. Vad kallt det var där då! Burr! Men förstår att det var vackert. Tur att du slapp träffa på någon björn!

  6. Näe. Jag vill inte titta på dina fina bilder. Får sån jäkla längtan efter fjäll och trail. Och sen när jag läser att där inte finns älgflugor… åhhhhhhhh.

    • Tycker jag absolut att du ska göra! Totalt ca 55 km från Höljdes till Branäs, om jag inte minns fel.
      Om du vill kan vi ta delar av leden tillsammans? Två skränande damer lär väl skrämma iväg björnarna, va?! 😮 😉

  7. Vilken fantastiskt led! Den har jag inte ens hört talas om – skall genast googla och börja leta efter en chans att ta mig dit.

    Om augusti är en rötmånad så får september vara en löpmånad. Sommarlöpning i alla ära men hösten är den bästa tiden (så länge man står ut med blöta strumpor i alla fall).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s