När kommer ni på mig…?!

Varför är det så lätt att undervärdera sig själv?

Det lustiga är att vi kom in på det här ämnet på jobbet häromdagen.
Hur många människor som, vid byte av jobb och/eller befodran, innerst inne kan känna sig otillräckliga (oftast kvinnor) och kan tänka:
”Hur tänkte de egentligen? Det här kommer jag aldrig fixa. Det här har jag inte tillräckligt med kompetens för att klara! Undra när de kommer på mig…?” Något en man (nästan) aldrig tänker. Istället har de en tendens att övervärdera sin kompetens.

Med första meningen hänvisar jag till känslan jag fick när jag läste Emmis inlägg – ”12 träningsformer som motiverar mig.” En av träningsformerna var traillöpning och hon skrev:

”Något jag inte har provat, men något som jag absolut skulle vilja prova. Det får bli när jag kommer hem till Sverige! Kanske Ida är hooked, har lärt sig hitta i Skatås och kan ta med mig på en runda när jag kommer hem? Eller Malin, som verkar ha full koll på trail?”

”Full koll på trail”. Vem pratar hon om?

Dels tvekade jag över om det var mig hon menade/hade länkat till?
När jag insåg att det var mig hon menade dök det upp tankar såsom:
”Va? Har jag full koll på trail…?! Hur menar hon? Hur mycket tror andra att jag kan/vet, egentligen…? Jag lufsar ju bara lite i skogen!”

Jag…lufsar…bara…lite…i…skogen…?!
Ett så uppenbartsätt att nedvärdera sig själv.

Jag ställde sedan följdfrågor till mig själv. Om jag hade frågat mitt yngre jag:
”- Ska vi dra ut på Nordvärmlandsleden? Va? Om någon annan ska med? Nej, nej, utan sällskap. Helt själv(a). På smala stigar, som vi inte ens vet om de är ordentligt markerade. Jo, förresten, jag glömde nämna: Det finns rätt mycket björn i området också. Och om vi går vilse, får vi bara försöka följa stigen tillbaka igen.”

Mitt yngre jag hade idiotförklarat mig. På riktigt!
Därför inser jag, när jag tänker efter, att jag har kommit jäkligt långt vad gäller trail-upplevelser. Även om jag har massor kvar att lära mig och (jodå) mycket kvar att våga!

Foto från Vättlefjällsleden!
Som jag för två år sedan (av oväntade anledningar) fick springa själv…

wpid-img_20140816_132345.jpg

Annonser

10 thoughts on “När kommer ni på mig…?!

  1. Japp. Kände igen mig i ditt inlägg. ”men jag bara…… ju”. Klockrent!
    Sen är det ju superkul att du vågar mer och utmanar dig själv mer nu än som yngre 💪

  2. Oj vad jag känner igen det där! Upplevde samma sak när en person berättade att jag inspirerade till hennes träning med min kunskap. Eh jag kan väll inget tycker jag 😛

    Svar: Oj jäklar 50 km, men vad häftigt att genomföra det 🙂

  3. Åh, då kommer jag här, kärringa mot strömmen ;). Jag tycker att det är både och. En del undervärderar sig själv, en del övervärderar sig själv. Och vissa är rätt bra på att se sin egna kunskaper/förmågor och även sina begränsningar. På det det stora hela går det nog jämnt upp :).

    Och allt är verkligen relativt, beror på vad och vem man jämför med.

  4. Ping: Varför jag springer | hopihopi

  5. Klockrent! Jag fattar inte heller när personer tycker att jag springer fort tex. Jag tycker ju att jag är värsta snigeln. Vi får sluta fåna oss och ge oss själva lite Cred också!

  6. Jag känner igen mig i tankegången. Jag tror jag måste fila på ett eget inlägg om saken, annars blir det här en jättelång svammel kommentar 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s