Fredagsfeeling & Bananpannkaka!

God morgon! Det är fredag, hör ni!
Jag ser många som verkar uppskatta slutet av arbetsveckan. Även jag. Men (!) tänk på att försöka njuta av nuet, oavsett vilken veckodag det är. Ok? 🙂

Det var ett tag sen jag gjorde bananpannkaka.
Synd, för det är himla gott! Imorse slängde jag ihop en smet med 2 ägg, en stor banan och lite jordnötssmör. Och tjoff, ner i pannan.
Garnering; Keso naturell (ekologisk), hallon och mango.

Just smaken av den lite sötare bananen, med den syrliga keson är riktigt bra, tycker jag!
Vad brukar ni ha på era bananpannkakor (om ni gör några)?

Träningslista!

För ett tag sen snurrade en lista runt i bloggvärlden.
Och vad tycker vi om listor…? Just det; Here it goes!

Den här träningen längtar jag efter just nu:
Att få springa! Jag vet inte vad det är, men jag är inne i ett löparflow just nu. Inte så att varje pass känns lätt (långt därifrån) men jag längtar ändå att ge mig ut, nästan varje dag. Får hejda mig själv lite ibland… 🙂

…men det här står mig upp i halsen:
PREHAB/REHAB. Jag gör det/försöker göra det. Mina höfter och mina vader har fått lite mer fokus och det verkar funka. Och det är jag såklart tacksam över! Men ändå; booooring…

Det här träningsplagget är min favorit just nu:
Mitt merinoull-underställ från Devold som jag köpte på XXL innan vandringen i Grövelsjön. Såå skönt…! Det kan jag skrota runt i hemma också, bara för att.

Det här skulle jag verkligen behöva träna mer:
Jag måste nog säga yoga. Eller åtminstone rörlighet. Löpning är kul, men man blir rätt så stram och tajt på ”fel” ställen ibland. (Nej, inga såna tankar nu, hör ni!) 😉

Den här känner jag mig stark i/på:
Olika typer av rodd-övningar. Framför allt sittande i cable crossen. Känner mig urstark!

Just nu stör jag mig på de här i träningsväg:
Att det (forfarande) fokuseras (för) mycket på utseende. Att många t.ex. kör styrka för rumpan enbart för att få en putrumpa, när de egentligen borde köra baksida för funktionens skull. Att en STARK baksida är ett sätt att undvika smärta/skador.

IMG_6482

En träningstrend jag tror, eller hoppas, kommer gå över är:
Oj… Vad svårt. Egentligen tycker jag ju att all träning är bra träning. Bara de som utför den själva tycker om den.
Men om jag måste säga något så kanske den här HIIT- (högintensiva) träningen. Crossfit-inspirerade klasser. Inte för att den i sig är dålig, utan mer att skaderisken är större, då fokus ligger på AMRAP på 5 minuter.
”Hur många varv hinner jag! Åh, shit, jag ligger efter grannen…!” Det blir mer en tävling, än att fokuset är på rätt sak; dvs har jag rätt teknik

Det här har jag en tendens att prioritera bort:
Tyvärr benstyrka. Jag behöver stärka upp benen, särskilt baksida och höfter. Men när tiden är knapp, prioriterar jag hellre löpning och yoga och skippar styrkan.
Och när jag väl får tid att köra ett styrkepass, blir det ofta rygg/axlar, för att jag har tänkt springa dagen efter. Och det känns sådär att springa direkt efter ett benpass, för jag får ALLTID grym träningsvärk…

Jag står inte ut med:
Människor som ställer sig framför en i gymmet. Om man t.ex. kör någon övning i CC-maskinen och en person (förlåt, men oftast kille) ställer sig framför och kör något…! Ursäkta, men WHAT THE F***??!

Skulle jag bara få träna en sak i resten av mitt liv så skulle det vara:
Terränglöpning! 1000 gånger av 1000! Finns det något bättre än att tassa fram på en mjuk stig och njuta av de vackra omgivningarna? 🙂

Det allra tråkigaste med att träna är att:
Egentligen inget särskilt. Något jag däremot VÄLJER att aldrig träna är olika typer av danspass, t.ex. zumba. Koordination – NOLL!
Fast kanske att det är lite trist att köra core-övningar, när jag tänker efter. Så nödvändigt, men förmodligen tråkigaste ”muskelgruppen/grupperna”.

Kommande vecka lovar jag mig själv att:
Att ta mig tid att hemmayoga – åtminstone EN gång. Gärna mer. 5 minuter eller 50 minuter spelar ingen roll. Bara att jag gör det.

Jag gissar att jag är sist på bollen här. Är jag inte det, får ni göra ”sno” den. 🙂

Läsarfråga: Springa själv i mörker.

Jag fick en fråga av Johanna gällande mörkerlöpning, som jag tänkte svara på genom att ge det ett eget blogginlägg:

Frågan:
”Hur tänker du kring att springa ensam? Har ju hänt så mycket läskiga saker på det senaste. Speciellt när tjejer varit ute och sprungit i skogar och elljusspår.

