2 km uppförsbacke! 

Var fullständigt jetlagad imorse, när barnen vaknade.
Inte för att klockan ställdes om till vintertid mellan fredag och lördag, utan för att vi kom upp till Värmland vid midnatt och sedan inte kom i säng förrän efter lite kvällsmat. Jag lägger ju mig normalt sett alltid klockan 22…

Var nära att somna efter lunchen idag, när jag låg och läste tidningen ”Topphälsa”.
(Inget jag läser i vanliga fall, men tidningsutbudet här är inte det största). Jag kom på mig själv att vara GALET trött och löpsugen på en och samma gång. Märklig kombo. Men segade mig upp ur sängen och tog lååångsamt på mig träningskläderna, i något konstigt hopp om att plötsligt vakna till liv.

Första km var det segaste jag har känt på länge!
Som tur var verkade kroppen piggna till en aning, även om passet inte genomsyrades av någon lätt känsla. Men bara utsikten gör ju att man blir glad ändå! Varför bor man i slask-blask-delen av Sverige (nära Göteborg) när man kan bo längre norröver?

Här är jag, ett par km senare. Lycklig och endorfinhög! 🙂

Km nr 4 och 5 gick lätt nedför.
Rena glidarsträckan alltså! Värre när jag skulle ”hem” igen. Två km konstant uppförsbacke. Visst, mer eller mindre lutning var det, men lutning hela vägen…! Lägger jag in antalet höjdmeter i ekvationen måste jag faktiskt säga att kroppen presterade över förväntan. Även om förväntan från start kanske inte var mega-hög.

Men återigen. Vad är prestation?
När man bara kan njuta av de vackra vyerna i ”mitt” älskade Värmland..?! 🙂

Och som avslutning på kvällen hade svärmor lagat en god portergryta, som intog med STOR aptit (och i flera portioner) ihop med ett glas rött (eller två).

Har ni haft en bra lördag?  🙂

Annonser

Årets första mörkerlöpning! (Del 5)

När jag ser tillbaka på hur mörkrädd jag har varit, inser jag vilka framsteg jag har gjort.
Trots det ska jag inte ljuga och säga att jag är 100 % bekväm med att ge mig ut i totalt mörker, under vinterhalvåret. Jag kan fortfarande få lätt panik när jag ska gå från ytterdörren till bilen på morgonen t.ex. (Logik?)

Häromdagen blev det dags för årets första mörkerlöpning.
Jag tassade iväg och insåg ganska snart att: ”Shit, det här går ju ganska bra!” Inte alls så nojig och uppstressad som jag trodde att jag skulle vara, såhär första gången. Nästan 8,5 km senare stannade jag utanför huset och kände mig så jäkla hög på endorfiner! Och stolt över mig själv.

Dessutom frågade jag mig själv:
Hur kan jag glömma hur jäkla pigga benen känns och stark jag känner mig när jag springer med pannlampa? Jag kan inte sätta fingret på vad det är? Om det kanske har att göra med att jag inte ser hur långa raksträckorna är? Eller hur brant backen egentligen är? Jag tänker (och ser) bara ett par meter fram och fokus ligger bara på den korta sträckan? Hur som helst fungerar det bra! 🙂

Och jag lovar: Om jag (som var HYSTERISKT mörkrädd för 5-6 år sedan) klarar att springa i mörker, så fixar vem som helst att springa i mörker!
Det gäller bara att prova. Korta sträckor i början bara. Man måste inte ge sig ut på en mil i skogen liksom… Prova! 🙂

Här har ni fler inlägg om mina försök att springa ute på vintern:
Mörkerlöpning för mörkrädda – Del 1
Mörkerlöpning för mörkrädda – Del 2
Mörkerlöpning för mörkrädda – Del 3
Mörkerlöpning för mörkrädda – Del 4

Glömmer vi att leka?

Jag lyssnade på morgonpasset på P3 på vägen till jobbet imorse.
De diskuterade bl.a. hur vi i dagens samhälle alltid är uppkopplade. En lyssnare mailade in och skrev att på ”sitt” dagis satt barnen med paddor flera timmar varje dag. Hur sjukt det är att vi inte leker och är ute i större utsträckning! Hur dagens barn inte ens vet vad leken ”X” är för någonting.
Plötsligt kom jag på massor av lekar som vi höll på med som barn! Rena nostalgi-trippen! Det är så himla viktigt att våra barn rör sig!

