Race rapport! Bagheera Fjällmaraton Sälen – Del 3

Läs även: Race Rapport Bagheera Fjällmaraton Sälen – Del 1
Läs även: Race Rapport Bagheera Fjällmaraton Sälen – Del 2

Storfjällsgraven, var det ja…
Ungefär 3 km slingrade den sig och bestod av sten, sten och lite mer…tja…sten! Jag försökte springa precis efter att jag hade lämnat mat/vätskestationen, men gick ge upp ganska snabbt. Inte nog med att det var mycket sten. Alla stenar var inte stabila att kliva på heller, utan vippade rätt bra. Jag hade inte lust att ramla och slå i huvudet, eller bryta ett ben.

Jag försökte bara ta mig fram så snabbt det gick.
Här vet jag att flera av mina bloggvänner var frustrerade och svor över alla klippblock. Men helt ärligt; jag upplevde det aldrig som särskilt störande. Visst, jag kunde ju inte alls springa i det tempo som jag ville, men det kunde ju ingen annan heller… 🙂
Eller ja, nästan ingen annan. Det for förbi flera maratonlöpare när jag traskade på här. Jag hejade på dem och var galet imponerad över deras sätt att bemästra det tekniska underlaget! Wow!

Det började plötsligt kännas lite ”tomt” och jag såg mig omkring.
De personer jag hade haft runt mig vid mat/vätskestationen var plötsligt borta. (I efterhand inser jag att jag tog mig fram rätt fort bland stenarna. I alla fall jämfört med många halvmara-löpare).
Men när maratonlöpare efter maratonlöpare passerade mig, började jag noja.. Hade jag glömt att svänga av någonstans? Var jag inne på fel bana – Maratonbanan? Skulle jag tvingas springa en sisådär 30-35 km istället för 21 km…?

img_1749

Plötsligt tog stenpartiet slut och en betydligt mer springvänlig stig uppenbarade sig.
Definitivt ”my cup of tea”! Packad jord, blandat med lite lera på sina ställen. Svagt uppför, men jag kände knappt att det lutade, utan tassade på så gott det gick. En lätt huvudvärk hade börjat göra sig till känna, trots att jag tyckte att jag hade skött vätska och saltintag.

Jag kom dessutom i kapp/passerade en tjej som gick och frågade om hon visste om jag/vi fortfarande befann oss på halvmarabanan. Det gjorde vi, sa hon. Skönt! Det kändes lite märkligt att nästan vara helt själv. Som att köra ett träningspass på fjället..
Strax efter (vid ca 13,8 km) kom nästa mat/vätskekontroll. Även här frågade jag efter saltgurka, men det fanns fortfarande ingen. Visst tusan hade det stått att de skulle ha saltgurka på några stationer…?

Jag frågade funktionärerna om jag redan hade passerat storfjället?
Och det hade jag, sa de.
”- Men då har jag ju missat ett fjäll!” utbrast jag. De tittade konstigt på mig och jag fick förklara att jag inte hade missat det rent fysiskt, utan mentalt. Att jag inte förstått att storfjället var storfjället. (Utan istället trott att det var Sälfjället).

Smått förvirrad, kände jag ju mig nästan snuvad på en fjälltopp. Haha!
Framför mig låg nu hemfjället – den sista (!) toppen. I brist på saltgurka gick jag ”all in” och tog salt, en mugg blåbärssoppa, en mugg vatten, godis och en kopp kaffe.
Inte heller 100 % klokt, visade det sig. Too much, too fast! När jag lämnade stationen, blev jag illamående och var väldigt nära att kräkas. Som tur var lyckades jag hejda det hela och illamåendet gick över ganska snabbt.

img_1728

Hemfjället var inte alls lika brant som de tidigare topparna.
Däremot började det blåsa ordentligt här! Något jag inte alls hade känt av innan. Fast jag frös ändå inte, så vindjackan förblev kvar i ryggan. Uppför, uppför, uppför. Jag knappade in på och sprang förbi två tjejer, som legat en bit framför mig. Vilken energi man får av att springa förbi andra! Jag är inte van vid den känslan… 😉

På väg uppför toppen försökte jag verkligen njuta lite extra av utsikten!
Det skulle snart vara över. Jag var ju inte ens sådär ”jag är så trött att jag inte vill mer”-trött, som jag ofta är i slutet på tävlingslopp. Jag var totalt inne i ett runners high och kände mig fortfarande (!) jäkligt pigg. Då kan ju inte över redan?!

