Måndag – Skitdag!
Ursäkta gnällstarten, men gårdagen innebar verkligen måndag – på riktigt! Allt som kunde gå fel, gick fel och jag fick ett bryt på jobbet. Var nära att skicka ett mail, som troligen hade fått mig avskedad. Därför räknade jag till 100 (miljoner) och formulerade om mig. Ingen enskild grej som fick mig ur balans. Men många bäckar små gör att känslospektrat går över styr ibland.
Senare på dagen var det ”golfkul” för minstingen. Fantastiskt väder och skönt att bara sitta i skuggan, kika på barnen och mumsa glass! Bra så. Men…. så frågar golfinstruktören varför inte medlemsavgiften för barnen var betald (jag har ingen aning, det är sambon som är ”golfansvarig” i familjen). Fel dag, fel plats. Förstörd (igen…)
Att lyssna på kroppen.
När jag kom hem var klockan relativt mycket.
I alla fall för någon som jag, som brukar springa direkt efter jobbet. Efter den här dagen hade en lätt huvudvärk smugit sig på. Jag ville bara lägga mig i soffan och moffa choklad! Sambon tyckte att jag skulle ge mig ut. ”Bara gå, om du vill. Men du behöver komma ut.” (Smart sambo!!)
Ut kom jag till slut och efter uppvärmningen (eller tja, början på en generell ”lufsrunda”, som tanken egentligen var då) ville benen plötsligt pinna på lite. Va, vad händer?! Ok då, tänkte jag och flöt med.
Snabb – snabbare – Malin!
Det är förmodligen inte meningen att man ska förstå kroppen.
Långpasset (nåja, ”långpasset-a-la-11-km”…) i helgen innebar tuuunga ben, tuuung andning. Hur kan det skilja sig så från en dag till en annan?! Nu var första intervallerna liiite sega, men ju fler jag sprang, desto snabbare gick det. Med det sagt, kanske jag skulle ha kört dubbelt så många? 😀
Upplägget, kanske ni undrar?
Jag hade en utgångspunkt där vägen delade sig. Sedan sprang jag intervaller åt olika håll (varannan gånger vänster, varannan gånger höger). Vilket resulterade i:
* Uppvärmning
* Intervaller: 10 x 260 – 430 meter (den ena sträckan var lite längre än den andra). Ca 45 sek ståvila mellan varje.
* Nedvarvning
Totalt ca 6,5 km av bra känsla. Hoppas det kan hålla i sig i en sisådär 3 veckor eller så…! 🙂
VIlken grym vändning på en skitdag. Det är så himla starkt att ta sig ut i de där situationerna tycker jag, jag kan lätt gå in i ”misären” och sura. Men de gånger jag tar mig ut eller rycker upp mig allmänt så blir det ju ALLTID bättre. Det handlar inte om att veta mer om hur en ska göra utan göra det en vet helt enkelt 🙂
Jag blir helt rörd av sådana där förstående sambosar som vet när det är läge att pusha på, på rätt sätt. Har en likadan ❤ Bra jobbat!
Ja ibland blir man förvånad, förvånad vad ens kropp kan göra!
I bland har man nästan de bästa passen efter de sämsta dagarna. Roligt upplägg föressten..ska prova det!
Grymt att passet blev så bra, ibland förvånas man 😉
Gott att du fick till ett härligt pass i alla fall efter en sådan dag!