Race Rapport – Alingsåsloppet 2016! 

Varje gång jag står på startlinjen, tänker jag:
”Vad tusan gör jag här? Varför gör jag det här?!” Mina tävlingsnerver är…tja…all over the place! Jag är så nervös att jag mår fysiskt dåligt. Min sambon undrade varför jag är så nervös? Vad är det värsta som kan hända?

Och han har ju rätt.,Absolut ingenting händer, om jag inte lever upp till mina egna mål. Tyvärr handlar det väl om det där, som jag levt med hela livet. Kravet att jag måste klara allting direkt. A.K.A. Prestationsprinsessan. Det är väl delvis därför jag inte tävlar särskilt ofta. Att njuta av trailrundor i skogen, utan de där kraven, är mer min grej.

Nerverna på utsidan!

Med det sagt. Alingsåsloppet – 5 km.
Trots att nerverna sitter utanpå, tycker jag att det är kul att tävla. Ibland! Och framför allt är det roligt, efter att loppet är sprunget. När jag kan sitta och analysera kilometerna, hur kroppen kändes och alla mentala upplevelser och tankar längs banan. Som att man lär känna sig själv, liiite till, liksom. 🙂
img_0300

0-1 km.

Kände mig lite kraftlös i benen, på ett obeskrivligt sätt, men försökte att inte tänka på det. Fokuserade istället på att ta mig framåt. Tempot var helt enligt plan, t.o.m. lite snabbare än tänkt (som så ofta, efter starten). Ändå försökte jag hålla tillbaka litegrann efter startsignalen för att inte dras med i ett galet sprintlopp. Hamnade bakom ett gäng som höll ca 05.30-tempo. Kändes faktiskt relativt lätt, (säkert andrenalinpåslaget) men tänkte lite mer långsiktigt.

1-2 km.

Fortsatt bra känsla. Det var skugga från träden ner genom allén. Skugga från byggnaderna inne i centrum, där jag innan var lite nervös över att det skulle ”stå still”. Sedan ett härligt, lätt nedförslut ner mot Grand Hotel. Pigga ben!
Försökte tänka på andning och hållning. Strax innan 2 km kom det en idiot (förlåt, men…) på cykel som körde ut mitt framför mig. Han mumlade surt: ”Jaha… Vad håller dom på med här, nu då?!”
”Vad f*n håller DU på med”, tänkte jag irriterat och tappade rytmen lite.

2-3 km.

Efter cykelsnubben gick det dessutom svagt uppför, genom tunneln mot Gustav Adolf-skolan. Här började det kännas kämpigt. Delvis i benen, men framför allt mentalt. Jag försökte att fortsätta tänka framåt och att jag snart var halvvägs. ”Bara” fram till vätskekontrollen vid 2,5 km. ”Där får jag gå ett par steg, medans jag dricker”. Skönt mentalt att kunna tänka så.

3-4 km.

Jag vet inte om vätskan egentligen var så nödvändig. Eller om det gjorde så mycket för känslan. Här började det blir tufft på riktigt. Det var ”bara” ca 23 grader, men med solen rakt ovanför huvudet, ingen vind alls och så asfalt på det – Vaaarmt som tusan!
Hjärnan började kännas smått överhettad och jag önskade verkligen att någon villaägare kunde stått i sin trädgård och sprutat vatten på mig! Jag är, som ni kanske vet, ingen ”värmelöpare”. Kämpade på men gick ca 20 meter vid ett tillfälle.

4-5 km.

”Bara en km kvar, det är ju ingenting”, försökte jag övertala mig själv med. Ville och försökte trycka på, men benen kändes tunga, även om andningen (chockerande nog) kändes ok. Låg bakom en äldre herre och tyckte att hans tempo egentligen var för långsamt (ca 6,20 tempo). Därför sprang jag om honom ett par gånger. Japp, ett par gånger, för att det inte kändes naturligt att springa i det tempot. Jag/benen hittad ett tempo som känns ”mest rätt” rent löptekniskt (ca 5,50-tempo) men vilket i sin tur gjorde att jag var tvungen att gå 2-3 (superkorta) sträckor (kanske även där 20 meter per gång), längs raksträckan nere vid Mjörn. Och det blåste fortfarnade INGENTING…?! Eller också var jag så varm att jag inte ens märkte att det blåste?

5 km – (?)