Vid sista mat/vätskestationen, där… först DÄR hade de saltgurka!
– Jaaa! Saltgurka!” utbrast jag högt och kastade mig över dem. Funktionären tittade lite konstigt på mig. Om hon bara hade vetat hur många km jag hade gått och drömt om saltgurka… *Skratt*
När jag vände mig om, möttes jag av den här synen. En liten fjällsjö, med massor av stenpyramider! Riktigt cool syn!

Jag svepte ner en massa gurka med vanligt vatten och begav mig.
Sista sträckan, sista km ner mot mål. Det var lättsprunget. Platt, grusväg/stig och spång. Och i princip bara nedför. Jag ääälskar nedför!
Sista 2 km var nedför en brant slalombacke. Där kändes det rätt rejält i knän och lår, men jag var (fortfarande) hög på löpning och struntade i den smått huggande känslan. Nu kör jag! Jag måste köra 110 % nedför. Jag är ju inte särskilt trött…?!

Jag passerade nog ett tiotal personer nedför sista backen.
Det var många som hade problem med att springa nedför. Jag såg till och med någon som var tvungen att gå baklänges, för att det gjorde för ont att gå/springa framlänges.
Själv fortsatte jag att dra på nedför! Älskade känslan, även om mina knä och lår protesterade! Nedförslöpning ÄR min grej! Har alltid tyckt om det.

Halvvägs nedför backen passerade jag dessutom Jenny.
”- Hur är det? Är du skadad?” ropade jag till henne, när jag passerade, då jag såg att hon gick nedför. Hon svarade att hon inte var det. Att det bara var jobbigt.
Sista biten in mot mål, där banan var snitslad i en serpentinväg, såg jag i ögonvrån att Jenny hade börjat springa igen. Inte ens chans att jag släpper förbi henne nu! (Någonstans därinne finns nog en tävlingsmänniska… Haha!) Drog på ytterligare lite till och nu – Nu började jag känna av mjölksyran ordentligt!

100 meter innan mål var banan dragen genom ett gegghål.
Inte för att mina skor var superrena/torra sedan innan (…) men varför lägga till det, så där på upploppet? 😛 Försökte spurta in i mål, men nu var kroppen trött. För första gången på hela loppet!  Hörde mitt namn och ort ropas ut av speakern. Jag klarade det. Jag har klarat det!

En…så…fantastisk…känsla!! ❤
Hur tusan ska jag toppa den här tävlingsupplevelsen, liksom?

img_1753

 

Annonser

21 thoughts on “Race rapport! Bagheera Fjällmaraton Sälen – Del 3

  1. Ping: 4 sätt att hitta träningsinspiration! | Rund är också en form - Trail & Träning

  2. Ping: Hejdå September! | Rund är också en form - Trail & Träning

  3. Ping: Bucketlist Juli / Augusti – Hur gick det? | Rund är också en form - Trail & Träning

  4. Gud, så härlig läsning! Du får mig att längta till fjällen så jag nästan döööör! Vilken underbar känsla det verkar ha varit, och tur flr dem att de hade saltgurkan till slut 😜 Kram

  5. Wow Malin! Det här vill jag också göra och vad MYSIGT att ni var ett helt gäng, och de flesta välkända ansikten. Det ser ljuvligt ut och grymt bra jobbat. Får man passa på att be om ett önskeinlägg med rubriken ”Så börjar du med fjällöpning”. Hur tränar man hemma liksom?

  6. Wow vad häftigt uppe på fjället! Otroligt vackert. Dit måste jag bara åka och vandra, njuta och fånga lycka. Grymt gjort! Att liksom plocka fjäll efter fjäll, få se världen ovanifrån. Coolt!

    Förresten var startade ni/gick i mål? (du kanske skrev det någonstans men i sådana fall måste jag missat det).

  7. Vilken härlig läsning! Nästan så att jag börjar tänka att jag kanske skulle greja det där 😛 Fast jag måste träna en hel del inser jag. Grymt bra jobbat och vad kul att det blev en så pass skön och positiv upplevelse!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s