Min sociala fobi – När jag ska springa med andra.

Löppasset jag nämnde i senaste inlägget, blev oväntat bra.
Tanken var ett lugnt (!) 5 km pass, men benen kändes så starka att det istället blev dryga fem km snabbdistans. I kuperad terräng, dessutom…! Jag var redigt mör, men himla glad när jag väl kom hem. Förvisso flåsandes som en älg, men det är ju som det ska vara, när man befunnit sig utanför sin komfortzon. 🙂

Dagen efter såg jag, i en lokal löpargrupp, frågan: ”Jag ska springa blåa milen senare idag, vill någon hänga på?
Jag tvekade in i det sista och skrev att jag eventuellt skulle komma. Dels var jag osäker på hur kroppen skulle kännas efter urladdningen – Att den kanske behövde vila?
Plus det där med mig och sociala löparrundor… Trots att jag upplevt flera trevliga socialjoggar, är det ändå en enda negativ som sitter kvar i minnet…

Att våga utsätta sig för det som är jobbigt.

Efter mycket funderingar fram och tillbaka, tänkte jag: ”Äh, vad tusan. Klart jag måste prova, vad är det värsta som kan hända.” Dessutom visad det sig att jag har sprungit med två av de tre övriga deltagarna tidigare, vilket kändes bra.
Vi tassade iväg och första halvan kändes helt ok.
Det gick aningens snabbare än mitt eget terrängtempo, men inte särskilt mycket snabbare. Jag kunde fortfarande prata och skratta, så det var ett bra tecken. Man orkar ju ofta mer när man har annat än bara själva springandet, att fokusera på.

Strax innan 6 km blev det rätt mycket stigning.
Jag kämpade på, men kände hur mjölksyran började bygga på i musklerna. Jag och en av killarna gick lite i slutet av uppförsbackarna, samtidigt som jag kände hur de där negativa tankarna började komma. Hur jag klankade ner på mig själv; att jag var för långsam. Att jag inte villa dra ner tempot för övriga i gruppen osv osv…

img_0717

Att känna sig liten och börja gråta mitt i skogen.

Jag såg de andra två ryggarna framför oss.
Hela tiden ca 200-300 meter framför. Inte så att de drog ifrån, men jag blev ändå ännu mer nojig. Plötsligt kändes det som att jag inte kunde andas. Jag satte mig ner på stigen och kände hur jag var nära att börja gråta. Killen som sprang med mig, läste nog av situationen 100 % rätt. Han försökte småprata och bjöd mig på lite blåbär. Försökte att inte pressa mig, liksom.

Efter någon minut tassade vi vidare och en bit fram hade de andra stannat och undrade vart vi hade tagit vägen. Jag var tyst. Hade jag öppnat munnen, hade jag börjat gråta… Vi (de andra) stod och småpratade i ytterligare någon minut, innan vi fortsatte och då sprang jag iväg först. Det kändes lite bättre så.

Efter ytterligare någon km så gick det mycket uppför igen.
Mjölksyran kom tillbaka och likaså hjärnspökena… Där och då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre. Förstår ni hur pinsamt det är att gråta inför tre människor som antingen är främlingar, eller bara ytligt bekanta…??  Jag lyckades i alla fall förklara varför jag var ledsen och de sa att jag inte alls behövde känns mig dum eller pinsam. (Även om jag gjorde det ändå…)

När prestationsångesten släpper.

Efter det, var det precis som att prestationskänslan släppte. Jag fick springa först på single-trailen och hålla mitt eget tempo och sista 3 km gick betydligt bättre och jag kunde springa och prata och skratta igen. (”Sjuka” människor för övrigt, precis som jag)… 😀

Det kommer nog dröja länge innan jag (om någonsin) kommer över det här med inte känns prestationångest när jag springer i grupp.
Det är verkligen ett drag som jag avskyr med mig själv, men som jag antar att jag måste acceptera (?) Och det enda jag kan göra är att jobba på det. Genom att utsätta mig för just sociallöpning.

Ni som älskar att socialspringa – Vad är hemligheten…? 

 

Annonser

27 thoughts on “Min sociala fobi – När jag ska springa med andra.

