Fjällvandring i Jotunheimen – Dag 1 & 2

Det kommer, på riktigt, bli svårt att skriva om och beskriva vår vandring!
Hur ska jag kunna återge vyerna, känslan, mäktigheten….? Jag får helt enkelt försöka, både i skrift och med hjälp av fotografier. Även om de inte heller fångar de spektakulära vyerna, på ett rättvist sätt.

Äldsta sonen (12 år nu till hösten) skulle med, för första gången.
Jag vet inte vem som var mest pirrig; jag eller han. Första dagen inledde vi med en ”grav-pizza” på Gjende Fjällstation. Såå fantastiskt god (och dyr, så tur att den var värd pengarna!) och det godaste vi skulle äta under kommande vecka.

Den preliminära planen var att ta oss till Glittertind och köra topptur.
Alternativt går på leden söder om densamma och testa en toppbestigning på Galdöpiggen. Det blev inget utav det, tyvärr. Eller kanske tack och lov (sett så här i efterhand)? Redan första dagen insåg vi (läs jag) att det här var helt annan typ av fjäll än i Grövelsjön.
Bara första 1,5 km avklarade vi ca 350-400 höjdmeter. Det gick i princip rakt upp…?! Herrejösses, vad mjölksyra vi drog på oss alla tre, trots att vi gick långsamt uppför – i typ 1 km/h!

Utsikt ca 1 timme efter start…

Väl uppe frågade vi sonen vad han tyckte.
Han var fortfarande relativt pigg och uppskattade att senaste km hade tagit typ 10 minuter… (Haha!) Vi imponerades av första vattenfallet (som senare skulle uppfattas som ganska litet) och bytte genast kranvattnet från fjällstationen, emot färskt, iskallt (!) smältvatten. Gott! Redan här kontaterade sonen smått förskräckt:
”- Mamma, hur ska vi kunna dricka kranvatten igen, när vi kommer hem…?!

Efter ungefär 2 timmars vandrande, blev leden lite mer flack.
Den passerades dock nära någon brant, där jag fick lite smått höjdskräck (If I only knew then…) och kravlade förbi, lutandes åt vänster, så långt ifrån kanten jag bara kunde! Oerhört vacker syn, I´m sure… 😀

Vi anpassade tempo och total vandringstid efter sonen och valde efter 5 timmars vandring att slå läger. Strax intill en liten fors med utsikt över den östra delen av Russvattnet, som kunde ses lååångt där nere och Bessfjället snett bakom oss. Vi hade t.o.m. grannar den här natten. Smått oväntat faktiskt, med tanke på hur lite folk som vi såg i omlopp just de här timmarna.

Grannarnas röda tält.

Love stortrivdes och satt och spanade ut över domänerna!
(PS. Vaktade oss från de lösgående zombie-fåren, med huggtänder (?) som gick en bra bit ovanför oss, på bergskanten). 😛

Första natten sov jag, ärligt talat, sådär.
Vilket jag alltid gör första natten bortal; även om jag sover i en förstaklassig, fluffig hotellsäng. Att då ligga på ett liggunderlag och småfrysa (trots underställ och tresäsongs-sovsäck!) gör kanske inte att chansen till en god natts sömn ökar…?
Trots allt lyckades jag nog skrapa ihop ca 5-6 timmars sömn och vaknade hyfsat utvilad, om dock något stel. Den här utsikten från sovrumsfönstret, gör det såå värt det!

Stugorna nere vid Russvattnet och i bakgrunden Russfjellet.

Efter lite frukost (havregrynsgröt utan mjölk, men med maaassor av russin!) packade vi ihop våra saker och begav oss ner sista km mot Russvattnets östra kant. Här skulle finns en bro, enligt kartan. Jag visste väl att jag inte är 100 % förtjust i broar. När jag kom närmre och fick syn på den här, med öppna sidor, fick jag lite mer panik än väntat…
Försökte ändå kontrollera känslorna så gott det gick (jag var ju tvungen att ta mig över!), så jag tog ett djupt andetag och bara gick.

