En sak som verkligen irriterar mig!

Det händer då och då att man ser följande (eller liknande) fråga i löparforum:

”Jag är så himla sugen på att testa ett maraton, men är osäker på om jag klarar det.”

Min första tanke är då att personen som skriver är relativt ny inom löpningen, eller en ”sådan som mig”: Som hållit på i några år, men som inte är särskilt snabb.

När man i nästa mening då läser:
”Mitt personliga rekord på halvmaran är 1.34,59. Tror ni verkligen att jag kan klara maran?”

Alltså förlåt, men vad f***n…?! Vad menar man med en sådan fråga egentligen?!
Jag kommer på mig själv bli oerhört frustrerad över frågeställningen. Och för att svara på frågan:
Ja, jag tror att du ”klarar” en mara! Jag är t.o.m. övertygad att du fixar en mara! Frågan är mer om du med frågan verkligen menar: ”Klarar  jag av en mara” eller om du egentligen menar: ”Klarar jag av en mara på 3.20.00”.
Och innebär det i så fall att om du kommer i mål på 3.40.40, har du inte klarat maran…..?

”Klarar jag en mara?” Vad det betyder för mig.

Anledningen till att det här trycker på en massa knappar hos mig, är nog för att det på något sätt förlöjligar de som faktiskt ställer frågan, fast menar den på riktigt. (Förstår ni vad jag menar?)  Mer frågor såsom:

  • Klarar jag en mara utan att kroppen ”lägger ner”?
  • Klarar jag en mara utan att få migrän eller löparmage?
  • Klarar jag en mara utan att överanstränga mig?
  • Klarar jag ens maxtiden på 5,30 timme?
  • Klarar kroppen av att ta sig runt en mara, med X kg övervikt?

Att jag själv skulle klara av en mara, på (delvis)  pannben, är jag övertygad om att jag gör! Efter Hallands Ultra, mer än någonsin. Och då springer jag en halvmara på kanske (uppskattningsvis) 2,40.00
Så varför skulle i så fall inte en som springer halvmaran på över en timme snabbare, inte klara en mara?

En klok människa sa en gång till mig.
Kroppen klarar sååå mycket mer än du tror. Klarar du en mil, fixar du en halvmara utan problem. Lösningen: Du behöver bara dra ner på tempot.

Finns det något fenomen inom löparvärlden som ni irriterar på?

img_9786

Annonser

16 thoughts on “En sak som verkligen irriterar mig!

  1. Jag är inne på samma linje som Madeleine, Anna och Bureborn. Jag tänker att det härliga med löpningen är att alla ryms, nybörjare, proffs, långsamma, snabba, prestationsjunkies och upplevelselöpare o s v och alla har sina utgångspunkter och referensramar. Nyckelen här är ju ordet klara. Sannolikt här i betydelsen ”…på ett bra sätt” eftersom, precis som du skriver, en löpare med ett så pass bra personbästa på halvmaran klarar ju säkert att ta sig igenom dubbla distansen men kanske inte på ett tillräckligt bra sätt enligt personen själv som Anna är inne på och därmed ”klarar” inte personen maran.

    De senaste åren har jag varit en SUB, just det, Sub3-löpare på maran men i New York 2015 p g a förkylning och grym jetlag ”klarade” jag inte det utan fick gå väldigt mycket sista milen och kom in på 3:12, en jättebra tid för vissa, men jag ”klarade” inte den maran. Nu var det visserligen ett högst medvetet beslut, som jag inte ångrar, att slå av på takten och njuta av stämningen istället för att pressa mig en dålig dag 🙂

    • Förstår att du var missnöjd med dagsformen men du gjorde helt rätt i att slå av på tempot (och du har rätt, för många av oss är 3.12 en fantastisk tid).

      Samtidigt är det skillnad på att ”klara” maran första gången, som frågan i Malins citat gällde, och att klara den en gång till och då helst både bättre och snabbare än gången innan och detta är förstås inte unikt för just maror utan gäller alla sträckor som vi springer om. Vi vill gärna slå vår senaste tid och i långloppssammanhang blir detta ofta en drivkraft för hur vi lägger upp träningsprogrammet – speciellt om vi kutar maran på säg 4.05 och tycker att det är dags att klämma sig in under 4 timmar.