  1. Hej. Såg precis kommentaren om de som sprang så långt före. Som du redan kommit fram till är det ju viktigt att man har koll på att hela gruppen är samlad och inte drar iväg, men du verkar ha fått ett bra bemötande direkt av killen och de andra när de väl förstod situationen. Jag önskar dig lycka till med framtida utmaningar

  2. Men, vilket bra sällskap du sprang med. Och modigt av dig att göra det. Jag besöker ju Crossfit-världen lite nu och då och där har det sociala en stor betydelse. Det kan kännas läskigt första gången, men kommer man tillbaka inser man att det är en härlig stämning. På de passen kan man ex köra i par, där en vilar medan den andra jobbar och man gör det med andra par mot klockan. Där är det viktigt att kunna läsa varandra, byta av när det behövs eller peppa. Eller så kör man enskilt i stor grupp mot klockan. Det finns ett huvudschema för passet, men de som behöver får enklare övningar. De som blir färdiga först hejar på de som behöver lite mera tid. För mig var det en riktigt läskig upplevelse första gången när en hel grupp människor bara hejade på mig när jag var sist ut. Usch, jag ville bara gå och gömma mig, men nu vet jag att det är av omtanke och jag passar på att så ofta jag kan att heja på andra. Jag vet ju att man ger lite extra när någon ser hur man kämpar. Nästa gång kan det vara jag som behöver pepp för att ta mig igenom ett pass. På det sättet lyfter vi varandra. Det gillar jag! På det sättet är ett CF-pass inte så anonymt och enbart beroende av ledaren. Alla känner alla eller hejar i alla fall på. Det låter som om den löpgruppen du sprang med hade samma tänk och i mina öron låter det underbart. Fortsätt spring med dem några gånger till så känns det nog bättre sedan. Nästa gång kanske du är den starke som peppar en nervös ”nybörjare”. Kram och lycka till.

  3. Ping: Långpass – När man råkar springa längre än det var tänkt! | Rund är också en form - Trail & Träning

  4. Ja jag kan inte ens springa med min sambo! Bara för att jag vet att han är snabbare än mig så låser det sig och jag springer ännu långsammare än vad jag vanligtvis gör. Blir extremt flåsig, pulsen stiger och då kommer stressen och paniken direkt över att jag inte hinner med i hans tempo. Det komiska var att när jag på en runda med honom deklarerade från början att vi inte skulle springa tillsammans, studsade han ifrån mig i början. Då släppte det för mig och jag kom i världens flow! Så 2km senare ser jag honom promenerandes och jag kom i värsta supertempot (tyckte jag själv iaf!) flygandes förbi och tjoade åt honom att hans skulle sätta fart på benen… Tänk vad konstigt det är med prestationsångest!

  5. Åå vet hur det känns, hade alltid sådan ångest inför försäsongsträningen med förra fotbollslaget jag spelade i, då vi körde mycket löpning. Så pinsamt när alla fick stanna och vänta in mig och när jag väl kom ifatt ja då hade ju alla vilat och ville springa vidare och så fick jag kippande efter andan försöka hänga med och såg igen hur jag bara hamnade längre och längre efter.. Tycker fortfarande inte om att springa i grupp, mycket dåliga minnen, men brukar försöka lägga mig först för att få styra tempot och kämpar med mina hjärnspöken, har ett antal mantran jag kör för mig själv. Intervaller i grupp går bättre, där har jag mer självförtroende och nu när jag styr försäsongsträningen själv som spelande tränare så blir det i princip bara intervaller. Ibland jogging i grupp till ett ställe där vi kör intervaller, men brukar då springa med dem som har en tendens att haka efter och prata för att det ska bli ett bra tempo för dessa, vet ju själv hur hemskt det var när alla sprang ifrån en. Tycker det var modigt av dig att berätta och det hade verkligen kunnat hända mig också.

