Race Rapport! Bagheera Fjällmaraton Sälen – Del 2

Läs även:  Race Rapport Bagheera Fjällmaraton Sälen – Del 1.

Efter nedräkningen blev starten relativt lugn.
Ingen 5 km tjurrusning. Skönt! Fjärilarna i magen fanns fortfarande där, även om de inte var lika påtagliga när jag nu hade fullt fokus på att röra mig framåt. Inte så mycket tid att tänka, bara göra. Här kände jag att jag och Susanne höll samma (och ganska lagom) 6,40 tempo. De övriga ”försvann” men jag försökte att inte tänka mer på det.
En kort sträcka genom stugbyn och sedan en liten, småseg uppförsbacke på asfalt.

”Åh nej, inte en backe…”, tänkte jag. (Vad var det för lopp jag var anmäld till, nu igen..?! Haha!) Strax efter den kom den. Den där riktiga backen! Slalombacken – Dags att springa Gustavsbacken uppför. ”Hur svårt kan det vara”? 😛 Det var bara att börja gå.

Det var många som gick och efter bara någon km hade vi avklarat MÅNGA höjdmeter!
Ingen mjukstart här inte. Kroppen kändes relativt pigg. Susanne hade det kämpigare och jag väntade in henne ett par gånger. Hon tyckte nog (?) att det blev lite jobbigt och bad mig till slut att sticka iväg.

Väl uppe på toppen bar det av nedåt igen; En lättsprungen sträcka med grusväg. Rätt skönt faktiskt, efter den starten. Pulsen var rätt hög, på toppen, men sjönk relativt fort. Däremot höll jag ca 6.30-tempo nedför. Lite försiktigt kan tyckas så här i efterhand, men eftersom jag inte hade en aning om hur tuff en halvmara i fjällen är, vågade jag inte gå för fullt efter bara 3-4 km. Jag var livrädd för att gå ut för hårt och få ett helvete på slutet.

img_1738

Efter en kort stund kom Susanne i kapp mig igen och vi tog följe in i skogen.
Det blev lite trafikstockning in på spången, men efter en liten stund var vi en lång rad löpare som tassade fram över myrmarkerna. Här hade jag kunnat hållit ett betydligt högre tempo, då många var väldigt försiktiga och rädda att halka, men jag kände samtidigt att det skulle tagit ALLDELES för mycket energi att springa förbi i blöt, djup (?) myrmark. Bara att snällt ligga kvar i det lugna(re) tempot, på ”min plats”.

img_1740

När spången tog slut var vi framme vid första mat/vätskestationen, vid 5,5 km.
Där ska tydligen Camilla ha stått och hejat, men jag missade henne helt (och hon mig). Medan jag stod och moffade i mig en giffel såg jag ”ormen” av färgglada löpare som gav sig uppför nästa fjälltopp.
”Jösses. Vad har jag gett mig in på…?!

Bullen växte i munnen och jag förstod inte alls varför jag försökte äta den. Svalde den motvilligt, med hjälp av lite vatten och tog några bitar godis istället. Mycket godare!

img_1741

Arrangören försökte vara ironisk. (Eller)?
”Jag älskar backar!”-skylten mötte oss när vi (jag och Susanne) började vår resa upp till nästa fjälltopp. Vi sprang emot den och fick hejarop av några yngre killar som satt  längst ner i backen.
”- Tackar! Vi springer hela vägen nu. Ni kollar, va?” sa jag kaxig och skrattade och de lovade att heja på. Strax där efter började vi gå… Även här kände jag mig stark uppför och fick klartecken från Susanne att sticka före.

”- Vi ses, när du kommer ikapp mig igen”, sa jag och fortsatte med raska steg uppför. Backen kändes på ett sätt evighetslång. Varje gång man trodde att man såg toppen, kom det ytterligare ett uppförslut, när man precis kom över ”kanten”. Jag gick och funderade på om jag verkligen skulle orka två fjälltoppar till?! Å andra sidan kände jag mig samtidigt förvånansvärt pigg. Knappt någon mjölksyra alls i benen.

img_1742

Efter ca 2-2,5 km uppförsbacke avtog den värsta lutningen.
Det blev dock inte helt platt, utan fortsatte att vara ett svagt uppförslut. Något som normalt sett hade fått mig lite irriterad och deppig. Nu kände jag mig, tvärtemot, riktigt fräsch! Det var en hel del spånglöpning här.

