Långpasset som (äntligen) blev av – 20 km härlig höst!

Flera helger i rad har jag tänkt köra ett långpass.
Det har inte blivit av. Det har varit ont om tid, andra planer och tja… någon helg t.o.m. aktivt portprioriterat, pga en galet trött och sliten kropp. Trots det har jag ändå känt att jag behöver få till minst ett par längre löppass innan halvmaran i november. Senast jag sprang längre än milen var… Oj då. Det var visst halvmaran i Sälen för 6 veckor sedan . Hur länge kan man leva på det, tro…? 😛

Septemberkänsla!

Första 8-9 km kändes kroppen riktigt pigg!
Det kändes som den tassade på av ren och skär löparglädje. Naturen är ju så fantastisk att man knappt har tid att tänka på om det eventuellt skulle vara jobbigt eller inte. Fast med tanke på den (fortfarande) mer grön(!)-gula nyansen känns det mer som början av September än Oktober.

Bästa löparsällskapet – Inga krav, bara glädje! ❤

img_2428

Mellan km 9 och 11 blev det lite mer teknisk terräng.
Och kände genast hur mycket jobbigare det blev! Pulsen slog i taket och benen fylldes med mjölksyra. Tänk om jag hade sprungit mer platta rundor och/eller asfalt; vad ”lätt” det hade varit (i jämförelse)! Inte för att det lockar, men tanken slog mig ändå, när skillnaden blev så oerhört påtaglig.

Årets första och enda älgfluga satte sig på min tröja här (men flög av lika fort – blä!). Nästan mitt i stan (fast ändå i skogen). Märkligt, med tanke på hur mycket ”riktig” skog-skog jag har sprungit både under sommar och höst. Och dessutom fått höra av andra att det finns maaassor av älgflugor därute. Jag har inte sett någon… Lucky me!

Någonstans runt 15:e km började jag känna av avsaknaden av långpass.
Det blev segt och tungt. En tendens till lätt huvudvärk började också infinna sig. Pucko-jag hade innan passet, tänkt att jag nog inte behövde ta med mig varken energi eller vatten, eftersom det inte var så varmt.
Men eftersom mina långpass på 20 km inte tar 90 minuter, som det gör för många, utan närmare 2,5-3 timmar så hade det nog inte skadat.

Att kunna springa en halvmara, när man vill.

Vid km 18-19 kände jag hur musklerna började värka så där ”skönt-ont” (kanske mest ont… Haha!) som de ofta gör när jag springer längre än vad jag är van vid. Sista kilometerna var ordentligt sega, men det kändes ändå som ett riktigt bra kvitto inför Österlen Lyser.
Det är ju inte så att jag (vanligtvis) tränar målinriktad mot just en specifik halvmara, men det känns rätt häftigt att veta att man fixar dryga 2 mil (och säkerligen mer därtill) bara ”sådär”, när man känner för det. 🙂

Love körde lite ”Sprada” vilket jag är övertygad om att även Ingmarie gör, typ, året runt. (Så länge det inte är någon is). Själv fegar jag ur, den här tiden på året…

Annonser

10 tips om man ska springa i värme!

Att försöka springa när det inte är så varmt är svårt.
Nu när det är högsommarvärme, menar jag. Jag begav mig ut igår kväll, i tron om att temperaturen hade sjunkit. My mistake… Ska det vara sådär skönt svalt, får man man nog ge sig ut när klockan passerat midnatt!
När jag ändå var ombytt och hade tassat iväg, tänkte jag att löprundan får liksom bli som den blir. Inga krav när det är dryga +25 grader! Det kändes oväntat bra första km, men någonstans vid 3 km kändes det som min hjärna började koka…

Försökte ignorera känslan och tassade på – sakta!
Inne bland träden kändes det ändå aningens bättre, även om det inte fläktade någonting. Där passade jag även på att ta lite fotostopp, vilket en viss fröken tyckte var heeelt onödigt. Hon la sig i protest mitt på stigen. ”Matte, du är för långsam!”… (Eller så kan det ha varit så att hon var smart och passade på att vila i värmen).

Jag lyckades skrapa ihop nästan 7,5 km vilket jag ändå är nöjd med, med tanke på omständigheterna. (Högsommarvärme och inga planer på långpass). Ska man springa längre, när det är så här hett hittar ni mina bästa tips nedan! 🙂

Att tänka på när man springer i värme!