  6. Jag har tidigare tänkt att det där med att springa med andra är inte riktigt min grej men det var det. Jag springer lite snabbare än jag gör om jag springer ensam och framför allt är det roligare att ibland träna tillsammans med andra Jag tror att hemligheten är att jag lyckats hitta ett gäng löpare som springer ungefär som jag (några är lite snabbare och andra lite långsammare) men vi är ändå hyfsat jämna. Snacka om att ha tur på första försöket. Många som springer tillsammans verkar annars vara elitmotionärer som typ värmer upp i min maxfart.

  7. Det finns ett universalknep: spring med Skogssniglarna i skrattempo!!! :))

    Jag håller mig också borta från sociala löppass, förutom tillsammans med de härliga ultralöparna jag känner. Där är det oftast mer socialt än prestation, och så fika så klart! Men när jag hamnar bland dem som är snabbare än jag så resonerar jag som så att det är de som springer med mig, och inte jag med dem. Med andra ord så är det de som går miste om något om de springer ifrån mig. Deras problem och inte mitt alltså 😉

  8. Jag får kallsvett av det du berättar, för jag är ju precis lika nojig inför att springa i gäng som du. Några gånger, i begynnelsen av min löparkarriär (ha ha hahh haaa) så drog jag ju själv ihop ett gäng att springa med, men då var det ju liksom jag som höll i taktpinnen och vi var alla mer eller mindre sniglar. Sen har jag ett par gånger hakat på snabbare gäng och fått mjölksyra av ren nervositet (tror jag) och stress inför att inte vara snabb nog. För jag upplever ärligt (förlåt alla snabbfotade) att många löpare säger att ”jomen, vi joggar bara i sakta mak, aaalla hinner nooog med…”. Sen visar sig ”saktamak” i deras värld vara en bra bit under 6:00-fart… medan sakta mak för mej är skönt lufs kring 8:00… då är 10 km långt… och otroligt tårframkallande!
    KRAM ❤️

  9. Låter jättekämpigt! Men även om jag är en både ensam- och sociallöpare så tror jag att jag fattar precis vad du menar. Jag kan få den där känslan när det blir för mycket trail. Spelar ingen roll hur jag sliter och försöker för jag blir ändå sist. det jag har gjort är att jag sagt till innan att de får gärna dra i väg men antingen vänta in mig eller hämta upp mig. Sen handlar det om, som du själv skriver, att acceptera. och att gilla sig själv för den man är. Du är inte din prestation Malin! Öva på att skratta åt dig själv och situationen. jag brukar liksom se det hela utifrån.Och sen tänker jag att ”herregud, det är ju skithäftigt det här” och så ler jag. För det funkar! ”Fake it till you make it”: Skratta och försök vara ledsen så får du se! Håll i och håll ut! KRAM

  10. Fy vad tråkigt att du känner så. Jag springer ju aldrig med någon men tror att jag skulle kunna känns ungefär som du. Vad tror du din osäkerhet bottnar i? Vad gör att du blir så påverkad och inte kan bara rycka på axlarna och ta det för vad det är?

  11. Hm, vet inte alls vad hemligheten är. Hade jag vetat hade jag svarat. Jag tror, hur lätt det än är att säga, att man inte ska tänka så mycket. Redan innan när man börjar fundera fram och tillbaka har man satt käppar i hjulet. Men ja, jag vet inte! Tycker du är grym som gjorde det ändå 🙂

  12. Jag undviker löpargrupper av samma skäl som dig – har försökt hänga på den ”långsamma” gruppen i den lokala klubben någon gång och uppvärmningen gick i 5.30 fart… Men jag vill dela med mig av en historia från ett socialt långpass jag gjorde på ett löparläger för ett par år sedan. Innan passet var det mycket prat om att alla skulle med och ingen skulle bli lämnad ensam, de skulle vänta och bla bla bla. Jag såg den sista ryggen vid fem kilometer och sedan var jag ensam i en okänd skog med dålig karta och omarkerad led.

    Jag försökte hålla modet uppe och tänkte att det måste ju vara NÅN som är orutinerad och sprang för snabbt i början som jag kan komma ifatt så småningom så jag kämpade på där i min ensamhet. Jag sprang och sprang och sprang, var lite vilse och sprang lite mer, vilse igen och mer springande i drygt två mil. Jag hade gråten i halsen och förbannade hela lägret, mina egna långsamma ben och alla som springer fortare än jag. Sedan tittade jag tillbaka på en hed och såg två löpare närma sig vid horisonten – bra tänkte jag, då kan jag fråga efter vägen i alla fall. Gissa hur förvånad jag blev när jag insåg att det var två snabb-springare från mitt läger – som sprang bakom mig!

