Det här med stress – Att längta, men inte orka!

Efter att vardagen drog igång igen efter semestern i Augusti, upplever jag att tempot i kroppen har ökat.
Eller i kroppen förresten; tempot i hjärnan, är nog en bättre beskrivning. Och det har liksom ökat successivt, så att jag nästan inte har reflekterat över det. Inte förrän nu.
Vi är mitt i en extrem högsäsong på jobbet och nu när den har pågått i 2 månader (och når sin kulmen typ nu) har jag börjat känna mig smått dränerad. Lägger jag till mörkare morgnar, dålig sömn, privata orosmoln och allmän deppig-/trötthet. Det gör att jag känner att:
Jag…måste…nog… bromsa…snart…!
Tänka efter om det här (och det där) är något jag verkligen vill? Har jag tid och energi till detta? Och lära mig att säga nej, när jag vill säga nej.

Träningen ska ge energi!

Jag som (nästan) alltid brukar längta efter att ge mig ut på en löprunda, har istället känt:
”Nej, jag orkar inte…” Och då menar jag inte ”orkar inte” som i latmask, utan mer ”orkar inte” som i jag har ingen som helst ork…
När jag ändå har tvingat mig själv (vilket jag egentligen inte vill) har det känts bra och skönt precis under tiden och efteråt! Bara för att sedan lämna mig, kanske inte tröttare, men i alla fall lika trött igen.

Jag vill ju att träningen ska GE mig energi!
Att den ska göra att jag orkar mer. Hjärtat längtar ju efter att (just) längta, men resten av kroppen orkar inte längta. Bara utföra det som krävs just där och då.

Samtidigt är frågan om jag verkligen kommer vara/ bli piggare om jag ”bara” låter bli att träna?
Snart lugnar det nog ner sig på jobbet i alla fall. I övrigt behöver jag nog hitta lite mer balans i livet. Och jag verkar (tyvärr) inte ensam om det.

Läs Claras inlägg: Stresshantering.
Och Idas inlägg inom samma ämne: Stressad.

Jag som ville TOKNJUTA av löppassen nu i höst, har inte fått till så många rundor…

IMG_0257

Annonser

19 thoughts on “Det här med stress – Att längta, men inte orka!

  1. Ping: Stress – Att våga välja bort saker i vardagen! | Rund är också en form - Trail & Träning

  2. Det är stor skillnad på att inte orka träna pga att man är lat och pga att man är alltför stressad, och det är viktigt att man kan känna av vilken sorts orkeslöshet det är så att man inte bara pressar på med träning när kroppen egentligen inte alls behöver mer belastning.

    När jag är stressad funkar det inte alls att dra på med löpning eller annan ”riktig” träning. Då blir det bara värre. För mig funkar det med promenader, yoga och lugn simning, men det är i princip allt. Hoppas du snart får det lugnare!

  3. Stackare. Det är inte lätt när hjulen snurrar för fort. Jag kan tipsa om boken Hjärnstark. I den framgår det tydligt att man behöver träna för att må bra, särskilt när det är mycket omkring en. Men jag förstår hur du känner dig. För mycket stress på jobbet sänker en och träningen blir ytterligare en belastning. Mitt råd är att försöka fortsätta träna men dra ner på kraven lite. Det går inte att prestera på topp på träningen när du lägger mer energi än vanligt på jobbet och andra problem. Låt träningen bli din njut-tid och inte ett krav till att underhålla i vardagen. Hoppas det lättar snart för dig. Kram

  4. Ping: Bloggsvepet - Helena Enqvist - hon som cyklar lite

  5. Exakt så känner jag också just nu. Allt snurrar på så fruktansvärt fort på jobbet just nu att jag inte vet hur länge jag kommer att orka. Förra veckan bestämde jag mig för att delegera mer och dagen därpå sjukskrev sig två personer i mitt team (av andra orsaker än stress) och det slutade med att jag fick jobba dubbelt så mycket för att kompensera deras frånvaro. I veckan som kommer tänker jag övertidsvägra – det som inte blir gjort på 8 timmar blir helt enkelt inte gjort och jag skiter uppriktigt talat i konsekvenserna.

  6. Starka signaler!!! Vänta inte tills det är för sent. Om man inte hinner/orkar det man vet man mår bra av och får energi av-då är något väldigt, väldigt, väldigt fel…
    KRAM

  7. Var rädd om dig. Har själv varit utbränd två gånger. Det blir svårare och tar längre tid att ta sig tillbaka för var gång. Så bromsa i tid, om du kan. Stor kram.

  8. Alltså du och Ida! Känns hur jobbigt som helst. Kan inte vara meningen att det ska kännas så. Hoppas det bara är tillfälligt och att det snart lättar igen. Det känns inte som ett hållbart tillstånd. Ta hand om dig!

  9. Igenkänning och djup, ledsam suck, för tänk att vi i dessa medvetna tider fortfarande dras med i ekorrhjul, höga hastigheter och överprestation – ändå känner vi otillräcklighet.

    Försöka är ungefär världens värsta ord, men försök tillåta dej att bara vara. Helt enkelt. Träningen och löpningen går ju ingenstans, du har redan så att säga lärt dej cykla och kan närsomhelst hoppa upp på sadeln igen när du har mer ork och LUST. Det är inte lätt att släppa frustrationen över utebliven träning, jag vet, men när kroppen börjar sparka bakut och hjärnan är nästintill mos, ja då finns det nog inget alternativ. Så unna dej mjukhet och skön kroppsomsorg, kanske lite mera yoga och bara det att stå lutad mot en trädstam och låta blek oktobersol lysa på nästippen ♥

    Kram och ta hand om dej, du är värdefull!

  10. Säger som flera andra: tänk efter vad du verkligen vill och prioritera efter det.

    I den fas jag är nu i livet gör inte så himla mycket annat än att jobba och att träna (ensam och med andra). Låter kanske supertrist i andras öron men jag mår bra av det som det är nu med jobb och familj med 3 barn. Jag träffar så mycket folk i jobbet (lärare) och det tar mkt energi att stå på scenen hela dagen. Efter jobbet och på helger orkar jag inte socialisera annat än med de som också gillar att träna. Då slår jag liksom två flugor i en smäll – jag får träna och ibland också socialisera mig lite med andra än elever och arbetskompisar.

  11. Var rädd om dig. Jag säger som Mari, inventera vad du gör, och med vilka, och gör sen en prioritering. Ibland är det mkt tydligt vad som ska bort men ibland kan det faktiskt vara det man trodde var roligast/viktigast. Kram.

  12. Jag känner igen mig allt för väl i det du skriver. Just nu måste jag dra i handbromsen innan jag rämmar betongväggen med full fart. Jag får til träningen men känner en enorm trötthet precis innan men känner mig lite piggare efteråt.
    Ditt inlägg är viktigt och du, en stor kram ❤

  13. Usch jag blir typ stressad av alla som stressar. Jag är liksom inte stressad, men blir det av att tänka att jag kanske gör alldelels för lite grejer haha. Komplicerat resonemang, men som alltid så vill ju människan tillhöra gruppen…

  14. Oj, nu är det många som skriver om detta. Nu måste vi hjälpas åt! Okej? Det här är inget som får fortskrida, inget alls i världen är värt detta. Jag vet. Stanna upp. Avskyr att säga det till andra, för jag vet hur mkt jag hatar det själv, när andra säger åt mig vad jag ska göra. Men du måste. Skriv ner vad som är viktigt. Vad som DU faktiskt VILL prioritera. Jag lovar, du kan plocka bort något. Du är värdefull! Glöm inte det ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s