”Inte stanna, inte stanna, inte stanna!
” tänkte jag.
Knappt halvvägs över bron, började den att svaja och paniken tilltog. Fortsatte fokusera på att bara sätta en fot framför den andra, för jag visste att om jag stannade skulle jag bli stående. Började hyperventilera och gråta i slutet på bron och när jag äntligen (!) var över på andra sidan, var jag tvungen att ta ett par minuter för att återhämta mig och lugna ner andningen.

img_1345

Även här måste jag ju erkänna att vyn som mötte mig/oss på andra sidan, gjorde hela bro-upplevelsen värt det!
Mannen som ni ser vid änden på bron (på förra fotot) kom fram och sa att han tyckte jag hade varit väldigt modigt, som bara hade tvekat en gång och sedan gått över, trots att jag uppenbarligen tyckte det var extremt jobbigt. Några cm växte jag ju, när jag fick höra något så värmande från en utomstående.

Grus/sandstrand och vy som nästan gjorde det inbjudande att bada.
Men glaciärvatten är inte särskilt varmt…

Väl över följde vi leden som gick på norra sidan av Russvattnet.
Första 2 km gick längs med vattnet och här fick vi stifta bekantskap med något konstigt kryp som såg ut halvt som en älgfluga, halvt som en långbent (?!) alienfluga. De fanns i tusentals… Nu gjorde de inget (bet eller så), men vad hände med ”inga flygfän över trädgränsen”?? Uscha, obehagliga var de i alla fall, när de var så många.

Sedan började det uppför igen.
Nästkommende 3 km gick snett uppför, mot bergskammen Austre Hestlagerhoe. Ungeför mitt på höjden stannade vi bakom en stor sten, för att äta lite lunch. Det blåste en hel del och vi fick lite vindskydd, men i övrigt var ändå helt ok vandringsväder – Halvklart/mulet och ca +10 grader.

img_1326

De lösgående fåren var inte särskilt skygga, vad gällde människor.
Däremot var tackan rejält skeptisk mot Love! Hon fick ett småilsket: ”Don´t you touch my kids!”-mammaface, när sambon kom gående sist i ledet, med Love. (Kopplad såklart).

Utsikten från lunchplatsen, bakom stenen… Alltså, man dog ju nästan en smula!

img_1302

Efter lunchen hann vi inte gå särskilt långt förrän…
Jag fick syn på nästa bro, över Tjönnholåe! Jämfört med den här kändes ju första bron som en petitess! Dels var det en kort, brant passage (precis vid kanten ner mot forsen) som man var tvungen att ta sig nedför först. Där fastnade jag… (Se foto nedan – Fastfrusen, lutande Malin). Sonen stod och försökte peppa mig (och var själv helt orädd… *avis*)

Efter ett par minuter ”räddade” sambon mig genom att bära ner min rygga, så jag kunde balansera ner enbart med min egen vikt! Fortfarande på rejält skakiga ben, men det gick i alla fall.
Väl där nere, insåg jag att jag skulle vara för rädd för att gå tillbaka uppför kanten/branten igen, så det var ju bara över bron som gällde. Det bättre, av två sämre val, liksom.

img_1300

Och jodå, över kom jag även här.
Det mest läskiga här (förutom att den var ännu mer svajig) var att underdelen på bron, hängde en halvmeter ut från bergskanten. Man fick alltså ta ett stort kliv för att över huvud taget komma ut på bron…?! (Kan också ses på fotot nedan).
Väl därpå, var mantrat den här gången:
Ok, skärp dig! Det är bara en bro, det är bara en bro, det är bara en bro!” och så blev jag nästan lite arg på mig själv, för att jag var så fjantig. Gick med bestämda (och skakiga ben) utan att stanna!

