600 höjdmeter för att utmana sina hjärnspöken! 

Inte en enda del av mig ville åka hem igår eftermiddag.
Jag hade lätt kunnat tänka mig att vara kvar i de värmländska skogarna ett par veckor till…! Men måste man åka hem, så måste man, tyvärr. Jag har verkligen hunnit landa och känt att jag blivit lugn i sjläen. Det är verkligen skönt att hitta den känslan. Det allra bästa hade varit att hitta den oftare i vardagen. Det går ibland, men det är betydligt lättare när man kommer iväg och kan slappna av utan alla vardagliga bestyr runt omkring!

Sista dagen bestod dels av en morgonjogg på 5 km.
Inte sådär lättsprungen och platt som man önskar, men jag klagade varken på kuperingen eller vyerna… 🙂 Jag som inte är någon morgonmänniska i grund och botten, njöt av den tidiga rundan. Lite segt första km, men därefter var kroppen förvånansvärt pigg efter långpasset dagen innan.

Senare på förmiddagen blev det höjdmeter.
Inte i formen ”springa”, utan gå. Uppför, uppför, uppför barberget. När man kom upp på toppen utsikten var slående! Väl uppe skulle man upp ytterligare ca 3 meter; Upp på ”klövsten”, med hjälp av en stege. Där började mina hjärnspöken göra sig hörda.

Det kan låta ologiskt att man tagit sig upp på 599 möh och njuter av utsikten.
Men när man sedan kliver upp på en stege, för att ta ytterligare 6 små ”trappsteg” så låser sig hjärnan. Kom upp på stenen, men sedan kom ångesten. Höjdskräcken. Jag började tänka tankar som att:
”Jag kommer ALDRIG komma ner igen?!” Hur kan 3 ynka meter se så låga ut nerifrån, men när jag kom upp på stenen, kändes det som en evighet ner till marken… 😮

På mycket darriga ben ställde jag mig upp och bad jag sambon ta ett foto.
Tack och lov kändes det bättre efter en liten stund. Jag klättrade ner och lyckades sedan klättra upp och ner för stegen en gång till. Bara för att se om jag kunde. Att utmana sig själv är så jäkla nyttigt!! Jag HATAR verkligen att vara höjdrädd. Fördelen är att man känner sig så jäkla stolt när man väl lyckats lura/övervinna sina hjärnspöken!

Har ni någon fobi som ni utsätter er för?

Annonser

4 thoughts on “600 höjdmeter för att utmana sina hjärnspöken! 

  1. Hihi. Ja märkligt det där! Jag har blivit mer höjdrädd med åren av någon anledning.
    Någon ”fobi” har jag inte men hela sommaren har jag ju jobbat med ”Face your fears”-tmat. För mig var det stort (och läskigt) att t.ex. simma OW och att vara med på en ”ren” simtävling. Men jag gjorde det! 😀

  2. Ormrädsla i kombination med orientering är en utmaning… Jag VET ju att det är väldigt sällan orienterare stöter på orm (de känner väl vibrationer av alla löpare) så jag försöker att inte tänka på det, men sen ibland kommer det över mig och då blir det jobbigt.

  3. Jag är också så där höjdrädd…löjligt höjdrädd måste jag påpeka. Ibland klarar jag av att stå på en stege och måla, vilket jag klarade i somras med en enorm handsvett 🙂 Jag går inte över höga broar i så fall får det bli cykel över för då går det snabbare! Fasiken vad löjligt det låter!
    Något som jag absolut inte gör är att flyga!!!
    Kram Cia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s