Mjukstart efter ultraloppet!

Varför är det så himla svårt att ta det lugnt?

Jag har varit rastlös ändå sen i måndags eftermiddag, då den värsta stelheten släppte. Att det ösregnade häromdagen, vilket resulterade i VÄRLDENS härligaste luft (!) fick ju mig inte direkt att längta mindre efter att få ge mig ut att springa! Trots den där pockande känslan, tänkte jag till och valde den kloka vägen. Att ge kroppen den vila, den så väl behövde.

Igår gav jag (äntligen) mig själv tillåtelse att träna.
Först cykel i luuuugnt tempo! Trampade igång, men efter 10 minuter kom de där tankarna igen. Bara pressa – liiiite? NEJ! Inte pressa. Jag tog envetet tag i pulshandtagen och lät inte pulsen dra iväg. Tvingade mig själv att inte gå över 135-140 slag/minut (jag har rätt hög maxpuls, så lugn nu om du eventuellt satte kaffet i halsen). 😉
Jag lyckades i alla fall snigelcykla i 14 km. (Svårare att snigelcykla, än att snigelspringa… Haha)! Den där behagliga endorfinkänslan spred sig i kroppen. Den som bara konditionsträning kan ge. Härligt så!

Älskade yoga!

Efter cyklingen tassade jag in i yogasalen.
Första kvarten var kroppen så galet stel (förvisso med all rätt), men sedan hände något. Den slutade spjärna emot och bara mjuknade. Så himla skönt! Idag är ytan mellan skulderbladen så där härligt öm och uppmjukad (som den ALLTID blir när jag kört yoga med mycket rotationsövningar).
Jag sov dessutom som en gris natten som var. Inte konstigt kanske. Även mjukstarter kan vara jobbiga. 🙂

Yogamysig kissekatt.

Annonser

5 thoughts on “Mjukstart efter ultraloppet!

  1. Bra kämpat mot dina inre träningsdemoner! Ibland är det ju en himla tur att det finns teknik man inte kan lura, som pulsmätare. 🙂 Det är verkligen inte det lättaste att låta bli att träna när knoppen så gärna, gärna vill.

  2. Klokt men svårt att vila. Ibörjan är det så självklart, när kroppen gör ont. Men sen… som Mia säger är det rätt praktiskt att bli förkyld i de lägena. Så slipper man fundera på vad man vill och borde 🙂

  3. Helt rätt att ta det lugnt, fast jag förstår känslan av att vilja träna på. Efter tjejmaran 2014 bestämde jag mig för helvila i en hel vecka. Det var nog tur att jag blev förkyld… 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s