Att man ska (försöka) utmana sina rädslor!

Det är något jag försöker leva efter.
Som att sätta sig i Lisebergs ”höjdskräcken” (detta är ett par år sedan) fast jag har höjdskräck, eller att flytta ut på landet och riva väggar i gamla torp och inse att: ”Det bor visst maaaassor av spindlar här”, men jag måste ju bli klar här… (Jag vet inte hur många gånger jag hoppade högt, innan jag blev smått ”immun”)!!

Igår åkte hela familjen till Liseberg.
En fantastisk septemberdag – Perfekt väder och ungefär 0-10 minuters väntetid på alla åkattraktioner! Jag kommer ju aldrig åka dit mitt i sommaren igen.
Tolvåringen har inga spärrar ALLS (han är inte lik mig). Han körde både nya ”Aerospin” (hur är man funtad när man vill göra volter på 40 meters höjd?) och sedan ”AtmosFear” (don´t get me started…) Efter den sistnämnda var han dock lite darrig och erkände att han (äntligen) förstod hur det kändes att vara sin gamla mamma och ha höjdskräck. Taaaackar! 😉

Vid något svagt ögonblick råkade jag visst säga ja till Helix.
Eller nej, förresten. Jag sa inte ”ja”. Jag mumlade nog något, nästintill ohörbart och såg lite fundersam ut och det tolkade sonen och sambon som att jag inte sa nej! Eum…

When you get what you ask for…

Jag hade tidigare under dagen åkt Lisebergsbanan.
Där insåg jag att jag inte tyckte att den är så mycket ”utmaning” längre. Den är mest skön, men det kittlar inte så mycket i magen. Så det jag försökte intala mig själv, när jag stod i kön till Helix, var att:
”Det är bara en berg- och dalbana! Och nu kanske jag får uppleva lite mer av det där härliga hissnandet i magen”.  (Om jag bara visste)…

När vi nästan var framme vid tågen säger sonen:
”- Hur går det mamma? Du ser faktiskt lugnare ut nu”.
Trust me! Det var bara en fasad. Det är antagligen hur jag skulle hanterat de sista minuterna av en dödsdom. Typ att; Nu är det ingen idé att känna panik längre. Nu är det för sent. Accepterat, klart, done. Typ något sånt.

Helix, min nära-döden-upplevelse!

Det visade sig att jag inte skulle vara lika lugn under åkturen. Herregud, min skapare! (Säger hon som aldrig går i kyrkan).
Visst; jag erkänner. Den där hissnande känslan i magen, den fick jag uppleva. Mååånga gånger och den är faktiskt väldigt skön!
Det som var nära döden upplevelsen var mer höjden, looparna (och höjden igen) och framför att den var så jäkla intensiv. Du får inte 5 sekunders återhämtning någonstans under åkturen. Det händer någonting HELA tiden! Och det ”tar” på en 36-årig kropp (och pannben).

När det väl var över kom nervösskrattet.
Jag skrattade, samtidigt som tårarna rann och jag insåg i samma veva att jag, i princip, hade tappat känseln i mina händer (av allt krampande runt handtagen på bygeln)! Det får nog bli en åktur till. Fast en annan dag, ett annat år. 😀

Därefter drog vi ner till restaurangen och käkade pasta – Spenatfylld tortellini med tomatsås. Den hade en lugnande effekt på den andrenalinfyllda kroppen!

Vi hade verkligen en fantastisk dag!
Alla fick åka det de vill (och lite till…) Alla utmanade nog sina rädslor och till och med 5-åringen insåg, efter lite panik att Rabalder var en härlig grej. Liseberg – We´ll be back – men inte förrän nästa September! 🙂

PS. Liseberg – Om ni läser det här; Jag är lite pissed-off att ni har tagit bort min favorit; spin-rock!
Bring it back, please!

Annonser

14 thoughts on “Att man ska (försöka) utmana sina rädslor!

  1. Ping: Uppföljning – Veckoplanering 38! | Rund är också en form - Trail & Träning

  2. Oj hade dem redan tagit bort SpinRock. Jag läste att dem skulle göra det inför säsongen 2017, men jag var där för 1 månad sen och då fanns den fortfarande kvar. Men Mechanica är nästan roligare än den, så testa! Det är bra att utmana sin rädslor 😉

  3. Never ever att jag åker något som har med fart och höjd att göra 🙂 Farfars bilar är min melodi hahaha
    Men kan hålla med dig om att det är vansinnigt att åka mitt i sommaren!!

  4. herregud för karuseller, jag har höjdskräck och avled i fritt fall med tilt på grönan för hundra år sedan. Jag får sådana panikkänslor att det liksom går över till tvång, att öppna bygeln och kasta mig ut. Jag är höjdrädd och blev ännu mer höjdrädd då. Däremot fungerar berg och dalbanor skapligt så länge det inte blir för mycket svängar, då kräks jag. Så jag på ett nöjesfält är inte särskilt roligt.

  5. Älskar karuseller och har alltid gjort! Har gått bananas på Liseberg med barnen sen de var små. Sist jag var på nöjespark var Gröna Lund förra året och då kom jag på mig själv med att vara livrädd hela tiden. Inte rädd så att det kittlade utan rädd så att det kändes obehagligt….
    Nu vet jag inte om det var en dålig dag, om Gröna Lund är läskigare än Liseberg eller om jag helt enkelt blivit gammal.

    Är lite rädd för att ta reda på sanningen, men jag måste nog åka till Liseberg för att få veta….

  6. Det där med karuseller över huvud taget, uscha. Jag har blivit livrädd för sådant. Men inte tala om allt som är över 2 meter ovanför marken. Stod i kön till Balder i somras, kom längst fram i kön, efter typ en timme i kö….. totalvägrade hoppade i vagnen och gick ut. Haha. Det var den timmen! Men ja, köa är jag ju bra på iaf :). Bra jobbat i alla fall. heja dig 🙂 kramar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s