Aldrig mer springa?!

Min mamma frågade mig i helgen:
”- Vad gör du om naprapaten säger att du aldrig mer kan springa?”

Först möttes hos bara av tystnad.
Min hjärna försökte liksom ta in det hon sa? Vad menar hon? Vadå ”aldrig mer springa”?? Jag har själv inte ens tänkt tanken. Nog för att det skulle kunna finnas en liten risk (om man skulle ha början till artros t.ex). Men den är så liten att jag inte ens har övervägt den.

”- Det är inget alternativ”, svarade jag bara kort (Fortfarande smått chockad över tankarna, som trots allt väcktes av frågan).

img_8513

Hjärnan spann vidare:
Tänk om jag aldrig mer skulle kunna springa? Jag är ju fortfarande jag, såklart. Jag ÄR ju inte löpning. Men det är ändå en så stor del av mig, att jag inte ens kan föreställa mig hur det skulle vara att inte kunna springa…?!

De som inte springer (eller precis har börjat och tycker att varje runda känns lite motig) kan nog ha svårt att föreställa sig hur det känns. Varför man över huvud taget stressar upp sig?
”Det finns ju annat i livet än löpning”.
Jo, det gör det ju. Men när man älskar något, vill man inte ge upp det. Det skulle kännas obeskrivligt tomt om jag inte fick tassa runt i skogen!

Har ni funderat över det någon gång?
Hur du hade reagerat om någon sa att du aldrig mer fick springa, cykla, måla, dansa eller sjunga? (<– *Valfri älskad hobby).

Annonser

15 thoughts on “Aldrig mer springa?!

  1. Tanken har svävat förbi. Men aldrig stannat. För jag hoppas jag slipper, och jag tror precis som Ingmarie att det mesta går över. Bara man ger det tid. Eller hittar rätt person att ta hjälp av. Håller alla tummar för att det blir bättre snart!

  2. Alltså visst har man funderat på att om man aldrig mer får göra det man älskar – men jag tycker inte man ska ge upp förrän det verkligen verkligen är kört! Kämpa på, låt det ta tid och försök tänka positivt.

  3. Jag har flera gånger trott att det aldrig mer skulle bli ett löppass för min del. Men på något vis har envisheten alltid segrat. (Hittills) Nu har jag lärt mig att det mesta faktiskt går över. Det tar bara olika lång tid. Det är bl.a därför jag inte vill/vågar operera mina fötter (enl. läkarna ska jag inet kunna kuta med dem…) för om jag opererar är risken stor att det blir stelop. och DÅ är jag verkligen körd… Du kommer bli bra. Jag LOVAR! KRAM

  4. Jag har varit i den sitsen. Klättrade väldigt mycket i min ungdom och helt plötsligt fick jag överbelastning i båda axlarna och kunde knappt ta ner saker från hatthyllan. Det i samband med att jag och dåvarande kille gjorde slut gjorde att klättring inte var så skoj längre. Det tog ett tag innan jag hittade rätt i annan träningsform men jag är glad över läxan i att veta hur viktig rehaben är och vad som nu är viktigt för mig. Klart du kommer kunna springa igen, men ge det gott om tid. Cykling är ju också skoj 😉

  5. Jag skulle ha gråtit och skrikit och sparkat sönder en dörr. Och sen – efter att ha sörjt förlusten – skulle jag ha kanaliserat energin på något annat. Hoppas jag. Men det skulle ha känts förjävligt innan jag förlikat mig med löpförbudet.

  6. Jag fick höra att jag skulle bli rullstolsbunden efter min olycka, inte kunna gå, stå eller sitta normalt. Det kan jag idag, tack och lov, så här sju år senare. Men springa kan jag inte, och jag måste använda kryckor. Ibland känns det alldeles fruktansvärt och så frustrerande och hemskt och orättvist och… Men oftast känns det helt okej. Man vänjer sig vid det mesta, även om det är en bit av sig själv som försvinner. Tur att träning kan vara så mycket mer än löpning!

