Långpass – När man råkar springa längre än det var tänkt!

Fast nu ljög jag nog lite, sorry…
När man springer längre än vad man egentligen tror att man klarar, skulle jag nog ha skrivit. För planen var trots allt att springa en viss runda, som jag hade mätt ut på jogg.se dagen innan och fick till 22,6 km.
Egentligen ingen rekorddistans, men när jag springer ensam har jag en tendens att tycka att det är långtråkigt med för långa långpass. Det brukar oftast blir 12-18 km. Ännu en anledning till att jag egentligen borde utmana min sociala spring-fobi, så jag får sällskap och kan springa längre.

Förbereda sig på sträckan mentalt.

Den här gången försökte jag verkligen föreställa mig rundan.
Att redan i förväg ställa in sig på den längden, istället för att bara ”ta det som det kommer”. För er som vet att jag sällan planerar, är det här ett ganska stort steg. 😛
Jag drack en resorb innan jag drog iväg, plus att jag packade ner ytterligare en, tillsammans med vatten, två energibars, fruktbollar (typ rawfood-variant) och dextrosol.

Hjärnspöken!

Jag tassade iväg och försökte ta det extremt lugnt.
Springa när jag kände att det flöt på bra, men att gå i alla uppförsbackar (a-la-ultra-tänk). Efter ca 6 km tänkte jag:
”- Herregud, 6 km…? Och jag har tänkt mig 16 km till…?!”  Försökte genast förtränga de negativa tankarna och började tänka på att jag faktiskt fixade 50 km för inte så längesen.
Hur svårt kan 22 km vara i jämförelse, liksom…?? Särskilt när de ska klaras utan någon som helst tidspress. Mumsade i mig en av energibarsen vid 7 km (ungefär en tredjedel igenom sträckan, enligt planen).

Potatisleden – We meet again.

När jag var lite drygt halvvägs tog jag ett kort stopp.
Fyllde den ena flaskan med min andra resorb, drack lite vatten och tog ett par dextrol-tabletter. Mest för den mentala känslans skull. Rättade till packningen och tassade vidare, in på en del av Potatisleden. Den är verkligen magisk, bitvis. Har ni vägarna förbi Alingsås, så passa på att vandra!

En bit in på potatisleden fick jag känslan av att km bara rasade iväg.
Eller rättare sagt, de sträckor som jag trots allt har sprungit vid tidigare tillfällen och uppfattat som ganska långa, försvann plötsligt fortare än jag hann blinka…?! Detta trots att det inte gick särskilt snabbt. Kan de ha att göra med att jag fokuserade på hela sträckan och att dessa km därför blev ”kortare”…?

Resorb vs. saltshot?

Vid ca 15 km mumsade jag i mitt fruktbollarna och drack i princip upp all resterande resorb.
Alltså förlåt, vätskeersättning och dess salter i all ära, men det är nästan så att jag överväger att bara ta med mig salt och göra ”saltshots”. Det sistnämnda smakar inte heller särskilt gott, men då behöver man bara svälja typ 2-3 munnar med saltvatten. Resorben ska ju blandas ut med 2,5 dl vatten. Blä…..

När jag lämnade potatisleden vid Bryngenäs, började sträckan ta ut sin rätt.
Jag tänkte (lustigt nog) att nu jag inte hade så långt kvar, men i själva verket var det 7 km…! Haha! Snacka om att hjärnan rätt snabbt kan bli miljöskadad… 😛

När det börjar kännas lättare att springa, än att gå.

Musklerna började ömma, sådär ”skönt-ont” som de gör när man utmanar kroppen med att springa längre än man är van vid. Sista 3-4 km gjorde det lika ont att gå (!) som att springa. Ingen fördel/belöning för kroppen att sakta ner och gå alltså… En rätt märklig känsla, men bara att tassa på helt enkelt. Bättre lite snabbare och ont, än långsammare och lika ont. 😉

Väl framme visade klockan nästan 25 km.
Lite längre än planen pga ändrade vägval och (faktiskt) en liten felspringning. Man kan tycka att man borde hitta i sin egen hemort, men jag väljer nog bara att säga ”pass” här. Jag kände mig rejält mör i kroppen, men glad att jag klarade planen + lite till!
Att det duggregnade sista halvan av sträckan såg jag bara som något positivt. Svalkande mot huden och sådär härlig känsla, som bara ett ljummet sommarregn kan ge! 🙂

Annonser

7 thoughts on “Långpass – När man råkar springa längre än det var tänkt!

  1. Härligt! Jag har helt tappat det här med långpass efter Tjejmaran, det längsta jag har fått till sedan dess är knappt en mil. Och visst är det konstigt att en sträcka kan kännas så olika. Om t ex 6 km är en del av ett långpass känns det som om det bara svischar förbi men om hela rundan är 6 km kan det kännas hur långt som helst. Beror helt på vilken distans man är inställd på just för dagen.

  2. Gud så härligt med långpass, som dessutom blev längre! 😀 Själv bloggade jag precis om ett långpass som verkligen INTE blev ett långpass. Så det kan gå likadant åt andra hållet, att det blir aningen kortare än planerat 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s