  1. Drick vatten!
    Se till att få i dig mycket vätska! Framför allt dagarna innan passet, men även samma dag och under passet.
  2. Men akta så du inte dricker för mycket vatten.
    Risken, om du dricker för mycket, är att salt-/vätskehalten i kroppen hamnar i obalans och det i värsta fall leder till ”vattenförgiftning”.
  3. Svettas du mycket – få i dig salt!
    Drick resorb, ha med salttabletter, käka en liten påse chips eller ta saltshots (salt + vatten). Jag får väldigt lätt huvudvärk om jag fuskar med saltintaget på varma, långa pass.
  4. Lyssna på kroppen!
    Känns den ”överhettad” gå i den där branta uppförsbacken eller någon halv km, istället för att ta ut dig helt och riskera yrsel, illamående eller huvudvärk.
  5. Bada / Kyl ner kroppen!
    Om det är möjligt kör ”Sprada” längs vägen! (Särskilt om du kör långpass).
  6. Pressa inte kroppen – om du inte vet att du klarar av det.
    Försök planera in snabbdistans och intervaller på andra, svalare dagar.
  7. Undvik de varmaste timmarna!
    Försök springa tidigt på morgonen eller sent på kvällen, när temperaturen har sjunkit.
  8. Ha ljusa kläder och/eller glasögon och/eller keps!
    Det hjälper kroppen att inte blir för varm. Kepsen kan man doppa i ett vattendrag och kyla ner huvudet med (om man inte vill köra ”sprada” / doppa hela kroppen).
  9. Vätskerygga!
    Springer du långt, är det lättast att ha med sig vätska/salt och övriga förnödenheter i en smidig ryggsäck! Jag har nog tipsat om den förut, men älskar min Ultimate Direction Vest. Den är utformad av en kvinna, för kvinnor. Sitter som en smäck på mig, som är lite kortare rygg och former.
  10. Ha med dig telefon/mobil! 
    Om du börjar må dåligt. Blir yr, illemående eller börjar frysa / slutar svettas. Se till att du i alla fall har möjligheten att ringa någon så du kan bli hämtad!

 

Långpass – När man råkar springa längre än det var tänkt!

Fast nu ljög jag nog lite, sorry…
När man springer längre än vad man egentligen tror att man klarar, skulle jag nog ha skrivit. För planen var trots allt att springa en viss runda, som jag hade mätt ut på jogg.se dagen innan och fick till 22,6 km.
Egentligen ingen rekorddistans, men när jag springer ensam har jag en tendens att tycka att det är långtråkigt med för långa långpass. Det brukar oftast blir 12-18 km. Ännu en anledning till att jag egentligen borde utmana min sociala spring-fobi, så jag får sällskap och kan springa längre.

Förbereda sig på sträckan mentalt.

Den här gången försökte jag verkligen föreställa mig rundan.
Att redan i förväg ställa in sig på den längden, istället för att bara ”ta det som det kommer”. För er som vet att jag sällan planerar, är det här ett ganska stort steg. 😛
Jag drack en resorb innan jag drog iväg, plus att jag packade ner ytterligare en, tillsammans med vatten, två energibars, fruktbollar (typ rawfood-variant) och dextrosol.

Hjärnspöken!

Jag tassade iväg och försökte ta det extremt lugnt.
Springa när jag kände att det flöt på bra, men att gå i alla uppförsbackar (a-la-ultra-tänk). Efter ca 6 km tänkte jag:
”- Herregud, 6 km…? Och jag har tänkt mig 16 km till…?!”  Försökte genast förtränga de negativa tankarna och började tänka på att jag faktiskt fixade 50 km för inte så längesen.
Hur svårt kan 22 km vara i jämförelse, liksom…?? Särskilt när de ska klaras utan någon som helst tidspress. Mumsade i mig en av energibarsen vid 7 km (ungefär en tredjedel igenom sträckan, enligt planen).

Potatisleden – We meet again.

När jag var lite drygt halvvägs tog jag ett kort stopp.
Fyllde den ena flaskan med min andra resorb, drack lite vatten och tog ett par dextrol-tabletter. Mest för den mentala känslans skull. Rättade till packningen och tassade vidare, in på en del av Potatisleden. Den är verkligen magisk, bitvis. Har ni vägarna förbi Alingsås, så passa på att vandra!

En bit in på potatisleden fick jag känslan av att km bara rasade iväg.
Eller rättare sagt, de sträckor som jag trots allt har sprungit vid tidigare tillfällen och uppfattat som ganska långa, försvann plötsligt fortare än jag hann blinka…?! Detta trots att det inte gick särskilt snabbt. Kan de ha att göra med att jag fokuserade på hela sträckan och att dessa km därför blev ”kortare”…?

