Tvetydighet, fokus och gymselfies!

Visst är det konstigt hur känslan ibland inte matchar det som sedan händer?
Som när man känner sig relativt pigg, men sedan inte orkar NÅGONTING. Eller tvärtom, när man är galet trött och seg, men kroppen överraskar så fort man har tagit sig i kragen och satt igång. Känner ni igen det?

Det sistnämnda hände mig nu senast.
Gick tveksamt in i gymmet. Hade velat hela dagen, mellan löpning, spinning, yoga och styrketräning. (Kanske det där att planera i förväg inte vore SÅÅ dumt ändå? Haha!) Till slut föll valet på ett styrkepass, men jag kände mig så fruktansvärt oengagerad…!

Men tji fick jag.
Så fort jag hade börjat kickade något oväntat in! Jag kände mig stark, fokuserad och fick riktigt bra muskelkontakt, i alla fall i de flesta övningarna.
Rygg, axlar och lite prehab för höft och säte. Och jodå, skön träningsvärk idag!

PS. Lyckades ta en sån där läskig gymselfie också.
Det ser ju nästan ut som jag bajsar på mig… Haha! 😛 Men VARFÖR känner man sig så dum, när man står där och fotar? Jag förstår inte hur bloggare, som ofta lägger upp en massa gymfoton och filmer (!) bär sig åt? Känns det helt naturligt till slut…?

10 tankar om “Tvetydighet, fokus och gymselfies!

  1. Haha ☺. Min största skräck när jag började blogga var insikten om att behöva lägga upp en bild på mig själv. Nu har det, bland annat tack vare dina bilder (minns en särskilt med simutrustning i skogen 😄) minskat och det känns faktiskt rätt okej att ta en selfie och lägga upp. Inte alltid snygg, men för mig som länge vägrat stå i centrum är det ett roligt och stort kliv framåt 😄.
    Fast ibland känner man sig rätt fånig på gymmet när man tar selfies eller filmar sig själv. Jag vet inte vad som är värst, att be någon filma eller att bli påkommen med telefonen riggad 😂😂.
    Fast ibland är det faktiskt av rent praktiska skäl jag filmar. Jag behöver få koll på hur det ser ut när jag lyfter för att förstå hur jag ska kunna utvecklas och bli bättre. Därför har jag nog lite lättare för att motivera mig själv till att ”stå ut med obehaget” med att filma/fota mig själv. Jag ser ju nu, bara på några veckor, hur min lyftteknik blivit bättre, så det är värt det. Hoppas du tycker likadant.

  2. Jag tror när man släpper förväntningarna så slappnar kroppen (och knoppen) av och då kan det bli så där bra. 🙂 Vet inte om det är något fel på mig men jag tänker att ingen bryr sig vad jag gör/inte, de har fullt upp med sig själva, så vad gör en selfie hit eller dit? 🙂

  3. Känner absolut igen det där! Det första alltså. När kroppen överraskar. Väldigt trevligt när det är åt det positiva hållet! Någon selfie i gymet har jag aldrig försökt mig på. Alldeles för pinsamt för att jag ens skulle komma på tanken. Jag tycker till och med det är pinsamt ensam ute i skogen. 🙂

  4. Förstår inte heller det där med selfies. Det är ju hur pinsamt som helst. Måste vara helt ensam om jag ska våga. Men så kommer det alltid någon ändå, mitt när jag står och ser fånig ut. Gaaah. Undrar om det någonsin kommer att kännas normalt…

  5. Känner igen den känslan så mycket! Lika härligt som det är när en tror en är superseg och ändå får till världens pass, lika frustrerande är det när en känner sej på topp och det blir supertungt. Har någon teori om att en kanske sänker kraven och slappnar av mer om en inte känner sej jättepigg. Det där psyket alltså, det är kraftfullt 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s