Läsarfråga: Springa själv i mörker.

Jag fick en fråga av Johanna gällande mörkerlöpning, som jag tänkte svara på genom att ge det ett eget blogginlägg:

Frågan:
”Hur tänker du kring att springa ensam? Har ju hänt så mycket läskiga saker på det senaste. Speciellt när tjejer varit ute och sprungit i skogar och elljusspår.

Själv drar jag mig för att springa ensam i skogen eller ensam i stan vid mörker…”

Svar:
Till att börja med vill jag säga att jag blir så arg över att vi kvinnor ens ska behöva tänka så här; ”Vågar jag…??” Att det finns människor därute som får oss att begränsa oss själva.

Med det sagt, ska jag försöka svara på frågan. 
Personligen springer jag inte jätteofta inne i stan. (Varken på vintern, eller under de ljusare årstiderna).  Och de få gånger jag gör det, har jag med mig hunden, vilket är en enorm trygghet! Inte för att hon är någon jättestor, muskulös ras, men jag tror ändå att det kan avskräcka någon att försöka. En hund som försvarar sin ägare är inte att leka med, oavsett storlek.

IMG_2662

När det gäller att springa i mörker i skogen;
Det beror ju lite på om man springer på ett elljusspår nära bebyggelse eller om man springer mitt ute i ”ingenstans”.
Jag befinner ju mig oftast ute i det sistnämnda. Att någon skulle sitta och vänta på att det EVENTUELLT kommer förbi en tjej, en mil från stan, tror/hoppas jag är ganska liten.
Det jag är mest rädd för är mig själv. (Dvs min mörkrädsla som ofta triggas igång utan anledning. Försöker jobba på det!)  Eller att möta en flock vildsvin / överrumpla en chockad älg som går till försvar.

Det känns som jag svävar iväg här… 😉
Sammanfattning: Jag tror mycket på att vi inte ska begränsa oss själva. Självklart kan man vara lite extra försiktig eller uppmärksam. Man kan springa med mobilen i handen, eller kanske en nyckel (för att kunna försvara sig).
Gå en självförsvarskurs. Alternativ springa med vänner/bekanta eller ha en hund som sällskap, om man kan.

Vad man själv känner att man  behöver för att känna sig mer trygg, helt enkelt.
Men i grund och botten tror jag att det även handlar om att utmana sig själv. Små, små steg i taget. Ett varv runt kvarteret i mörker t.ex.?
Ju mer man undviker saker, desto mindre blir ens komfortzon (och tvärtom).  Så våga!

Hur tänker ni, vad gäller mörkerlöpning?

15 tankar om “Läsarfråga: Springa själv i mörker.

  1. Pingback: Mitt 2015 – Del 2 – Andra halvåret | Rund är också en form – Trail & Träning

  2. Förra veckan sprang jag en kväll med pannlampa, och måste erkänna att det var lite läskigt när jag riktade lampan mot ett fält och det glimmade ett par ögon där ute… Att inte veta vad det var eller hur det reagerar på om jag kommer i närheten, det var ganska läskigt. Men hellre det än att springa ensam i en stadspark på kvällen, det hade jag varit mer rädd för.

  3. Bra inlägg. Och jag håller med, vi ska inte ens behöva tänka i dessa baner. Men saker har hänt, hemska saker, som tyvärr får oss att känna oss rädda. BLÄÄ vad jag avskyr det. Men, jag försöker springa på upplysta ställen, gångvägar eller där jag vet andra människor rör sig. Eller med en vän.

  4. Jag springer inte så ofta i mörker men när jag gör det så är det inne i stan, på upplysta vägar. Men lite läskigt är det, om jag möter en eller flera unga män tänker jag instinktivt att jag ska springa undan. Norrköping har ju blivit en plats med en del kriminalitet och gäng på sina håll, så det känns inte så tryggt längre. Nu springer jag inte i de delarna, men i citykärnan kan de hänga på kvällarna.
    Vet inte om jag skulle greja skogen faktiskt. Måste bli bekant med den först, så att det är ”min skog” tror jag 🙂

  5. Jag undviker vissa sträckor, men tänker också att risken är mindre nu, när det är mörkt, kallt och lite ogästvänligt. Vem har lust att stå och huttra i väntan på att någon kanske ska lunka förbi? Sen är det rent procentuellt väldigt lite som händer, även om det är för jävligt att det ändå kan hända saker.
    Annars gillar jag faktiskt lite att springa i mörker. Det får mig att känna mig lite extra seriös och fokuserad. Fånigt, men sant.