Resorb vs. saltshot?

Vid ca 15 km mumsade jag i mitt fruktbollarna och drack i princip upp all resterande resorb.
Alltså förlåt, vätskeersättning och dess salter i all ära, men det är nästan så att jag överväger att bara ta med mig salt och göra ”saltshots”. Det sistnämnda smakar inte heller särskilt gott, men då behöver man bara svälja typ 2-3 munnar med saltvatten. Resorben ska ju blandas ut med 2,5 dl vatten. Blä…..

När jag lämnade potatisleden vid Bryngenäs, började sträckan ta ut sin rätt.
Jag tänkte (lustigt nog) att nu jag inte hade så långt kvar, men i själva verket var det 7 km…! Haha! Snacka om att hjärnan rätt snabbt kan bli miljöskadad… 😛

När det börjar kännas lättare att springa, än att gå.

Musklerna började ömma, sådär ”skönt-ont” som de gör när man utmanar kroppen med att springa längre än man är van vid. Sista 3-4 km gjorde det lika ont att gå (!) som att springa. Ingen fördel/belöning för kroppen att sakta ner och gå alltså… En rätt märklig känsla, men bara att tassa på helt enkelt. Bättre lite snabbare och ont, än långsammare och lika ont. 😉

Väl framme visade klockan nästan 25 km.
Lite längre än planen pga ändrade vägval och (faktiskt) en liten felspringning. Man kan tycka att man borde hitta i sin egen hemort, men jag väljer nog bara att säga ”pass” här. Jag kände mig rejält mör i kroppen, men glad att jag klarade planen + lite till!
Att det duggregnade sista halvan av sträckan såg jag bara som något positivt. Svalkande mot huden och sådär härlig känsla, som bara ett ljummet sommarregn kan ge! 🙂

10 tips när du springer Ultra / riktigt långt!

Det här med att springa långt…
Det är något med det som känns så himla coolt! Och som jag just nu (drygt två veckor efter första ultraloppet) har någon typ av hatkärlek till. Just för att det innebär att jag skulle behöva utmana mig själv mentalt!

Upplägget inför det här loppet var ju egentligen katastrofalt. Ändå blir jag peppad när jag inser hur mycket mer kroppen klarar av, timmar (!) efter att man helst hade velat lägga sig ner och dö. Galet, coolt och tja… kanske mest galet?
Särskilt med tanke på att jag sista 5 km uttryckligen sa:
”- Det här tänker jag ALDRIG göra om!!”
😀

IMG_6678

Ultraloppet lärde mig mycket.

  1. Vilka hjärnspöken som dyker upp.
    och ungefär när de kommer. (Även om det såklart kan diffa, beroende på dagsform). Man måste nog testa sig fram för att veta när de kommer för just en själv. Och hur man ska hantera dem (då, men framför allt nästa gång).
  2. Att jag verkligen behöver fylla på med energi, vätska och SALT!
    Den sistnämnda är min stora akilleshäl, då jag svettas mycket. Har börjat inse att det är saltbristen som gör att jag får ont i huvudet vid långpass.
  3. Att gå ut suuuperlugnt!
    Långsammare än man tror, även om det känns som att man nästan har GÅFART första milen.
  4. Att dela upp sträckan i delmål.
    Inte bara på tävling, utan även på träning. Att man t.ex. får vila 2 minuter, om man tar sig 15 km. Eller äta den där goda nötcremen efter 10 km. Osv.
  5. Att GPS-klocka är att föredra framför mobil.
    Min Garmin håller i minst 9 timmar. (Testat och godkänt).
  6. Vill man absolut ha en mobil, som mäter både sträcka/tid
    + ev. fota (vadå eventuellt, klart man måste fota?!) 😛 är det bra att ha med sig en ”powerbank” där man har möjlighet att ladda telefonen 1-3 gånger under rundan.
  7. Ha med sig sin ”powerbank” (och toapapper, energi, vätska, telefon, karta m.m.) i en rygga!
    Jag älskar min Ultimate Direction Vest! Sitter som en smäck på min korta, lite kurviga damrygg!
  8. Bra att ha med sig vid RIKTIGT långa pass:
    Våtservetter/papper, vaselin, lypsyl, TEJP och PLÅSTER! (Mina ”räddare” för 1,5 vecka sedan!) De sistnämnda hade jag tänkt på själv. Men även våtservetter/papper är viktigt, för att kunna rengöra fötter/blåsor innan man sätter på plåster/tejp. Detta hade jag glömt, men fick av en snäll medlöpare.
  9. Att springa med sällskap och utan tidskrav är också att föredra!
    (Är det någon med min/din sjuka humor, är det ytterligare ett plus).
  10. Hjärnan slutar tänka rationellt.
    Saker man aldrig skulle göra, inser man någonstans halvvägs att man ändå gör. Som att dricka litervis med cola. Kolsyrad dryck. För första gången, på tävling… Om min mage fixar det? Inte en aning! Jag GILLAR ju inte ens coca-cola, vanligtvis. Hatar det…

Mer ultrainspiration!

