Den där första, planerade rundan, of the week.
Och den där rundan, som jag älskar! För att lägga lite guldkant på tillvaron (och på löppasset) stack jag lite tidigare från jobbet igår. Som ett barn på julafton, kom jag på mig själv att ha fjärilar i magen? Varför…? Jag ska ju bara tassa fram i skogen. Försiktigt och bara känna in.
Men det var väl just det där – Känna in – som jag var nervös inför. Hur skulle det kännas?
Jag fick verkligen vårkänslor!
Trots att det redan gick betydligt långsammare än vanligt, valde jag att stanna och fota lite. Vem kan missa sådana här photomoments, liksom?! Hela skogen låg insvept i en guldfärgad slöja. Mitt i allt det vackra, gjorde sig (tyvärr) höften hörd, lite från och till. Molade…
Var lite osäker på hur långt jag skulle springa.
Dels pga att jag inte visste hur mycket höften skulle klara av. Men även hur länge det skulle vara ljust? Eller åtminstone såpass ”dunkelt”, så att jag såg vad jag satte fötterna. Hade ingen pannlampa med mig, men tänkte att:
”Tja, i värsta fall vänjer väl sig ögonen.” *harkel* 😛 Och valde därför min favoritslinga på dryga 7 km, även om tiden var knapp.
Mycket rötter, mycket teknisk stig och magiska natur.
Någonstans runt 4 km kändes det rätt mycket i höften.
Fast konstigt nog, inte hela tiden. Jag försökte analysera, men fick inte till någon logik i det hela. Ibland gjorde det inte ont alls, när underlaget var mer platt. För att i nästa sekund göra som MEST ont, när underlaget var platt.
Då kändes det istället bäst i uppförsbackarna. Jag gissar att det kanske handlar mer om vilken vinkel jag sätter ner foten – Både i höjdled, men även i sidled…?
Ett tag funderade jag på om jag skulle gå sista kilometrarna.
Dock märkte jag att det, efter 4 km, faktiskt inte blev värre av att springa. Så jag fortsatte att tassa på försiktigt. Och det var nog faktiskt den sista biten som i efterhand, kändes bäst.
Idag känns det lite i höften. Det där svaga molandet.
Men ingen skarp smärta. Dessutom försöker jag påminna mig om naprapatens ord:
”- Du kommer känna av höften närmsta dagarna. Men det är bara irriterat. Det är inget du kan springa sönder, i det här läget.”
Så ok. Därför blir det en runda till i helgen, samt ytterligare någon nästa vecka, innan återbesöket. Vill han att jag ska utmana löparkroppen, så ska den tusan-i-mig utmanas. 😛
Vill också tassa runt i din skog! Älskar när solen lyser in genom träden och det blir så där magiskt!
Hoppas höften ger med sig och att du klarar att springa som du tänkt i helgen.
Wow, wow vilka bilder du leverade! Vilket avlångt land vi lever i alltså. Ser ut som sommaren gör här och det är februari. Här är det full vinter 😉 häftigt!
Håller tummarna för din höft!
Härligt! Sverige är verkligen ett avlångt land! Vackra foton och vilken vacker skog du har 🙂
Superläckra bilder! Trots molandet låter det ju onekligen hoppfullt med höften. Naprapaten lär ju knappast ha uppmanat till utmaning om det skulle förvärra läget. Önskar dig en fin helgrunda!
Men så härlig skog!! Och vad härligt för dig att vara tillbaka om än försiktigt!
Hej trollskog. Så fint!! Och härligt att du varit ute och sprungit, hoppas du kan fortsätta så. Kramar
Åh. Härliga foton. Längtar också efter att springa där, ju!
Jag har hört tidigare och i samband med nuvarande höftkrångel att springa uppför backe är mer skonsamt än att springa på plan mark. Seå därför är skogen bättre för mig, förutom att det är så mycket mysigare än en asfaltväg. Håller tummarna för att höften håller.
magiska trollskogen 🙂
Åh vilken fin runda. ÄLSKAR SKOGEN 🙂
Hoppas det går bra att utmana höften lite i helgen, jag håller tummarna för dig!
Så skönt att höften inte fick en värre dom ändå, det låter ju positivt!
Det hade ju varit snudd på kriminellt (eller åtminstone omoraliskt) att INTE springa när det är så där fint.
Alltså VAR finns den där skogen! Jag måste dit! 🙂
Du är välkommen Anna. Du kan sova på Malins B&B. 😉
Många skogar häromkring ser faktiskt ut så där (i alla fall bitvis). Detta foto är taget på naturreservat Hjortgården. 🙂
Jag måste också kommentera första fotot; wow! Hoppas att höften blir bra snart, aldrig kul med skador.
Oj oj oj så vackert! Jag håller alla tummar för att det löser sig med höften. Sådana här rundor kan en ju inte vara utan liksom 🙂
Första fotot alltså: wow! jag måste ut. Underbart. Och grattis!
Så bra att du fick en vacker runda och att höften uppför sig någotsånär 🙂
Kram och ha en mysig helg!