Ensam i skogen – Fast ändå inte ensam i skogen.

Märkligt nog kände jag mig lite opepp, när jag vaknade.
Trött i kroppen och seg i knoppen. När jag tittade ut såg jag hur solen strålade. Jag kan ju bara inte sitta inne en dag som denna?! Nu när jag är i Värmland och allt. Hur ofta är jag här, liksom.

Segheten släppte relativt snabbt (som den så ofta gör). Och vi började tassa uppför berget, Love och jag.

Om den korta rundan dagen innan bjöd på rätt många höjdmeter, kan man ju lugnt säga att den här gjorde detsamma. De första dryga 6 kilometerarna (!) gick uppför, uppför och lite mer uppför.
Det enda som varierade var vilken lutning backarna hade. Ibland aningens flackare, men ändå – uppför. Och jag skulle ljuga om jag sa att jag sprang hela vägen. Däremot kändes det rejält i lår och vader, även om jag varvade löpning med gång. Bra träning inför Sälen,  detta! 🙂

Vyerna var magiska! Jag är definitivt inget fan av kalhyggen, men i enstaka fall kan man faktiskt njuta lite extra just pga att de finns där. Som här: Halvvägs uppför berget ungefär. I fjärran ser man fjällen i norska Trysil!

Skyltar som bara finns här Norröver. Älskar´t!
Mitt i skogen, vid ett litet T-vägkorse. De säger egentligen ingenting, men ändå så himla mycket. Följ skylten, så kommer du till en sjö/ fiskeklubb. Varför krångla till det?
”Joooo, men så äre” *med ”norrländsk” klang*

Ju högre upp jag tog mig desto mer insåg jag att våren inte hade kommit lika långt här.
Jag var tacksam över att jag hade packat ner mina icebug. Tanken var ju att de skulle vara bra att ha om det var snö och is.  Men eftersom planen även var terränglöpning och troligtvis mycket blöta/lera, funkar det ju lika bra med metalldubb. Så win-win!

Uppe vid Näcksjön kändes det i princip som 100 % vinter.
Eller ja, om man bortsåg från den något värmande vårsolen då. (Och varför ska man göra det…?) I övrigt var det is på sjön, snö på marken och man kunde se att de hade kört med snöskoter.
På andra sidan sjön (på fotot sett) befann jag mig förra gången jag var här – Under Värmlandsrundan sent i höstas. Det var där Love luktade på något och ”ballade ur” (?!) Och strax efter den paniken sprang jag dessutom lite vilse. Det är lite för spännande ibland. 🙂

Åter till den här rundan då. Kroppen kändes helt fantastisk och huvudet piggnade till snabbt.
Det var nog den bästa känslan jag har haft på länge, faktiskt. Omgivningarna gör väl säkert sitt till, men ändå. Det kändes som om jag hade kunnat fortsätta hur länge som helst, men insåg att jag var tvungen att vända neråt. Att jag inte får öka volymen eller längden på långpass för mycket, just nu, hur gärna jag än vill!

Att springa med lätt nedförslut i 6 km, var ju rätt trevligt…!
Och är bra träning. Det är lätt att glömma att träna nedförsbacke, när man tänker ”kuperade banor”. Många kör ändlösa pass med backintervaller (uppför), men får sedan kramp på framsida lår på tävlingsdagen, just för att de inte är vana att ”rulla på nedför”.

Personligen har jag faktiskt aldrig haft problem med nedförlöpning.
Kanske för att jag (både mentalt och fysiskt) föredrar det framför löpning uppför? Vilket i sin tur kanske gör att jag tränar mer på det, än vad jag faktiskt reflekterar över…? Däremot går tekniken definitivt slipa på – Don´t get me wrong! 🙂
Det var, hur som helst, himla skön känsla att rulla nedför, kilometer efter kilometer…! Mestadels omgiven av öppen tallskog eller lummig barrskog. Ljuvligt!

Om det känns jobbigt att vara ensam i skogen? 
Oroa er inte. Här i Värmland är man aldrig helt ensam i skogen! 😉 Det blev extra tydligt under det här passet. Nu när det fortfarande ligger snö kvar, samtidigt som det är blött på vägar och stigar syns fotspår OVANLIGT tydligt. Jag tappade räkningen, vad gällde hur många älgspår jag såg längs vägen.

Efter att ha funderat över alla spår tänkte jag plötsligt:
”När vaknar björnarna ur sina iden egentligen? Början av April…?!” Och så nojade jag lite över det ett tag, men jag såg inga björnspår. Och lika glad var jag för det!

Däremot fotade jag detta och googlade storlek och utformning och tydligen är det vildsvin. Jag som trodde att norra värmland hade ”klarat sig” från vildsvin… Där ser man. Jag gissade att det var det, även när jag stod där, men lika bra att inget veta ibland. 😛

Väl nere för berget tog våren över igen!
Barmark – och lite blött/torrt om vartannat. Det blev, trots en halvtrög start, en riktigt skön dag!  2 timmar i skogen,  många höjdmeter, en kropp som kändes riktigt bra och en ”tyst” höft. Kan det blir bättre?! 🙂

Annonser

13 thoughts on “Ensam i skogen – Fast ändå inte ensam i skogen.

  1. Vad ljuvligt det låter och ser ut! Hurra för att du kunde vara ute och springa så länge! De där värmländska skogarna verkar ju helt okej. 😉

  2. Vilken otrolig dag, så vackra bilder! Den perfekta vårvintern 😉 Alltså det här med björnarna…jag har också nojjat över det nu när jag traskat runt i skogen (och snötäcket är så tunt!). Tänk om det kommer en jäkligt arg björnhona med små ungar, nyvaken och irriterad!
    Det måste vara bra att ha hund då, eller är det kanske värre?

  3. Vilken lyxrunda! Och fina bilder som vanligt. Jag är också ett stort fan av nedförslöpning och har aldrig riktigt förstått hur folk kan tycka att det är jobbigt, det är ju liksom bara att rulla på. Uppför däremot, huh!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s