Vill ni läsa om två riktiga ultrarävar och inspireras?
MaratonMia (och Jan-Erik som jag har haft privilegiet att få springa med!) laddar inför ”Trans Pyrenéerna”, genom att springa High Coast Ultra – Del 1 och Del 2  (som jag blev både märkligt sugen på och skräckslagen av, att läsa om…)! Haha! 😮 😀 Men wow, vilken natur!
Vem vet – En dag kanske jag vågar…?

Socialjogg på Holleden!

Holleden har hunnits springas rätt många gånger av mig, senaste åren.
Dock aldrig med sällskap (av den mänskliga sorten). I helgen hände även detta för första gången. Eftersom jag är lite av en ensamvarg, när det gäller träning, kändes det lite läskigt att möta upp någon som jag aldrig hade träffat IRL. Jag var oväntat nervös innan jag väl kom dit. ”Outside the box” och allt det där… 😛

”Är jag för långsam?”

Hon var inte så farlig (såklart) och jag slappnade av efter en stund, när jag insåg att hon inte alls hade några krav på ett visst tempo. Skönt!  Särskilt med tanke på att min andning fortfarande spökar… Plus att jag, även utan andningsbekymmer, nojar mig över att springsällskap ska tycka att jag är tråkigt långsam…
img_0184

Leden är verkligen vacker och jag tror att jag, trots den insikten, har blivit lite ”hemmablind”.
Mitt sällskap sprang rundan för första gången och lät helt betagen! Allt är sådär skirt, ljusgrönt nu. Försommar alltså. Det gör verkligen naturen sådär extra vacker!

Note to self! Kolla upp ansträningsastma.

Min andning kändes ändå ok, men uppförsbackarna var tuffa(re än vanligt).
Jag gick i de brantaste uppförsbackarna och trots det kändes andningen begränsad när jag kom upp på ”toppen”. Däremot gick det bättre på flacken nu, än de gjorde för 3-4 veckor sedan. Lite framsteg i alla fall.

Mitt sällskap tyckte ändå att jag skulle kolla upp det längre fram (om det eventuellt är ansträngningsastma). Jag har ju själv funderat på det flera gånger och nu när jag äntligen försökte kolla upp det (för några veckor sedan), tyckte ju läkaren att jag skulle avvakta till augusti-september (efter värsta pollensäsongen). Will do.

Djup granskog a-la-John-Bauer i all ära.
Men jag har en personlig förkärlek till tallskog! Det finns tyvärr inte så mycket tallskog i mina hemtrakter, men en bit där på holleden kan jag njuta lite extra! Samt att Nordvärmlandsleden har den här öppna, vackra känslan som jag älskar, med en matta av blåbärsris. 🙂

”Vad gör du milen på?!”

Sällskapet hade en underbar inställning till löpning.
Vi kom in på det här med att många inte kan springa utan klocka. Att man känner att man ”måste” mäta tempo. Att man ”måste” bli bättre/snabbare/springa snyggare. Eller att att antalet km är viktigare än tiden man är ute. Istället för att lyssna på kroppen, fokusera på känsla och möjligen mäta i tid istället. Att den som är snabbast på milen vinner. Typ…

Hon är definitivt snabbare än mig (kallas ”hinden” på fejjan!) 😮
Jag blev såklart lite nyfiken. När jag frågade ungefär vilket tempo hon brukar hålla när hon springer själv, svarade hon bara:
”- Jag vet faktiskt inte. Jag springer oerhört sällan med klocka. Och när någon frågar mig: ”-Vad gör du milen på?”, brukar jag svara: ”-Vilken mil menar du? Midnattsloppet på asfalt, Milspåret i Skatås eller en rejält kuperad, offtrail-mil…?”

Boom! EXAKT så…!! 😀
14,6 km skrapade vi ihop och jodå, kroppen känns (faktiskt) ok. Nu är jag mest nojig över andningen, som verkar funka bra ena dagen, men som krånglar igen nästa dag… Men den som lever får väl se, helt enkelt.