.
* Pantgömme:
En utveckling från vanlig kurragömma. En fick räkna, resten gömde sig. Och när den som hade räknat gick runt och letade, skulle man hinna fram till (exempelsvis) en husknut (som den som räknade ”vaktade” och skulle panta in de som han/hon hade hittat). Hann man själv dit först, tog i knuten och sa: ”Pant 1-2-3!” Då hade man klarat sig.

* Fängelse:
Kanske en väldigt lokal lek? Hehe! En version av tjejerna jagar killarna. Vi fångade dem, pussade dem och satte dem sedan i ”fängelse”. Rymde de därifrån (vilket de nästan alltid gjorde, så jag tror att de VILLE bli pussade) så började allt om från början. 😀

* Röda/Vita rosen:
Någon typ av ”spionlek”, om jag inte minns fel (?) Man var uppdelade i två lag. Ett som hette ”vita rosen” och det andra ”röda rosen”. Det ena laget skulle gömma en ”skatt”, det andra laget skulle hitta den. Till sin hjälp skulle de fånga någon i det motsatta laget. Den personen var, i sin tur, tvungen att ge tre ledtrådar (på saker som fanns nära skatten): T.ex. sand, buske, blått.

* Latjolabjan
På vår gård hade vi en gungställning med tre gungor. En i mitten gjord av ett runt bildäck. På de båda sidorna fanns ”enklare”, platta gungor. Dessa hängde man upp på sidan /i gungställningen så att mittengungan hängde fri. Satte fart på den (i mitten) och när man hade som mest fart, kastade man sig åt sidorna. Bäst gick det om man var två och lyckades få gungan att både snurra och gunga hysteriskt, på en och samma gång. (Att man inte slog sig)?!

* Stenåldersmänniskor
Sprang omkring i skogen. (Himla smart jag var som liten!) 😉  Klättrade i träd. Hoppade från höga stenar och berg (!) Lagade mat (…) genom att riva isär torkade/murkna grenar (som var ”kött”) och tillaga det i en sås (sörja/lera). Mums…

* Hoppade twist!
Så himla kul i sin enkelhet! (Gör någon det längre)?

* Vildhästar
Rusade runt och gnäggade. Mellan gnäggningarna förklarade man på ”människospråk” vad man hade menat med just den gnäggningen. Haha! 😀

 

Vad lekte ni när ni var små?
Och leker era barn liknande lekar? Mina är nog rätt dåliga på just lekar. De gillar däremot att röra sig i övrigt. Spela fotboll, hoppa studsmatta, cykla, busa med hunden osv.

Man vet att man är i balans när…

…man inte alls reagerar som man brukar.
På ett positivt sätt alltså. När jag tänker efter kanske det säger mer om hur jag brukar vara, än hur jag var just igår… Hehe! 😛

IMG_6574.

  • Morgonen – Då var det många på riktigt. Var EXTREMT trött och önskade att någon av barnen skulle vakna och säga att de hade ont i halsen, så jag kunde vara hemma. Skämdes sekunden efter, över tanken och var såklart glad att de var friska!
  • Dagen – Flöt på bra. Med lite (starkt..) kaffe piggnade jag till och med trevliga kunder och skratt med kollegorna så kändes det som en riktigt härlig måndag!
  • Eftermiddagen – Jag slutar vanligtvis halv fem. Sambon ringer mig vid 16.39 och jag är då kvar på jobbet.
    ”- Älskling, jag har ingen bil…”,  hör jag från andra sidan luren. Eh… VA?! Här skulle jag nog i 9 fall av 10 gått i taket! Men istället sa jag att jag sticker nu och hämtar upp dig och barnen på vägen. När jag lagt på fnissade jag hysteriskt! Hur kan man tappa bort tiden så fullständigt (och dessutom glömma bort att bilen är på lagning)?
  • Kvällen – Tillbringades i stallet med äldsta sonen. Måndagsvana. Och en bra sådan! Så grymt kul att se hans utveckling varje hopplektion och hur han verkligen älskar det! 🙂
  • Natten – Sov som en stock! Första natten på länge som jag inte hade små barnhänder snurrandes i mitt hår. Det är mysigt ibland men tyvärr sover man sällan lika bra.

Overall – en riktigt bra måndag! (Med risk att låta lite överpeppad). 😉
Min poäng är att det sällan blir så dåligt som man tror när dagen börjar och man helst bara vill dra täcker över huvudet.

Hur startade er vecka?