Den där rundan!

Den där första, planerade rundan, of the week.
Och den där rundan, som jag älskar! För att lägga lite guldkant på tillvaron (och på löppasset) stack jag lite tidigare från jobbet igår. Som ett barn på julafton, kom jag på mig själv att ha fjärilar i magen? Varför…? Jag ska ju bara tassa fram i skogen. Försiktigt och bara känna in.
Men det var väl just det där – Känna in – som jag var nervös inför. Hur skulle det kännas?

Jag fick verkligen vårkänslor!
Trots att det redan gick betydligt långsammare än vanligt, valde jag att stanna och fota lite. Vem kan missa sådana här photomoments, liksom?! Hela skogen låg insvept i en guldfärgad slöja. Mitt i allt det vackra,  gjorde sig (tyvärr) höften hörd, lite från och till. Molade…

Var lite osäker på hur långt jag skulle springa.
Dels pga att jag inte visste hur mycket höften skulle klara av. Men även hur länge det skulle vara ljust? Eller åtminstone såpass ”dunkelt”, så att jag såg vad jag satte fötterna. Hade ingen pannlampa med mig, men tänkte att:
”Tja, i värsta fall vänjer väl sig ögonen.” *harkel* 😛   Och valde därför min favoritslinga på dryga 7 km, även om tiden var knapp.

Mycket rötter, mycket teknisk stig och magiska natur. 

Någonstans runt 4 km kändes det rätt mycket i höften.
Fast konstigt nog, inte hela tiden. Jag försökte analysera, men fick inte till någon logik i det hela. Ibland gjorde det inte ont alls, när underlaget var mer platt. För att i nästa sekund göra som MEST ont, när underlaget var platt.
Då kändes det istället bäst i uppförsbackarna. Jag gissar att det kanske handlar mer om vilken vinkel jag sätter ner foten – Både i höjdled, men även i sidled…?

Ett tag funderade jag på om jag skulle gå sista kilometrarna.
Dock märkte jag att det, efter 4 km, faktiskt inte blev värre av att springa. Så jag fortsatte att tassa på försiktigt. Och det var nog faktiskt den sista biten som i efterhand, kändes bäst.

Idag känns det lite i höften. Det där svaga molandet.
Men ingen skarp smärta. Dessutom försöker jag påminna mig om naprapatens ord:
”- Du kommer känna av höften närmsta dagarna. Men det är bara irriterat. Det är inget du kan springa sönder, i det här läget.”

Så ok. Därför blir det en runda till i helgen, samt ytterligare någon nästa vecka, innan återbesöket. Vill han att jag ska utmana löparkroppen, så ska den tusan-i-mig utmanas. 😛

Annonser

17 thoughts on “Den där rundan!

  1. Vill också tassa runt i din skog! Älskar när solen lyser in genom träden och det blir så där magiskt!
    Hoppas höften ger med sig och att du klarar att springa som du tänkt i helgen.

  2. Wow, wow vilka bilder du leverade! Vilket avlångt land vi lever i alltså. Ser ut som sommaren gör här och det är februari. Här är det full vinter 😉 häftigt!
    Håller tummarna för din höft!

  3. Superläckra bilder! Trots molandet låter det ju onekligen hoppfullt med höften. Naprapaten lär ju knappast ha uppmanat till utmaning om det skulle förvärra läget. Önskar dig en fin helgrunda!

  4. Åh. Härliga foton. Längtar också efter att springa där, ju!
    Jag har hört tidigare och i samband med nuvarande höftkrångel att springa uppför backe är mer skonsamt än att springa på plan mark. Seå därför är skogen bättre för mig, förutom att det är så mycket mysigare än en asfaltväg. Håller tummarna för att höften håller.

  5. Oj oj oj så vackert! Jag håller alla tummar för att det löser sig med höften. Sådana här rundor kan en ju inte vara utan liksom 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s