Själv drar jag mig för att springa ensam i skogen eller ensam i stan vid mörker…”

Svar:
Till att börja med vill jag säga att jag blir så arg över att vi kvinnor ens ska behöva tänka så här; ”Vågar jag…??” Att det finns människor därute som får oss att begränsa oss själva.

Med det sagt, ska jag försöka svara på frågan. 
Personligen springer jag inte jätteofta inne i stan. (Varken på vintern, eller under de ljusare årstiderna).  Och de få gånger jag gör det, har jag med mig hunden, vilket är en enorm trygghet! Inte för att hon är någon jättestor, muskulös ras, men jag tror ändå att det kan avskräcka någon att försöka. En hund som försvarar sin ägare är inte att leka med, oavsett storlek.

IMG_2662

När det gäller att springa i mörker i skogen;
Det beror ju lite på om man springer på ett elljusspår nära bebyggelse eller om man springer mitt ute i ”ingenstans”.
Jag befinner ju mig oftast ute i det sistnämnda. Att någon skulle sitta och vänta på att det EVENTUELLT kommer förbi en tjej, en mil från stan, tror/hoppas jag är ganska liten.
Det jag är mest rädd för är mig själv. (Dvs min mörkrädsla som ofta triggas igång utan anledning. Försöker jobba på det!)  Eller att möta en flock vildsvin / överrumpla en chockad älg som går till försvar.

Det känns som jag svävar iväg här… 😉
Sammanfattning: Jag tror mycket på att vi inte ska begränsa oss själva. Självklart kan man vara lite extra försiktig eller uppmärksam. Man kan springa med mobilen i handen, eller kanske en nyckel (för att kunna försvara sig).
Gå en självförsvarskurs. Alternativ springa med vänner/bekanta eller ha en hund som sällskap, om man kan.

Vad man själv känner att man  behöver för att känna sig mer trygg, helt enkelt.
Men i grund och botten tror jag att det även handlar om att utmana sig själv. Små, små steg i taget. Ett varv runt kvarteret i mörker t.ex.?
Ju mer man undviker saker, desto mindre blir ens komfortzon (och tvärtom).  Så våga!

Hur tänker ni, vad gäller mörkerlöpning?

Ett långpass – i Yoga!

Det är svårt att förklara varför, men jag var nästan lite nervös inför yogapasset häromdagen.
90 minuters yoga. N.I.T.T.I.O. minuter?! Fixar jag det? Jag har jag ju aldrig kört 75 minuters-pass ens en gång. Satte mig på mattan och lovade mig själv att fokusera på det som hände just nu. Inte tänka på hur lång tid som hade gått eller hur lång tid det var kvar…!

Det var en specialklass som de bara haft en gång tidigare (för ett par veckor sedan).
Så ”favorit i repris”, var orden.  Då jag inte gick på det förra gången, visste jag inte riktigt vad som väntade.

Passet var uppdelat i block, kan man säga.
Blandat ”eld och vatten”. Vissa block var intensiva, med fokus på styrka och kraft (svettigt)!
För att strax därefter fokusera mer på stillhet och långsamma flöden (yin-inspirerat).  Även en hel del rotationer (har jag sagt tidigare hur mycket jag ÄLSKAR rotationsövnignarna?!) 🙂

SWOOOOSCH, så skulle vi lägga oss ner för de sista minuters avslappning.
Hur kunde det gå så fort…?!  Idag har jag träningsvärk (jodå, yoga ger kan också ge det), särskilt i rygg och mage. Dessutom känner jag mig riktigt mjuk i kroppen och mentalt avslappnad. Hur skönt som helst!

Om du inte har provat yoga, gör det!
Och… ge det (minst) ett par gånger. Första två-tre gångerna kände jag mig som ett stelt kylskåp och kunde inte alls förstå grejen. Men det kommer. Jag lovar. 🙂

 

Frosty run!

Det kanske låter upprepande och tjatig, men jag säger det ändå;
Åh, vad jag älskar det här vita, krispiga som vi har just nu! Visst, det är rätt många graders förändring om man jämför med senaste tiden temperaturer, så det är ju inte så att man tycker att morgonen -10 grader är behagligt. Men ändå…. Härligt!

För att inte tala med hur vacker naturen blir!

Love njuter, om möjligt ännu mer nu när det är lite svalare ute.
Det kan vara hennes husky-samojed-gener som talar. 😉 Hon piper och skäller exalterat när vi ger oss ut. Jag gillar egentligen inte när hundar skäller, men hon ser så himla söt ut, när hon är så uppspelt att hon nästan kryper ur skinnet. Därför är det svårt att bli arg på henne.

Sedan är det full fart på stigarna!
Eftersom hon tycker jag är för långsamt, springer hon fram och tillbaka typ 2-3 gånger innan jag kommer ikapp. Skulle jag tro att hon springer minst dubbla sträckan. Haha!

Totalt blev det ca 7,5 km.
Första 2 km var obeskrivligt sega. Det var längesen jag kände mig så tung. Men så var detta innan frukost. Jag springer SÄLLAN innan frukost, för jag vet att det känns så här – varje gång.
Jag hade allvarliga funderingar på att vända hemåt, ett tag. Tur att jag var envis och fortsatte en stund till, för benen piggnade till efter hand. Mind over body! 🙂

Den här fångade mitt öga – En isbläckfisk!