  6. Förskräckligt att man ska behöva vara rädd. Personligen är jag mer rädd för att gå. När jag springer är jag ju liksom både igång och alert. Nu får man ju inte ha pepparspray i Sverige men en liten flarra hårspray kanske kan vara något att ha i handen? Eller nyckelkmippan… Sällskap är bra! Finns nästan alltid någon som vill/kan hänga med. Om inte annat så cyklande. 🙂 Hörlurar rekommenderar jag dock inte.

  7. Jag springer och försöker att låta bli att tänka. I stan har jag rundor där jag numera känner mig trygg. Vet att det finns lysen och är mycket folk i rörelse för det mesta. I skogen är jag nog ganska avslappnad i beckmörkret. Det handlar som sagt om att inte tänka. Börjar jag tänka så finns risk att jag blir gråtfärdig av skräck 😀

  8. Jag tänker precis som du och kutar bara på. All statistik visar väl att överfallsvåldtäkter händer oftare på sommaren och det är ju extremt ovanligt med överfall i motionsspåret? Jag är lite mer försiktig i Bryssel för då ligger min skog väldigt centralt och är helt oupplyst. Det är ganska lite ”vanligt” folk omkring på kvällarna men jag har sett en del uteliggare och missbrukare i krokarna.

    Jag har också gått en kurs i självförsvar för tjejer (i Friskis regi, den var riktigt bra) men det handlade mest om att jag vill känna mig tryggare rent psykologiskt än att jag faktiskt är rädd. Precis som Nina så undviker jag hörlurar .

  9. Jag resonerar som du. Sen är jag ju inte mörkrädd, bara om jag av någon anledning ”eldar upp mej själv” eller ja, ”har en dålig dag”. För det mesta kutar jag bara på. Sen tycker jag inte om att springa med hörlurar, dels för att jag verkligen vill ha en stund då jag slipper ”samhällsbrus” etc. och dels för att det faktiskt är en säkerhetsgrej. I skogen vill jag HÖRA om det brakar till, och på vägarna vill jag också HÖRA om någon kommer cyklande bakom mej eller så. Har jag hörlurar upplever jag att jag har noll koll. Jag vet att många brusar upp när det blir tal om detta, men för min del handlar det inte om att man inte skulle få springa med hörlurar som tjej, utan rent generellt en säkerhetsgrej. Inte bara en gång jag både sprungit/cyklat/kört förbi folk med hörlurar, som typ dött av förskräckelse då de inte varit i denna världen 🙂

    PS. Nu har jag beställt pannlampa = jag går från mörker till ljus i min kvällslöpning, haha. DS.

    Kram!

  10. Jag är uppväxt i skogen och är väldigt orädd för mörker och ensamhet, framför allt i skogen då. Jag resonerar precis som du, att sannolikheten att det skulle sitta en galning mitt ute i ingenstans och vänta på att jag eventuellt skulle springa förbi, den är otroligt liten. Jag är också mer rädd för älgar och vildsvin, men det är ju lite samma där, att dom i nio fall av tio har hört oss långt innan och springer iväg. Det jag däremot kan känna obehag för är att springa på elljusspår där galningar vet om att det springer folk.. Jag är alltså mest rädd för galningar, hehe.

  11. Jag springer helst inte i mörker. På morgonen funkar det av någon anledning men på kvällen känner jag mig inte bekväm. Är jag i skogen förvandlas varje stubbe till ett farligt djur och är jag bland bebyggelse ser jag skummisar i varje gathörn. (som allt som oftast visar sig vara en glad pensionär när jag väl kommer närmre…). Eftersom jag har möjlighet att styra min egen arbetstid så springer jag helst i dagsljus och jobbar i mörker 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s