      / Thobias
      (4.05 – 4.24 – 4.53 – 4.44)

      • Jo det är klart du har en poäng Thobias, det är stor skillnad på att klara första gånge mot att klara igen och likaså det där med att klara under jämna timmar 🙂

  2. Bra talat!

    Jag kan störa mig på uttrycket SUB eftersom det ibland används – medvetet eller omedvetet – som en markör för att visa att man är bra, rent av bättre än de flesta: ”i dag var det tungt, så jag lyckades inte göra SUB 38 på milen”. Visst, många tycker det är något speciellt med hela 5-tal eller 10-tal, typ första milen under 50 minuter eller första halvmaran under 1:50. Men SUB 38? Ser sällan någon som skriver att de gått från SUB 57 på milen till SUB 53 – fast prestationen i fråga kan vara minst lika fantastisk som att äntligen sänka sig från 38:15 till 37:57.

  3. Satt på jobbet och läste ett reportage i tidningen om en tjej som gjort en mara, efter att ha fått diagnosen diabetes. Ett varmt, fint och väldigt peppande reportage om att man kan springa trots motgångar och om glädjen över att ha kontroll över sjukdomen. När jag läst klart säger min kollega som är väldigt insyltad i stans löparklubb: Ah men vilket värdelöst reportage – ingenstans står det ju vilken tid hon sprang den där maran på!
    Suck.

  4. Så olika! Det där stör mig inte alls. Vissa vill prestera och att prestera kan innebära olika personer. För mig innebär att prestera att springa/jogga hela tiden med ett visst tempo (mitt eget tempo som ju kan ändras lite med träning) . Om tempot är lägre än min skamgräns så skulle jag anse att jag inte klarar av det. Det tankesättet anser jag är lika rätt som de som tycker att man kan ta sig fram hur långsamt som helst och ändå tycka att man klarar det. Jag stör mig inte på dem 🙂

  5. Fast sen finns det dom som förvisso springer väldigt snabbt upp till halvmarathon men sen typ dör för att de inte har förmågan att disponera/hålla igen för att orka längre distanser. Jag har en sån i mitt eget hus 🙂 Som misslyckats med mara trots att han slagit mig med hästlängder på halva distansen. Så de som faktiskt misslyckas behöver nödvändigtvis inte vara de som springer långsamt, det kan lika gärna vara de med övertro på sin kapacitet. Som landar med kramp i ett dike… Men det kanske hör till undantagen, jag kan förstå hur du tänker!

    Jag retar mig inte så mycket på löpare. Mer än de som står och studsar vid rödljusen… 🙂

  6. Intressant! Jag tänker lite som Kari att det fokuseras mer på prestation än upplevlelse. Sedan kan jag irritera mig och faktist bli lite nedslagen av allt prat om hur mycket vikt spelar in, hur mkt snabbare man blir om man väger lite, om att man inte kan springa om man är tyngre osv. Även om man kanske kapar sekunder och minuter på att väga mindre är det inte det viktigaste. Inte för motionsnivå tänker jag och inte för min del. Jag tassar vidare med säkert för många kilo på kroppen än vad som kankse inte är löparmässigt typ..

  7. Jag stör mig på alla som fokuserar mer på prestation än på upplevelse. Det är ok när de bara pratar om sig själva men när de försöker överföra det på mig blir jag skitsur. Som när jag kom hem från en vecka av simträning på Mallorca förra året och en kollega som är duktig simmare bara hade en fråga ”Hur många kilometer simmade du sammanlagt?”. Det spelade ingen roll om det varit vackert, om jag hade haft det bra, om jag var nöjd med träningen eller hur vädret varit. Bara vem som tränat mest.

    Fast det jag egentligen skulle kommentera var: oj, vilken snygg bild i headern! Jotunheimen, gissar jag?

  8. Så olika det kan vara. Det där irriterar mig inte ett dugg. Tänker att alla har sin egen utgångspunkt och sin egen uppfattning och sin egen målsättning om vad det innebär att klara en mara. Och jag tror faktiskt inte att särskilt många (några finns säkert) ser ner på den som kanske ha lägre ställda krav på vad detta klara innebär. Jag vet att jag skulle klara en mara, men jag skulle inte klara att springa en just nu på det sätt jag skulle vilja: med glädje, kraft, uthållighet. Och därmed anser jag inte att jag klarar en mara i dagsläget.

  9. Håller helt med, känns mer som fiskande efter hur duktig man är…? När jag tänker: klarar jag en mara? Så tänker jag om jag orkar springa mig igenom, för det vill jag i så fall kunna. Jag vill inte gå igenom halva.

  10. Intressant och faktiskt något som också irriterar mig.. Jag har säkert ställt frågan själv, med alla säkerhet och jag har säkert blivit lika irriterad på mig själv, att jag ens frågar eller funderar. Kroppen kan ju så OTROLIGT mycket mer än en anar. Vi måste bara inse och förstå det….
    Något som irriterar mig är, ”Jag har inte tid”, ”jag kan inte”….. Prioritera och testa. Gör man det så klarar man och hinner med det mesta.
    Kramar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s