  7. Hemska tanke!!
    Jag har faktiskt tänkt i de banorna flera gånger, jag har mycket svårt att tänka mig göra annat än det jag tycker är roligt, alla dessa pass som får mig att må bra, som gör mig lycklig. Men givetvis måste man hitta något som gör att man uppnår samma glädje i sin träning. Tänka om och våga testa nya saker. Jag är livrädd att jag tröttnar på min träning, får smak av bekvämligheten eller kanske inte vågar testa nya träningsformer om det nu skulle behövas.
    Jag hoppas så att din höft snart blir bättre!!!
    Kram Cia

  8. Jobbigt, jobbigt men jag har haft långa uppehåll pga sjukdom och operationer, det går men jag sprang i tanken i sjukhussängen. Sprang mina favorit rundor, kände känslan och det var skönt men att aldrig mer få göra det.. ja det går väl, finns ju cykel eller något annat pulshöjande!
    Helena.

  9. Hemska tanke. Förmodligen hade man tids nog förlikat sig med tanken och hittat någon ny form av träning att tycka om. För utan träning går det liksom inte! Men usch, jag vill inte tänka så…. Håller fortfarande tummarna för att höften snart blir bra.

  10. Usch vad hemskt att tänka på! Jag hade nog blivit helt ställd och sen inte gjort nånting. Jag hade nog haft svårt att direkt börja se mig om efter något annat men förhoppningsvis hade jag väl kommit dit efter ett tag.

  11. Läkarna sa att jag aldrig skulle kunna springa igen efter diskbråcket. Jag började gråta, lärde mig att simma och körde sedan ett eget börja-springa-program där det tog sex månader innan jag ens tog mitt första löpsteg. Hela tiden hade jag mantrat ”det är min kropp, det är jag som bestämmer” i huvudet.

    Det är klart du kommer att springa igen! Hur lång tid har det gått, ett par veckor? Det är ju ingenting. Du kommer att komma tillbaka som Jonas Buud efter stressfakturen – starkare och snabbare än någonsin!

  12. Hemska tanke. Vad en än har gått igenom här livet så har en anitngen haft löpningen under tiden eller efteråt. Det skulle bli ett stort tomrum såklart! Men jag tror att vi människor har en god förmåga att anpassa oss. Jag kanske skulle få gigantiska biceps eller faktiskt börja gilla att simma 🙂

  13. Ja, det där är en skrämmande tanke, jag hoppas kunna springa hela livet även om det naturligtvis aldrig finns några garantier för att kunna göra det. Löpningen har varit så viktig för mig i så många år nu och en stor del av livet om än inte allt såklart. Under sex veckor förra sommaren rehabade jag och cyklade och styrketränade jag och det gick förvånansvärt bra faktiskt så det skulle jag nog göra med målet att fortfarande vara väldigt vältränad.

    Lyssna gärna på podcasten Möt löparen avsnitt 57 med Tove Langseth:
    http://motloparen.libsyn.com/57-tove-langseth-del-2 (finns även i ITunes t ex). Tove har ju varit nästintill Sverigeelit på maraton (2:53 PB) och skrev ju förut den populära, numera nedlagda bloggen. rocknrollrunning.com och hon tränade ju hysteriskt mycket ibland uppemot 20 mil i veckan men har fått helt lägga ner löpningen p g a konstaterad höftartros och hon resonerar mycket klokt kring det i det här podavsnittet som handlar om att vidga vyerna, att det finns annat o s v. Nu siktar hon på cykel istället.

    Och så en sen kommentar appropå dina inlägg om bloggutveckling, jag har ju dig i min blogglista och jag uppskattar din blogg för att den är ärlig och inte tillrättalagd. Jag läser helt (bara) om din löpträning och tycker du ska fortsätta i precis den stil du har.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s