Utomhus och vårkänslor!

När jag vaknade imorse kände jag mig lite bättre.
Huvudvärken var borta och nästan halsraspet också. Även sonen mådde bättre. Så himla skönt! Vi hade tänkt att ta en lugn hemmadag ändå, men när solen strålade in med all sin kraft genom fönstren kunde jag inte låta bli. En kort, jättelugn promenad fick det bli.

Det var verkligen obeskrivligt vackert och ljuvligt ute!
Nattfrosten droppade från träden, fåglarna kvittrade och solen värmde mot huden. Underbart! Och så värt det. Jag hoppas inte att jag behöver ångra utgången nu bara. I övrigt är tacksam över att det gick över såpass snabbt. 2,5 dag ska man inte klaga över. *peppar peppar*

Tanken är även att det blir jobb imorgon, fredag.
En kort, men förmodligen intensiv avslutning, av den här ”vardagsveckan”. Som dessutom (med största sannolikhet) även kommer att bjuda på lite sushi till lunch..! 🙂

Solnedgångspromenad!

Eftersom tuff träning inte är ett alternativ efter naprapatbesök, blev det en lugn promenad igår eftermiddag. Jag slutar nästan alltid tidigare på fredagar, vilket verkligen är vardagslyx! Både dagen och helgen blir längre och jag njuter av den extra tiden; Jag hinner både ut en sväng och har ändå tid kvar för att hinna mysa med familjen.

Nu märker man dessutom att det blir ljusare och ljusare och jag hann hem från promenaden med god marginal, innan det hade blivit mörkt.
Höften kändes fortfarande lite öm, men den kändes… jag vet inte… ”annorlunda” (?) Undra om det bådar gott?

”Matte, vad gör du? Varför stannar vi…?”
Love förstår inte grejen med fotostopp! 😀

Vinter eller vår? Naturen har svårt att bestämma sig.

Snö på kottarna, men inte på marken…?

Fick njuta av en magisk solnedgång!

Söndagen i (trailporr-) bilder!

Det är nära nu! På tisdag har jag tid hos naprapaten!
Håll alla tummar och tår är ni snälla. Under tiden – Kan man inte springa, får man gå/gågga. Fast ska jag vara ärlig (och det ska man ju) så är det inte så mycket gågging (= gå/jogging) just nu heller.

Det blev nog totalt ca 200 meters lätt ”tassande”  på morgonens 5 km runda. Jag vågar inte springa längre sträckor innan jag vet vad det är. Förra söndagen, sprang jag ju 5 km i sträck (trots molande värk = dumdristigt) och sedan hade jag ont i höften nästan hela veckan. Learning by doing….

Det kom lite snö häromdagen.
Men det känns verkligen som ”vårvinter” ute nu. Som om naturen inte riktigt kan bestämma sig för årstid. Det ligger snö på marken, men i övrigt känns det våraktigt. T.o.m. solen värmer lite grann (eller inbillar jag mig)?

Leken ”Gissa bajset” fick vi möjlighet att köra på rundan.
Både min och sambons (när jag senare visade bilden) gissning var älg. Jahopp. Tur att jag inte behövde stå öga mot öga med skogens konung, där mitt på stigen.  Det scenariot har vi testat förr och överlevde förvisso. Men man är inte så kaxig. 😛

Höften kändes stel de första km, men efterhand gjorde det faktiskt mindre ont.
Trots det chansade jag inte och började springa. Vi fortsatte att traska och njuta av naturen.
Och jag gladde mig bara över att det faktum att det inte gjorde ont. Som jag nämnde här ovan; höften har molat envist hela veckan, även när jag har gått och stått. (Dock inte när jag legat och slappat i soffan eller sovit på nätterna. Tack och lov).

Jag längtar verkligen ihjäl mig efter långpass i skogen!
Såna här dagar gör ju inte att man längtar mindre direkt! Det är ju månaderna som kommer framöver som man ska njuta av den där härliga känslan av vårlöpning. Efter alla kalla, blåsiga, sliriga”slit-pass” under vinterhalvåret. Men ja ja, vi får se vad som händer nu. 🙂

Jag ser bara framåt och känner mig förhoppningsfull.
Eftersom det trots allt har blivit bättre med vila (den här gången) så känns det som att det går åt rätt håll. Sedan återstår det väl att se hur snabbt eller långtsamt det kommer förbättras?

Jag och Love hittade förresten ”The place”!
Platsen där vintern tar slut och våren tar över. Det var svårt att inte bli full i skratt, för det såg verkligen märkligt ut. Och svårt att få med hela upplevelsen på bild. Vred jag mig åt höger här, var det snö hela vägen bort, så långt man kunde se.  Märkligt men häftigt!

Julafton i bilder!

God morgon! Annandag jul.
Helgen har gått galet snabbt. Hoppas alla har haft en bra helg. Det har vi. Det här var den lugnaste, minst stressiga julen på länge. Och detta TROTS att vi inte har förverkligat min dröm (än). Dvs fira i en fjällstuga, långt bort från allt och alla.

Mycket mat blev det; Julskinka, rökt och gravad lax, jansson, gratäng, ägg…

En nyhet på bordet var en vegetarisk grönkål- och ädelostpaj. God! 🙂

Efter att ha firat här hemma med mina föräldrar och lillebror, styrde vi skutan vidare till en julaftonskväll tillsammans med sambons föräldrar, syskon och syskonbarn.

Svågern hade gjort äggost! Det bästa med julafton (om ni frågar mig).  🙂

Efter att tomten varit där och paketen var öppnade, rockade alla kusinerna loss i ett långt disco-inferno. Och med tanke på slips-stilen på våran lillskit (som däckade i en konstig vinkel i soffan) tror jag att efterfesten kan ha varit rätt hård… Haha! 😀

God fortsättning alla!

Frosty run!

Det kanske låter upprepande och tjatig, men jag säger det ändå;
Åh, vad jag älskar det här vita, krispiga som vi har just nu! Visst, det är rätt många graders förändring om man jämför med senaste tiden temperaturer, så det är ju inte så att man tycker att morgonen -10 grader är behagligt. Men ändå…. Härligt!

För att inte tala med hur vacker naturen blir!

Love njuter, om möjligt ännu mer nu när det är lite svalare ute.
Det kan vara hennes husky-samojed-gener som talar. 😉 Hon piper och skäller exalterat när vi ger oss ut. Jag gillar egentligen inte när hundar skäller, men hon ser så himla söt ut, när hon är så uppspelt att hon nästan kryper ur skinnet. Därför är det svårt att bli arg på henne.

Sedan är det full fart på stigarna!
Eftersom hon tycker jag är för långsamt, springer hon fram och tillbaka typ 2-3 gånger innan jag kommer ikapp. Skulle jag tro att hon springer minst dubbla sträckan. Haha!

Totalt blev det ca 7,5 km.
Första 2 km var obeskrivligt sega. Det var längesen jag kände mig så tung. Men så var detta innan frukost. Jag springer SÄLLAN innan frukost, för jag vet att det känns så här – varje gång.
Jag hade allvarliga funderingar på att vända hemåt, ett tag. Tur att jag var envis och fortsatte en stund till, för benen piggnade till efter hand. Mind over body! 🙂

Den här fångade mitt öga – En isbläckfisk!