Jag tassade på uppför och passerade några under det här partiet. Det var många som (där det inte fanns spångar) var ”rädda” för att bli blöta, men jag orkade inte bry mig. Terräng är ju terräng. Embrace the mud, ni vet! Klafs, klafs, klafs. Iskallt vatten sipprade in i skorna, men jag blev varm igen efter bara en liten stund. Kände tacksamhet över att jag inte har särskilt känsliga fötter!

Här förväntade jag mig att Susanne skulle komma ikapp mig igen och vände mig om ett par gånger, men såg henne inte.

img_1744

Mellan 6 och 11 km hade jag ett riktigt flow!
Det var nästan (men bara nästan) så att jag gick och väntade på att den där dippen skulle komma. När kroppen slutligen insåg vad det var för utmaning, den hade gett sig in på. För varje km som tickade på (och de tickade på fort!) var jag förundrad över hur fräsch jag kände mig.
Väl över toppen började det gå nedför igen. Här var det lite mer stenigt och jag passerade en eller två herrar, som tyckte det var lite läskigt att springa på de tekniska stigarna. Själv ökade jag tempot litegrann, samtidigt som jag försökte hålla tungan rätt i mun. Såå glad att all fjällvandring har gjort mig lite ”immun” mot stenar.

Precis innan jag kom ner i dalen såg jag en fotograf.
En annan person som stod bredvid honom (tror jag? Minns inte riktigt) och ropade högt:
”Kom igen, det är bara 200 meter till ledaren!” Haha…. Kul, ironisk kille, tänkte jag och svarade:
”- Jaså, men det låter ju bra.” Sekunden senare swischar det (bokstavligt talat!) förbi en man i ett makalöst tempo. Det visade sig vara 2:an i maratonklassen. Jodå, jag skämdes lite… Haha! 😛

img_1743

Andra mat/vätskestationen, vid 10,3 km, kom mycket tidigare än jag hade föreställt mig.
Väl nere i dalen såg jag skylten ”storfjällsgraven” och blev väldigt fundersam.
”Vänta nu. Skulle jag inte passera storfjället först…?” (I tron om att det fjäll jag precis hade passerat var första ”riktiga” toppen; Sälfjället…) Och att jag fortfarande hade Storfjället och Hemfjället kvar framför mig.  Tänkte att jag förmodligen kom ihåg fel och att Storfjällsgraven låg innan storfjället; inte efter. Sedan släppte jag det för stunden.

Jag frågade lite halvdesperat funktionärerna efter saltgurka. Var sjukt sugen, men de hade ingen. 😦 Istället fick jag stoppa vanligt salt i munnen och svälja med vatten. Så…jäkla…vidrigt! Men jag vet att jag behöver salt, när jag springer långt, så det är bara att härda ut.
Tog även en liten näve chips, det sista jag gjorde. Var egentligen inte sugen på chips, men tänkte att det var bra energi. My bad. Fick ta mig fram genom Storfjällsgraven med en äcklig chips-eftersmak i munnen. FAIL!

Storfjällsgraven ja.
Ett kapitel för sig, men det tar vi i nästa del! 🙂

img_1746

 

Annonser

11 thoughts on “Race Rapport! Bagheera Fjällmaraton Sälen – Del 2

  1. Ping: Bucketlist Juli / Augusti – Hur gick det? | Rund är också en form - Trail & Träning

  2. Ping: Race rapport! Bagheera Fjällmaraton Sälen – Del 3 | Rund är också en form - Trail & Träning

  3. Härlig läsning. Fasen vad bra gjort, blir sugen på att pröva efter racet raporten. Ser fram emot fortsättningen 😀

  4. Det är galet roligt att läsa era race reports! Vilken fantastisk upplevelse ni måste haft, allihop! Man blir lycklig bara av att läsa!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s