    Det visade sig senare att alla hade sprungit mycket mer vilse än jag och att anledningen till att jag inte kom ifatt var att jag sprungit förbi dem allihopa. Jag var bland de allra första i mål och de andra var bra mycket mer slitna och miserabla än jag själv. Helst skulle ju slutklämmen vara att jag sprang mycket fortare än jag trodde men det var åtminstone en riktig hare och sköldpadda-situation där jag sniglade förbi alla snabbisar som var vilse över halva Skåne! Det är någon slags upprättning det också.

  13. Men goa du, att det blev så tokigt! Härligt att du hade med dig en sådan klippa i blåbärsriset ändå.
    Jag kan förstå känslan. Själv springer jag nästan aldrig med andra. Har inte direkt någon som ligger på samma nivå som jag för jag är ganska långsam. Antingen är det snabbare löpare eller långsammare. Definitivt ingen som vill hänga på en tvåmilare heller som annars kan vara ganska förlåtade rent tempomässigt.
    Förutom i trappan förra veckan då när den killen var där. Då fick jag en släng av prestationsångest men det gick liksom över medan mjölksyran sprutade ur öronen och vi tittade på utsikten. 🙂

  14. Har sprungit med lokala löpar gruppen men jag blev stressad o pulsen skena. När vi var iväg med jobbet sprang jag med en kollega och chefen. Det var perfekt när vi var tre. Skulle vilja springa mer socialjogg men dåligt med löpare i min umgängeskrets😯

  15. Det känns inte som om de två första var speciellt lyhörda om de drog iväg 200-300m om ni nu bestämt att springa ihop! Jag springer mest själv men ibland med en löparkompis, det blir mest snackdistans/långpass men vi är på ungefär samma nivå så vi kan även köra snabbare pass ihop. Jag springer också ihop med andra löpare som är mer nybörjare än jag och då är jag väldigt noga med att se till att tempot passar ALLA i gruppen, väldigt viktigt! Knepet är väl att välja ett sällskap som är på ungefär samma nivå som jag själv eller något långsammare.

    • Jag tror absolut inte att de tänkte på att de drog iväg, utan trodde vi låg strax bakom.
      Men som du säger; att vara uppmärksam på att alla hänger med, är ju något man verkligen vill eftersträva. Framför allt om man är den långsammare i gruppen… 🙂

  16. Jag har socialsprungit en gång om vi inte bortser från de passen jag gör min sambo eller dotter. Det var för någon vecka sedan och tillsammans med de som jag ska göra sportkullan med. Jag var så sjukt nervös innan, ville verkligen inte springa med andra. Livrädd att sinka och känna mig kass. Det gick över förväntan. Jag har tänkt så många gånger tidigare att jag gärna vill springa i grupp men har inte vågat. Nu var det bara två till men jag känner ändå att jag inte riktigt vågar göra om det.
    Cykla däremot är en helt annans sak, jag älskar att få cykla med andra, för det sociala, för de riktigt tuffa passen där jag i bland blir avhängd. Kanske för cykling är lite mer förlåtande, det går ju faktiskt att hämta igen andan en stund då och då till skillnad från löpningen där jag måste jobba precis varje sekund.
    Så något råd har jag inte….men starkt av dig att genomföra det och vilken medspringande som verklingen fattade situationen och ställde upp så!

    • Nu cyklar jag ju ingenting, men kan faktiskt tänka mig att det inte blir riktigt samma prestationskänsla.
      Och tack. Jag är ändå glad att jag förklarade varför jag blev ledsen och att det gick himla bra efter det. Ibland är det ju bra att köra med öppna kort och inte fightas med hjärnspökena i tystnad. Och ja, han kändes faktiskt som en klippa där och då! (även om jag tyvärr inte vågade säga något just där i blåbärsriset, med risk för att börja gråta)…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s