img_1344

Strax efter den bron tappade vi bort ledmarkeringarna (som dittills hade varit tydliga).
Förmodligen var det för att vi omedvetet följde en upptrampad stig, där andra människor/djur hade gått för att ta sig ner till nästa bro, som vi såg lååångt därnere vid vattnet. Ledmarkeringarna gick istället fortsatt uppför och delade sig inte förrän nästan ända uppe vid toppen. Det kändes lite ”overkill” att gå en massa extra höjdmeter uppför, när man efter ett tag ändå skulle gå alla höjdmeter NER igen.

img_1323
Väl framme vid den stora (!) forsen Blåtjönnåe, fick vi se att bron över var nerplockad.
Den gamla, that is. En ny, jättestabil bro hade istället byggts längst ner (YAY!) och ingen var gladare än jag. Haha! Det lilla som var kvar av den gamla såg rejält svajig ut… Och med tanke på forsens bredd, vete tusan om jag hade fixat att ta mig över. (Vad tusan är det med mig och en (hittills okänd) fobi för broar??) 😛

Superglad Malin! Rejäla stockar och icke-svajande träbroar is da shit! 

img_1303

Efter ca en mils vandring blev andra nattens tältplats strax efter, på andra sidan, vid Blåtjönnodden.
Återigen var det  svårt att riktigt ta in vyerna! Alltså, ordet ”magiskt” kändes som en underdrift! Bergsmassivet på andra sidan Russvattnet låg på ca 1900-2035 möh.  Och de extremt turkosa vattnet! SÅ…HIMLA…MÄKTIGT! Snacka om att verkligen känna sig liten på jorden. 

Nästan lite av ett religiöst ögonblick.

I nästa blogginlägg (dag 3) kommer jag bjuda på mer mjölksyra, egentorkad mat-upplevelse och dödångest.
Ni vill inte missa det! Men jag önskar (nog) att jag hade gjort det…

 

Annonser

25 thoughts on “Fjällvandring i Jotunheimen – Dag 1 & 2

  1. Ping: Bucketlist Juli / Augusti – Hur gick det? | Rund är också en form - Trail & Träning

  2. Jösses, vad jag längtar till Norge när jag ser de där bilderna! För du gör verkligen den magiska naturen rättvisa med dem!

  3. Det är så vackert där alltså, otroligt svårt att fånga på bild! Men jag tycker du har lyckats riktigt bra, jag längtar tillbaks!!! Och vad spännande det är att läsa din berättelse! Nu ska jag gå in på nästa avsnitt!

  4. Ping: Jotunheimen – Dag 4 & 5! | Rund är också en form - Trail & Träning

  5. Ååååh vilka otroligt vackra foton! Jag är riktigt avundsjuk och måste göra något liknande en dag. Vilken vandring!

  6. Detta är de fjäll som är någonslags norm för mig så det är intressant att höra hur de upplevs ur en höjdrädds perspektiv. Lite som när jag släpade med mig Jeanette och Alexandra ut på en smal bergsrygg i England. Jag förstod inte att någon kunde tycka att det skulle vara läskigt 😉 Men även de övervann rädslan. Bra kämpat!

  7. Ping: Fjällvandring i Jotunheimen – Dag 3! | Rund är också en form - Trail & Träning

  8. Måste erkänna att jag blir lite glad av att läsa att det finns fler än jag som lider av ”hängbro-skräck” :). Förutom broarna så såg det helt underbart ut även i det norska fjällen.

  9. Vilka härliga bilder! Jag får nästan lust att vandra själv, även om jag inte alls är intresserad av vandring. Men med tanke på vyerna så kan jag kanske lära mig 🙂

  10. Någon gång, över en kopp te, ska jag berätta om när vi var i Jotunheimen. Jag var så traunatiserad att vi inte varit tillbaka till Norge förrän nu, sju år senare. Precis ALLT gick fel.

  11. Så. Jäkla. Vackert.
    (minus bro- och höjdskräcken då, men du fixade det!!)
    Fantastiskt fina bilder och du skriver som bara Malin kan skriva, kramkram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s