Långpasset som (äntligen) blev av – 20 km härlig höst!

Flera helger i rad har jag tänkt köra ett långpass.
Det har inte blivit av. Det har varit ont om tid, andra planer och tja… någon helg t.o.m. aktivt portprioriterat, pga en galet trött och sliten kropp. Trots det har jag ändå känt att jag behöver få till minst ett par längre löppass innan halvmaran i november. Senast jag sprang längre än milen var… Oj då. Det var visst halvmaran i Sälen för 6 veckor sedan . Hur länge kan man leva på det, tro…? 😛

Septemberkänsla!

Första 8-9 km kändes kroppen riktigt pigg!
Det kändes som den tassade på av ren och skär löparglädje. Naturen är ju så fantastisk att man knappt har tid att tänka på om det eventuellt skulle vara jobbigt eller inte. Fast med tanke på den (fortfarande) mer grön(!)-gula nyansen känns det mer som början av September än Oktober.

Bästa löparsällskapet – Inga krav, bara glädje! ❤

img_2428

Mellan km 9 och 11 blev det lite mer teknisk terräng.
Och kände genast hur mycket jobbigare det blev! Pulsen slog i taket och benen fylldes med mjölksyra. Tänk om jag hade sprungit mer platta rundor och/eller asfalt; vad ”lätt” det hade varit (i jämförelse)! Inte för att det lockar, men tanken slog mig ändå, när skillnaden blev så oerhört påtaglig.

Årets första och enda älgfluga satte sig på min tröja här (men flög av lika fort – blä!). Nästan mitt i stan (fast ändå i skogen). Märkligt, med tanke på hur mycket ”riktig” skog-skog jag har sprungit både under sommar och höst. Och dessutom fått höra av andra att det finns maaassor av älgflugor därute. Jag har inte sett någon… Lucky me!

Någonstans runt 15:e km började jag känna av avsaknaden av långpass.
Det blev segt och tungt. En tendens till lätt huvudvärk började också infinna sig. Pucko-jag hade innan passet, tänkt att jag nog inte behövde ta med mig varken energi eller vatten, eftersom det inte var så varmt.
Men eftersom mina långpass på 20 km inte tar 90 minuter, som det gör för många, utan närmare 2,5-3 timmar så hade det nog inte skadat.

Att kunna springa en halvmara, när man vill.

Vid km 18-19 kände jag hur musklerna började värka så där ”skönt-ont” (kanske mest ont… Haha!) som de ofta gör när jag springer längre än vad jag är van vid. Sista kilometerna var ordentligt sega, men det kändes ändå som ett riktigt bra kvitto inför Österlen Lyser.
Det är ju inte så att jag (vanligtvis) tränar målinriktad mot just en specifik halvmara, men det känns rätt häftigt att veta att man fixar dryga 2 mil (och säkerligen mer därtill) bara ”sådär”, när man känner för det. 🙂

Love körde lite ”Sprada” vilket jag är övertygad om att även Ingmarie gör, typ, året runt. (Så länge det inte är någon is). Själv fegar jag ur, den här tiden på året…

8 tankar om “Långpasset som (äntligen) blev av – 20 km härlig höst!

  1. Åh, jag längtar också efter att springa långt igen! Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag är skadad eller inte så vågar bara springa korta pass just nu. Hösten är ju bästa tiden för att springa långpass och jag har en riktigt fin runda med fikapaus i tankarna…

  2. Det är en härlig känsla att veta att man har en så bra grundträning, att en halvmara går vilken dag som helst. Bara för att man känner för det liksom 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s