Loppet avslutades dessutom med en lång, svagt lutande uppförsbacke. Usch, värsta scenariot i min värld! I alla fall rent mentalt. Det hade (såklart) varit lättare med planmark eller lätt nedförslut. Alternativt en brantare, kortare backe som går snabbare att passera.
Med ca 400 meter kvar till mål, fick jag en kvälvning. Försökte ignorera den. Saktade ner liiitegrann för att försöka få bort värsta mjölksyran. Då dök ett bekant ansikte upp och ropade: ”Kom igen. Kör, Malin!”  (Eller något sånt. Jag minns knappt vad hon sa… Haha!)
Jag ökade igen, men kände att jag hade mjölksyra upp över öronen. Lyckades faktiskt spurta ner två tjejer på upploppet! Bra för självförtroendet, om inte annat! Målrakan gick dessutom på knöligt gräs (mycket jobbigare än att fortsätta rakt fram på asfalten. Vem tusan bestämde det?!)

Målgång och kräk!

Jag sprang över mållinjen med handen för munnen.
Snyggt målfoto…NOT! Hann ca 10 meter in i målområdet innan kvälvningen ”went live”. Som tur var fanns det inga människor närmast staketet och dessutom kom det mest slem och galla (sorry, för detaljerna). Det är sällan jag ser andra som kräks vid lopp. Varför gör jag det (relativt ofta)…?! *jäkligt irriterande* Fast ändå ett tecken på att jag har gett allt, jag kan ge. Så jag får väl försöka se det positiva i det hela…! 😉

Ska inte 5 km lopp vara just 5 km…?

Något som dock stör mig är att det verkar vara längre än 5 km.
Runkeeper sa 5,25 km, min gps-klockade visade 5,35 km och jogg.se (där man kan mäta sträckor) sa 5,45 km. En jäkla skillnad kan jag tycka!
Just den här gången är det även avgörande för om jag klarade att springa i 5,59-tempo eller inte?! Important stuff, liksom! 😛 Sedan antar jag att 5 km lopp ändå räknas som just 5,0 km oavsett vad deltagarnas gps:er säger, men det är ändå aningens störande, när det skiljer så mycket…

Efter målgång träffade jag och kramade en löparbekant – ”Köttmannen”.
Om han vill uppge sitt namn här på bloggen eller inte vet jag inte, därför låter jag bli att skriva det. Men några kanske vet vem han är ändå. (Annars kan ni ju söka på startnumret…. Hehe!)
Han var med på Göteborgsvarvet och blev intervjuad, tror jag. Hur som helst. Tycker hans dräkt är übercool! Ska se om jag kan leta upp något liknande. Haha!

Overall en bra dag och fantastiskt väder! Om man inte ska springa ett tufft 5 km lopp, vill säga. En sisådär 5 grader svalare och duggregn och Malin hade varit nöjd(are)… 😉

Annonser

12 thoughts on “Race Rapport – Alingsåsloppet 2016! 

  1. Bra jobbat! 😀
    Håller med dig om distansen. Jag sprang Salomon Trail run ett år här i linkan och det skulle vara 5 km. Det slutade på typ 6 km. Det var surt eftersom jag liksom la in spurten för tidigt.

  2. Bra jobbat! 5 km är ju värsta distansen eftersom man ”måste” springa så fort. Köttar hellre långsammare och längre 🙂

    Tror köttmannedräkten är en dålig idé om du inte gillar värme men det skulle onekligen ge lite extra piff till din nästa race report 🙂

  3. Jag lyssnade på löparpodden. Där var de smarta. Inför ett loppa ska man ha tre målsättningar:
    Brons – en tid du är nöjd med
    Silver – når du hit är du mer än nöjd
    Guld – När du nästa överträffar dina egna förväntningar, det där målet som är nåbart, men svårt

    På det viset när du (nästan) alltid ditt mål. Prestationsångesten innan mildras och du är mer nöjd efteråt. Detta är något som jag absolut ska göra själv framöver

  4. Kul med lopp! Jag har aldrig sprungit ett 5 km lopp, skulle vara roligt att testa för att se om det finns en sprinter i mig. Hahaa 🙂 I wish

  5. Grymt kämpar i värmen!!! Stör mig oxå på nör lopp inte är den distans de ska vara. Speciellt längre för det gör väldigt mycket för det mentala.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s