Det här vill jag säga om skolgympan, till mitt tonårsjag!

Som yngre var jag definitivt ingen ”träningsperson”.
Jag testade faktiskt inte en enda aktivitet/sport som liten. Däremot var jag ute jämt. Alltid! Sprang omkring på lekplatser, gungade, klättrade upp på skoltaket (Ooops…), klättrade i träd, lekte vildhästar och grottmänniskor (?!) och Gud vet vad… Haha!

Vad gäller skolgympan (som är veckans tema i Blogger Om Hälsa) har jag några minnen och tankar som sticker ut.

Mycket lek!

På låg- och mellanstadiet var det mycket lekar (Bl.a. mycket olika typer av jage-lekar, där man skulle samarbete i lag).
Och hinderbana. Jag ääälskade hinderbanor! Hoppa bock, klättra i rep och springa med höga knän, så länge man orkade i den tjocka mattan. Tokjobbigt, men märkligt nog tyckte jag att det var galet roligt!

Jag var inte tekniskt bra på bollsporter, men minns att jag ändå var jäkligt envis och burdus. Därför blev jag alltid vald bland de första, för att de ville ha mig som back i sitt eget lag. Inte möta mig och mina fällningar/tacklingar. Nä, man får inte tacklas i fotboll, jag vet det. Nu… 😛

Vi hade även ”avslappningståg” emellanåt.
Man släckte ner lokalen och gick sedan med händerna på varandras axlar, i en lång rad, samtidigt som man blundande. Man fick i tur och ordning en hand på sin axel (av läraren) och då fick man lägga sig ner, där man var. Och bara vara… Bara slappna av. En klar favorit, men jag tror inte att vi gjorde det så ofta (tyvärr).

Me, back in those early days!

jag-liten

Mer prestation…

På högstadiet blev det betydligt mer prestationsinriktat.
Killar i kombination med bollar och deras j**la hormoner! Här kände jag mig lite ”lost” även om jag fortfarande tyckte bollsporter var rätt kul. Det var ju inte så att man blev passad jätteofta, men några killar i klassen var i alla fall betydligt bättre på att passa, än andra…

Löpningen då? Vi sprang inte så ofta under gymnastiklektionerna.
Minns dock ett tillfälle, där vi skulle springa till en lyktstolpe, vända och springa tillbaka, så snabbt vi kunde. Jag vet inte hur långt det var, kanske ca 1,5-2 km? Man fick ta med sig ett stoppur i handen, så vi kunde mäta själva (?)
Det kändes jättebra de första hundra meterna sedan dog jag flås- och mjölksyradöden.
Troligtvis sprang jag betydligt fortare då, än jag gör nu, men gick ändå ut alldeles för hårt för en tjej som inte löptränade (eller tränade över huvud taget). Vet att jag stoppade stoppuret och vilade lite när jag kommit halvvägs. För att sedan starta den och seeeegt springa/gå tillbaka till gympalektionen. Där fick vi skriva ner tiden i en pärm.

Inte mitt högstadie-jag, men det är rätt många år sen. Blond och allt.

me2

Jag vet inte om detta ”löptest” låg till grund för vårt betyg? Jag hoppas inte…
Dels för att jag var mer kass på att springa, än jag var på övriga gympalektioner (i mitt eget tycke). Men framför allt för att man nog inte skulle stoppat klockan halvvägs. *harkel*

Gympaläraren vi hade på högstadiet förresten – Loved him! Bästa gympaläraren jag har haft. (Per-Anders, om du läser detta; Tack för all pepp! 🙂

Idrotten på gymnasiet sen då? 
Helt ärligt… Det enda jag minns är att vi tjejer spelade volleyboll så fort vi fick chansen! I övrigt minns jag…eh…ingenting. Inte ens vem jag hade som lärare? Är inte det lite tragiskt…?
Till mitt försvar får jag nog säga att fokus, vid den här tiden i livet, var lite mer på killar (kille). Den första stora kärlek glömmer man inte i första taget. Den kan nog få en att glömma mycket annat som pågår runtomkring…

Vad vill jag säga till mitt tonårsjag:

  • Tro på dig själv och lita på din kropp. Du klarar mer mycket än du tror!
  • Säg till när du känner dig ”bortglömd”. Ropa högt att du vill bli passad t.ex.!
  • Jämför inte din kropp med de andras, när ni duschar. Du är vacker som du är!
  • Jag vet. Du vågar relativt mycket (med tanke på att du är extremt blyg) men försök våga ännu mer. För din egen skull!
  • Du kommer älska löpning om 20 år! Jo (…) Jo (…) Jo (…) Jo, det är säkert, jag ljuger inte! 🙂

Sammanfattning:

Jag har själv inte haft några direkt dåliga minnen från gympan. Detta trots att jag inte var en atletisk person, på något sätt.

Jag vet (och förstår!) att många har dåliga minnen från skolgympan. Det är verkligen ett ämne som behöver en engagerad lärare och förstående/snälla klasskamrater. Framför allt behöver man förändra lektionsupplägget och göra träningen rolig – För alla! Inte bara för ”idrottsnördarna” i klassen.

Om du springer 2 km på 8 eller 15 minuter ska inte ha någonting med ditt betyg att göra.
Det är egentligen kämpaglöden, glädjen viljan och hjärtat som ska ligga till grund för ett betyg, i ett ämne där alla har olika förutsättningar – Både fysiska och mentala!

Läs även Helenas: Skolgympan och längdskidorna!
Läs även Idas:  Det här vill jag säga om skolgympan, till mitt tonårsjag!
Annonser

3 thoughts on “Det här vill jag säga om skolgympan, till mitt tonårsjag!

  1. Ping: Skolgymnastiken och mitt tonårsjag – Reach Your Goal

  2. Ping: Vad jag skulle vilja säga om skolgympan till mitt tonårsjag - Charlotta Sofia springer och trimmarCharlotta Sofia springer och trimmar

  3. Rätt lustigt ändå, att nästan alla har en och samma känsla och tankar kring idrotten. Och än idag är det samma. Kanske en aningen värre. Men ja jag börjar liksom undra, något måste ändå vara fel. Idrotten ska ju vara rolig. Man ska må BRA av den.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s