Plötsligt händer det!!

Hur snabbt går veckorna egentligen?
Redan fredag! När jag lämnade jobbet igår var jag inte alls sugen på att träna. Frågade en arbetskamrat om han inte kunde träna ÅT mig (men det funkar tydligen inte så…) 😉

Stumma, stela vader..?!

Bytte om redan innan jag satte mig i bilen.
Jag har lärt känna mitt ”träningsjag” såpass mycket, att jag vet att det är större chans att jag kommer ut, om jag inte mellanlandar hemma emellan.

Så iväg, parkera bilen och skutt iväg! Första km kändes sådär.
Flåset var ok, men däremot blev mina vader knôkefulla med mjölksyra första 4-5 km… Vet att jag kände så ibland när jag började springa, men nu var det längesen. Märkligt…
Ungefär samtidigt som vad-stelheten upplevde jag även att magen knorrade lite. ”Nej, jag orkar inte leta upp en toalett”, tänkte jag (sprang ju i stan för första gången på länge. Go figure…) Tack och lov släppte både magknipet och ”vadkrampen” efter knappt en halvmil. (Det låter ju länge, när man beskriver det så… Haha!) 😛

Fokus på hållning och andning.

Det flöt på bra och jag försökte (emellanåt) tänka på hållning och andning.
Djupa andetag, avslappnade axlar och blicken långt fram. Jag har ju en tendens att spänna axlarna och titta ner i marken en bit framför mig. Jag gör det fortfarande ”av vana”, men har funderat på att båda dessa (o)vanor är det som gör att jag lätt får huvudvärk, särskilt vid längre pass.

Personbästa – 12,1 km / 5,59-tempo!

Känslan var oförskämt bra!
Med tanke på hur en del pass har känts det sista är det nästan så att man börjar förvänta sig att det ska vara tungt, bara för att inte bli besviken. Men nu… Wow! Skrapade ihop dryga 12 km och upptäckte i efterhand att passet hade gått strax under 6-tempo.
What?? Tror aldrig att jag har sprungit ett (kortare) långpass så snabbt. Plötsligt händer det!  Häftig känsla!!

Det här bådar gott.
Kan man, på något sätt, spara den här känslan i en liten burk och ta fram om två veckor? 😀

Annonser

13 thoughts on “Plötsligt händer det!!

  1. Ping: Intervallstege & en hjärna som inte hänger med! | Rund är också en form - Trail & Träning

  2. Häftigt när det blir så med den känslan i början!
    Känner så igen mig i att spänna sig i axlar och till slut få ont i huvudet. Brukar försöka tänka mycket på det när jag springer. Och hållningen så man inte sjunker ihop så man inte kan andas ordentligt. Och en massa andra saker. Till slut har man fått ett par kilometer i benen utan att man riktigt märkt det. 🙂

  3. Sånt lever man ju länge på och får en att kämpa vidare. Vetskapen om att en dag kommer man att märka av resultaten fast det inte alltid känns så i stunden

  4. Älskar känslan. Jag har samma idag, kände mig mer död än levande när jag åkte från jobbet men jag VILLE springa. Bytte om, regnet vräkte ner. Men om det så skulle bli en kort runda så vill jag ut. När jag kom hem hade det blivit 15 km. Yeah!!!! Den där kroppen alltså 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s